Det är ytterst få sånger som får mig att bara stanna av. Hold Out är en sån. Man vill inte missa något som händer i texten. Man vill inte missa ett pianoplink därför att det är så spännande. Hela skivan, som för säkerhets skull även den heter Hold Out, är på samma sätt.

 

Jag vet att det är en gammal skiva, men den har så mycket personliga problem i sig att den hela tiden lever och på något sätt så är den lika aktuell 2011. Jackson Browne har blivit rätt åldrad numera men han har alltid hållit fast vid sina ideal. Kanske därför som han stannade i växten.

Fast det är ju skitsnack egentligen. Jackson har ju alltid varit Jackson. Hans sånger har följt mig sedan slutet på 70-talet. Det är alltid något viktigt att säga i dem. Det är alltid bra poesi.

När han släppte I´m Alive i början på 90 talet så bevisade han att han fortfarande är lika bra som han var på 70-talet. Sånger som Take This Rain och Sky Blue And Black bevisar att Mr Browne är en av de största berättarna om amerikansk nutidshistoria.

 

Visst han har ju engagerat sig för miljön och på demokraternas sida politiskt, vilket är ungefär som att säga att man är kommunist, men oavsett det så är han min vän i natten.  Jag kan lyssna på ett ton av hans sånger när jag går till sängs eller sitter ensam i soffan med en rökig whiskey.

 

Jackson Browne får pajasar som Anders Borg och den övriga borgareliten på Carema att framstå som genomskinliga pepparkakor. Det är så få personer som är så verkliga som JB. En röst i natten. En röst i verkligheten. En vän för de som har de svårt.

 

Robin Friday – Reading FC

Legenderna och myterna om Robin Friday är många och fantastiska. Det har skrivits böcker om honom och han har fått två låtar uppkallade efter sig, den kanske mest kända är Super Furry Animals The Man Don´t Give A Fuck, som sammanfattar Friday i ett nötskal. Hans professionella fotbollskarriär varade i fyra säsonger och trots att han endast spelade 121 matcher för Reading så blev han för några år sedan framröstad som klubbens störste fotbollspelare genom tiderna.

 

Född i Acton i västra London, där han växte upp under ordnade förhållanden tillsammans med sin tvillingbror, började han dra till sig intresse från de stora fotbollsklubbarna men hans speciella stil och ovilja att ändra den gjorde att han inte fick något kontrakt. Då han var runt 15 så började ta droger, och istället för att satsa på fotbollen så började han arbeta som murare. Hans lite väl avslappnade stil gjorde att hans karriär som murare pågick i ungefär två månader och istället så började han köra bud för en livsmedelsfirma. Under den här tiden så började han även stjäla men trots att han åkte dit rätt ofta så var det inte förrän han var 16 som han faktiskt blev dömd, och fick spendera 14 månader på ungdomsvårdsanstalt. Det var här som Friday skaffade sig sin excellenta fysik och han blev även vald till fängelsets bästa fotbollspelare, detta gav honom möjlighet att träna med Readings ungdomslag innan han blev frigiven.

Efter frigivningen flyttade han tillbaka till Acton och gjorde en tjej på smällen och gifte sig vid 17 års ålder. Han spelade några matcher för Wealthamstow Avenue i amatör serien, innan han fick kontrakt med Hayes. Det var här han gjorde sig ett namn både som spelare och rejäl drinkare. Vid ett tillfälle så dök han inte upp till match förrän i 80 minuten, Hayes hade då spelat nästan hela matchen med tio spelare, och trots att han var märkbart påstruken så skickades han ändå in på planen. Det stod ju fortfarande 0-0, och givetvis så avgjorde han matchen i slutminuterna.

 

Han lämnade Hayes efter att han gjort 46 mål på 67 matcher då han fick kontrakt med Reading, då i Division 4. Han tränade som han spelade vilket föranledde managern att emellanåt plocka bort honom från spelmomenten i träningen då de andra spelarna kunde bli skadade. 1974 gjorde han sin debut för Reading och tidningarna var lyriska. Friday anses ha gjort det snyggaste mål som någonsin gjorts i engelsk fotboll då han plockade ner en hög boll på bröstet, och sköt den med ryggen mot målet, på volley innan han tog mark. Skottet gick rakt upp det bortre krysset. Endast ögonvittnen kan intyga att detta verkligen hände för på den här tiden så fanns det ju inga TV kameror på matcher i fjärdedivisionen.

En som verkligen såg Friday in action var VM domare Clive Thomas. Domarna i de högsta divisionerna var ibland tvungna att döma matcher i de lägre serierna och Thomas var så imponerad över vad han såg att han efter matchen sa till Friday att han gav honom en komplimang efter matchen, varpå Friday ödmjukt svarade: ”Då borde du komma oftare för jag är så här varje vecka.” Trots att han nu även hade börjat med LSD så var han Readings absolut bästa spelare, och då tränade han inte alla träningarna i veckan eftersom han brukade ha ledigt fram till åtminstone onsdag eller torsdag för att kunna festa.

 

1975 var han så outstanding att röster började höjas för att han skulle spela i landslaget, men återigen så gjorde hans vidlyftiga leverne, att man inte riktigt tordes. Ska man vara ärlig så var de flesta klubbarna rädda för att ens ta i honom med tång. Även på plan så var han en bråkstake och blev ofta varnad och till och med utvisad, något som inte skedde så ofta på den här tiden. Efter ett mål så firade han det med att kyssa en av poliserna som stod vid sidlinjen, för som han sa ”han såg så frusen ut”. Han ångrade detta efteråt för att han hatade poliser så mycket.

Fridays var inte bara en extremt teknisk spelare han ansåg även att han som forward fick ta emot onödigt mycket stryk och eftersom han var både vältränad och stark så gav han igen i samma anda. Redaings manager Hurley försökte lugna honom och få honom att leva lite sundare för att komma vidare i sin karriär. Det var då Friday frågade honom: ”Hur gammal är du?” Då Hurley svarade så sa Friday: ”Jag är hälften så gammal som du men jag har redan levt ditt liv två gånger.” Kort sagt så var han inte intresserad av att ligga på sofflocket och göra sits up.

 

Efter att han fört Reading till serieseger i Division 4 så kom han tillbaka till försäsongsträningen i så dålig form att han slutligen blev såld till Cardiff. Där började det halvknackigt. Klubbens ordförande fick lösa ut honom i arresten för att han tjuvåkt på tåget dit, eftersom han inte hade några pengar. Han spelade endast 21 matcher i Wales och slutade spela fotboll på grund av att han var besviken på att spelet blivit så våldsamt.

 

Om George Best var den första fotbollspelaren som var som en popstjärna så var Friday onekligen fotbollens första rockstjärna. Oasis basist Paul McGuigan skrev en bok om honom som heter The Greatest Footballer You Never Saw och när man vid millennieskiftet skulle rösta fram Englands bäste fotbollsspelare via klubbarnas hemsidor så var han den ende som representerade två klubbar (Reading och Cardiff). Han dog av en hjärtattack vid 38 årsålder i en kvart i Acton.

Bra artikel i DN idag. Den okände reservkeepern Oscar Jansson i Tottenham Hot Spurs, som nobbade Helsingborg och Malmö för att flytta till London. Dock blir jag osäker på avslutningen av det hela. "På fritiden så handlar det mesta om musik. Jag är väldigt musikintresserad. Har med mig det hemifrån. Farsan spelar med Robert Wells." Då undrar jag bara vad musik och Robvert Wells har gemensamt??

 

Manchester United – West Bromwich Albion 3-5

Old Trafford December 1978

 

Det här skulle bli en hyllning till tre spelare som kanske gjort mer för färgade spelare än några andra men ju mer jag sökte material om dessa så kom det att handla om en enda match. Den match som för många är den bästa som någonsin spelats på en engelsk fotbollsplan och detta i december när planerna är som sämst. Turligt nog så gick den på Tipsextra och jag minns att man satt som på nålar i brorsans turkosa snurrfåtölj då vi kollade matchen på svartvit tv.

Men vi börjar från början. Laurie Cunningham, Cyril Regis och Brendan Batson var en trio spelare som för evigt är ihågkomna som en grupp, i ett England där det var ytterst ovanligt med mörkhyade spelare. Clyde Best i all ära men det hade inte hänt så mycket efter den gode Best, men de här tre spelarna, tillsammans med Viv Anderson i Nottingham Forest, såg till att bana väg för andra färgade spelare. Oavsett hudfärg så var de en grupp fantastiska fotbollsspelare, åtminstone två av dem, för handen på hjärtat, inte sjutton kommer man ihåg Brendan Batson så himla väl?

Cyril Regis kom från amatörlaget Hayes FC till West Bromwich 1977. Samma år anslöt den tre år yngre Laurie Cuningham från Leyton Orient och året efter kom Batson från Cambridge United och det blev en osannolik succé. Batson, som var ytterligare en rejectad Arsenalspelare i grunden, var höger back, Cunningham vänsterytter och Regis, med sin goda fysik den naturlige centern.  I pressen gick de under namnet The Three Degrees efter en populär soultrio, som dessutom var kvinnor,  men visst drog de upp temperaturen på lördagagseftermiddagarna. Cunnigham hade ett så lätt steg att det knappt blev fotavtryck när han sprang på en snöklädd fotbollsplan. Regis styrka och hans kraftfulla skott var så fullt av power att man nästan blir knasig.

 

I december 1978 så deltog de i vad man idag rankar som den bästa fotbollsmatch som någonsin spelats på engelsk mark, då WBA åkte till Old Trafford och mycket överraskande besegrade de Röda Djävlarna. Nedanför så finns ett klipp där matchens höjdpunkter spelas upp. En fullkomlig orgie i vackra mål och chanser. Titta gärna lite extra på Cunninghams steg. Lägg även märket till att både kommentatorerna och tränarna pratar om Cuningham, Barson och Regis som den svarta killen eller de färgade spelarna. Om man ser på antalet chanser så ser man även att det kunde ha blivit större segersiffror än vad det blev, men det här var ett år då WBA kom trea i ligan och Manchester United kom nia.

Ron Atkinson manager för the Baggies levererade dessutom det mest menlösa snacket som någonsin snackats i ett omklädningsrum då han försökte peppa sina spelare. ”Det finns inget skäl till att vi ska förlora den matchen med 3-2. ” och så vidare gick han på medan spelarna stirrade på honom som om han var galen. Till sist så sa Tony Brown: ”Det står 3-3 jag kvitterade ju precis.”

 

Efter matchen så följer en intervju med Atkinson och Dave Sexton där de får utse matchens lirare och Sexton (Man U) tycker att Steve Copell var bäst på plan, medan Atkinson säger att det ”måste vara någon av de färgade spelarna”, innan han väljer Cyril Regis. Lägg även märke till den unge Bryan Robson på Albions mittfält. Atkinson och Robson hamnade ganska snart i Manchester medan Regis fortsatte spela ända fram till 1996 då han fick lägga skorna på hyllan på grund av skada. Han gjorde även åtskilliga säsonger i Coventry och även där blev han en stor hjälte. Numera är han agent bland annat åt sin brorson Jason Robert och kusinen John Regis.

 

Laurie Cunningham flyttade året därpå till Real Madrid, som han representerade i fyra säsonger. 1988 vann han även FA Cupen med Wimbledon, hur nu han egentligen kunde lira med Crazy Gang är och förblir en gåta. Han körde ihjäl sig 1989 i Spanien medan han spelade för Rayo Vallecano.

Brendan Batson skadade sig så illa att han fick lägga av vid 29 års ålder. Numera så arbetar han åt det engelska spelarfacket.

 

Klicka på länken nedan och njut utav sex minuter makalös underhållning. Känn håren resa sig på armarna och ta det som en julklapp i förskott.

http://www.youtube.com/watch?v=XTAMsgAdsII&feature=player_embedded

Det kommer en uppdatering av Julkalendern under kvällen eller natten men författaren är bakis och inte riktigt i form så hav förtröstan.

Jag tänker ta den här dagen till att beklaga att vi lever i Sverige. Att vi har en regering som sätter mammon och profiten framför de mänskliga värdena. Vi har nu två landsmän som är dömda för terrorism i ett land där vår utrikesminister har haft ekonomiska förehavanden. Kanske så har han fortfarande kvar de kontakter som han under flera år nyttjade som styrelseledamot av Lundin Oil? Inte helt otroligt att tänka? Calle har ju hela tiden försökt att dölja den här affären och inte varit speciellt intresserad av åtgärder mot diktaturen i Etiopien. Vore synnerligen intressant att se ifall landets diplomater blir uppkallade till kanslihuset imorgon. Något annat vore underligt under andra förhållanden, men nu kan ju detta påverka Bildts personliga kontakter så jag tror inte att det sker. Jag publicerar här nedan Jonas Sjöstedts inlägg i debatten för det är ungefär det som jag vill säga. Vi lever i ett land som inte är intresserade av att ha en fungerande journalistkår. Ett land som ska formas som USA görs via Fox News. Kort sagt ett land med endast Idoltävlingar och duktiga Moderater. Så jävla trött på att vi inte gör något.

Stanley Bowles – Queens Park Rangers & Crewe Alexandra FC

I en tid då det kan vara svårt att få en skymt av spelare som Fadi Malke eller Mattias Johnsson så är det lätt att man drömmer sig tillbaka till tider då man faktiskt kunde se Klasse Johansson på tunnelbanan. Eller den gången då Tom ”Tvättsmurfen” Åhlund var gymnastikvikarie. Bengt Lundholm var min fritidsledare och Janne Sjöström min ordinarie gymnastiklärare. Nuförtiden så kan man på sin höjd se en kropp bakom tonade rutor i en Range Rover, som man tror tillhör Dulee Johnsson (ifall han fått tillbaka körkortet) eller Gabriel Özkan.

 

I London på 70-talet så var det inte ovanligt att man stötte på Stanley Bowles, född i Manchester men boende i London, i matvarubutiken eller ännu troligare på puben eller på hundkapplöpningarna. Stan är en man av folket som inte tog livet med en klackspark och hans stora intresse var ju att plocka vinnare på Wembley Dog Track.

 

Bowles startade sin karriär som underbarn i Manchester City vid 19 års ålder och spelade hela 17 matcher där innan han gjorde sig omöjlig i den klubben, på grund av s.k ”offield incidents”, i klarspråk att man hängde för mycket på krogen. Det gick så långt att han tog ett vanligt arbete innan Bury i lägst serien tog en chans och plockade upp honom i sin trupp. En sejour på fem matcher som inte gjorde varken klubben eller Stan lyckliga, men Ernie Tagg den legendariska Crewe managern snappade upp honom och där började det hända saker. Han gillade Taggs lite coola managerstil och han fick sköta sig själv. Ifall Crewe spelade tisdagsmatcher så brukade Bowles komma en kvart innan avspark, väl medveten om att Tagg kastade dart med sina polare på tisdagar. Enligt källor så var han dock skyldig rätt många i den lilla staden ansenliga summor pengar och såldes vidare efter två succefyllda säsonger. I Carlisle United fortsatte Bowles att göra bra ifrån sig, så bra att han rätt snart blev såld till QPR.

I QPR blev han nyckelfigur i ett lag som kanske är klubbens mest framgångsrika någonsin, med spelare som Gerry Francis, Dave Thomas och Don Givens, spelare som var lika mycket underhållare som fotbollspelare. Bowles genialitet och explosivitet gjorde honom till en avundsvärd fotbollspelare och han gjorde saker med bollen som andra bara drömde om. Han blev även landslagsman under den här tiden men hans excentriska stil funkade aldrig riktigt där och det blev endast fem landskamper. Under en av hans landskamper så kom han på den, för den tiden, ovanliga idén att spela landskampen i ett speciellt skomärke och fick betalt av skofabrikanten för det. Dessvärre så hade även förbundet bestämt ett avtal med en annan fabrikant, vilket föranledde Bowles att spela matchen i en sko av vardera märke.

 

Bowles stannade i QPR i sju år innan han blev osams med Tommy Docherty och såld till Nottingham Forest. Han spelade endast 19 matcher för Forest och lyckades bli osams med Brian Clough strax innan Europacupfinalen, så han missade den också.

Något han inte missade var FA Cupen, eller rättare sagt FA Cupbucklan, under hans andra säsong i QPR så mötte man Sunderland på Roker Park och man hade där ställt upp FA Cupbucklan för allmän beskådan vid sidlinjen. Stan the Man som alltid var sugen på ett vad, slog vad med en lagkompis om att de skulle skjuta ner den under matchen. Till hans förtret så fick han spela på andra sidan av planen, men med hans fantastiska teknik lyckades han slå en crossboll tvärs över banan och slå ner pokalen. Det ska tilläggas att även hans lagkamrat träffade pokalen och publiken blev fullkomligt vansinniga.

Bowles karriär kantades av skandaler, spelskulder och fylla men detta till trots så lyckades han hålla sig i form och spela professionell fotboll till 36 års ålder. Numera så arbetar han för Sky Sport där han efterträdde Rodney Marsh, precis som han gjorde i QPR.

 

På den synnerligen lustiga sportfrågan: ”Vilken fotbollsspelare har spelat mest på Wembley?” är svaret givetvis Stan Bowles. Hans andra hem var hundkapplöpningsbanan i Wembley. Eventuellt en slamkrypare men ändå…

Sir Trevor Brooking  CBE– West Ham United

Idag kör vi på I trohetens tecken. Brooking kom till West Ham som skolpojke och debuterade för klubben vid 19 års ålder. Han var en mycket intelligent spelare och ledde Hammers mittfält från 1967 till 1984. Han axlade manteln efter Bobby Moore och Geoff Hurst och förde klubbens tradition som en klubb som spelade underhållande fotboll, vidare.

 

Om man bortser från att han gjorde två matcher för Cork City 1985 så spelade han hela sin karriär för West Ham. 636 matcher och 103 mål är ett imponerande tecken på hans kärlek till klubben. Med Hammers så vann han FA Cupen två gånger (75 & 80) i den sistnämnda så var det hans mål som sänkte Arsenal, då West Ham vann med matchens enda mål.

Brooking spelade även en ansenlig mängd (47) landskamper men spelade endast två stora mästerskap, EM 1980 och VM 1982. Han var känd för att vara en ärlig spelare och drog ytterst sällan på sig gulingar. Han har sedan han dragit sig tillbaka både varit manager för West Ham och arbetat för det engelska fotbollsförbundet där han varit ansvarig för ungdomsutvecklingen.

En lite mer udda sysselsättning han har på sidan av är ett bokbindningsföretag som han startade redan 1970 med ett par av sina skolkamrater. Brooking är fortfarande aktiv i företaget som heter Colbrook Binding och av en händelse har en hemsida i lila och ljusblått.

Efter två segrar och ett kryss under nye managerna Steve Davies så var det dags för ett riktigt eldprov då serieledande Crawley Town kom på besök från Sussex. Då är det otur att få Shaun Miller utvisad efter 15 minuter. Att spela oavgjort är bra i det läget är grymt bra. Att spelmässigt vara jämna med serieledarna när man är en man kort är magiskt. Nick Powell spelade fram nyförvärvet Wes Fletcher till målet. Stort.

 

Terry McDermott – Liverpool FC

Terrence McDermott föddes i Liverpool 1951 och således gjorde han sin ligadebut för Newcastle United 1973. Innan dess så hade han spelat fyra säsonger för Bury i Division 3 och redan då gjort sig ett namn, tror att de redan då kallade honom Terry. . Med sig från norr hade ju McDermott en gigantisk snorbroms, modell Magnum P.I och det var lika vanligt att se hans musche i TV som det var att se Mildred Eriksson att läsa nyheterna. Den smått overkliga permanent som McDermott la sig till med i slutet av 70-talet banade väg för andra spelare som Carlos Valderama och José Higuita att våga prova samma sak.

 

Han spelade endast 56 matcher för Newcastle innan Bob Paisley cashade upp, och återförde honom till hemstaden. Ironiskt nog så förlorade the Reds mot Newcastle i FA Cupfinalen det året. Men det var dock det följande åren som skulle göra McDermott till en av de mest dekorerade spelarna i engelsk fotbollshistoria. Till en början så hade han svårt att slå sig in i laget men det var när han verkligen blev ordinarie som Liverpool började vinna titlar

Från 1976 – 1982 så regerade McDermott mittfältet i Liverpool och for världen runt, likt en korsriddare på jakt efter ytterligare en helig gral. Städer länsades och fotbollslag förnedrades av McDermott och hans vänner. Sammantaget så plockade han hem:

4 Charity Shield

6 Ligaguld

3 Europacuper

3 Ligacuper

1 Supercup

Dessutom så kom han tvåa i klubb VM 1982. Ett hyggligt facit och det ska läggas till att Terry även blivit utsedd till Årets Fotbollsspelare av det engelska spelarfacket och vunnit Cypriotiska ligan. Långt innan miljonerna pumpades in i Apoel Nicosia, så spelade McDermott två säsonger i semesterparadiset i mitten på 80 talet. Underligt nog så gjorde han endast 25 landskamper.

Sedan 1992 så har han jobbat som assisterande tränare i olika klubbar, tillsammans med Kevin Keegan i Newcastle och King Kenny Dalgliesh. Då Greame Souness tog över samma klubb 2005 så återkom Terry som assisterande för att tre år senare flytta till Huddersfield Town. Under sin andra sejour i Newcastle så fick han sitt smeknamn Black Box, på grund av att han under den perioden överlevde fem olika managers. Att hans favoritlåt dessutom är Ride On Time gjorde säkert sitt till.

Frank Worthington - Leciester City

Idag så tar vi en riktig festprisse både på och sidan av plan. En briljant tekniker och en riktig strulputte men framför allt så var han bra på att göra damerna på smällen. Han har till och med en i Sverige för där spelade Frank också, han gjorde 12 matcher och 4 mål för Mjällby AIF och får på så sätt ner Chippen "jag bor i Arabien numera" Willhelmsson till andra plats för den klubbens största. Som ni ser på bilden nedan så hade den gode Frankie odlat fram de kanske tjockaste polisongerna i hela Leciestershire, med åren kompletterades detta med en elegant mustasch och senare även med en häftig hockeyfrilla.

Trots sin enorma smak för det ljuva livet så hann Worthington med 8 landskamper och två mål (troligen bättre snitt än Rosenberg) och ett försvarligt antal klubbar. 24 stycken klubbar har han representerat men det är ju de två första Huddersfield Town och Leicester City, som på den tiden uttalades Laj-kester i svensk TV, som man minns honom mest ifrån.

Det finns ett underbart youtubeklipp på ett riktigt konstmål som Frank gör på Bolton Wanderers när han spelade för Ipswich Town på följande adress:

http://www.youtube.com/watch?v=RlqU-pQMR74

 

 

Hans självbiografi heter givetvis "One Hump or Two" vi är säkra på att Frank föredrog två....

På bilden ovan så ser vi Frank i en 70-talets nationaldräkt, skjorta och stickad väst. Omåttligt populärt, nästan mer poppis än att ha t-shirten utanför skjortan. Och på bilden nedan så har han köpt ett par såna där solglasögon som man kan köpa i affärerna på Västerlånggatan.

Musikbranchen går idag ut med sina farhågor om, vad de kallar gratistjänsten Spotify. Visst Spotify är gratis för de som orkar lyssna på reklam i tid och otid. Jag gör det inte så jag betalar gladeligen min hundring i månaden, min son som är 14 använder sin månadspeng till att betala för den. Visst jag tror också att gamla Agda 83, som sitter på en påver pension efter att hon byggt folkehemmet kanske väljer gratisversionen. Mikael Robertsson som grundade Mp3.com anser att Spotify måste göra följande:

1. Betala de mest gynnsamma av a) en viss summa per abonnent, b) en viss summa varje gång en låt spelas, c) en procentsats av bolagets totala intäkter.

2. Ge skivbolagen aktier i bolaget

3. Göra stora förskottsbetalningar

4. Ge detaljerad rapportering, inklusive statistik varje månad

5. Ordna normalisering av data (skivbolagen använder olika format)

6. Först komma överens med själva skivmärket och sedan även med bolaget som står bakom det

7. Garantera att de bästa villkor som ges ett skivmärke är tillgängliga för de andra också

8. Att inte avslöja vad de måste betala till skivbolagent

 

 

Givetvis så är inte bolagen nöjda då de faktiskt valt att inte hänga med i utvecklingen, de har sedan slutet av 90-talet valt att försöka sätta dit folk som laddar ner musik istället. Något som givetvis inte är okej, men det är heller inte okej att skinna oss skivköpare på pengar. Dryga 200 spänn för en cd är ocker och de haft mängder av chanser att starta upp liknande saker som Spotify. Nu agerar de som sura killen i hörnet, som var populär förut men numera mest är grinig för att det dykt upp en populärare kille i klassen.

 

 

Självklart så förstår jag skivbolagen, dras oligopolställning har varit väldigt gynnsam och man har kunnat bestämma skivpriser som gynnat några få stora bolag och valt en väldigt underlig väg. Jag känner själv en skivhandlare som fortfarande är i branschen, och han fick exempelvis aldrig nya skivor på utgivningsdagen eftersom bolagen satsade allt krut på att serva Åhlens och Megastore. Jag tycker inte synd om skivbolagen och det är ganska orimliga krav som Robertsson framför. Vore det inte bättre ifall artisterna fick pengarna direkt från Spotify? Då skulle man ju inte behöva några skivbolag.

 

 

Pratade för en tid sedan med en artist som för 20 år sedan sålde runt 30 -50 000 exemplar per skiva och nu säljer några tusen på sin höjd. Hennes syn på det hela var följande:  ”I snitt så köpte svensken skivor för 100 kronor om året och när nästa generation som är vana att pröjsa för Spotify så kommer de alltså att köpa musik för 1200 kronor om året.”

 

 

Med andra ord så tjänar ju branschen på detta och framförallt så tjänar artisten på det. De enda som inte tjänar på det är skivbolagen och det är ju lite synd. Fast om man tänker efter så tjänar de som äger eller ägde telegrafstationer och skrivmaskinsfabriker inte så mycket på det idag heller. De som gjorde snygga höga hattar för herrar att bära har fått gått över till att göra kepsar som ska bäras bakochfram.

 

 

Själv saknar jag att stå och bläddra ibland skivbackarna på Åhléns på söder, Skivfönstret. Den excellenta servicen man fick på When The Beat Goes On Records eller Southside Records vid Skanstullsbrons brofäste går aldrig att få tillbaka genom att sitta och välja vad man vill på Spotify. Det var något speciellt med 1028 kronor i studiebidrag och man visste att lejonparten av dessa skulle gå till skivor, men det var viktigt att välja rätt. När jag kollar igenom min vinylsamling idag så inser jag att man gjorde en del krattiga val, och jag minns också hur besviken man kunde vara i flera dagar efter ett sådant köp. Magin försvann när allt blev tillgängligt helt enkelt.

Musikbranchen går idag ut med sina farhågor om, vad de kallar gratistjänsten Spotify. Visst Spotify är gratis för de som orkar lyssna på reklam i tid och otid. Jag gör det inte så jag betalar gladeligen min hundring i månaden, min son som är 14 använder sin månadspeng till att betala för den. Visst jag tror också att gamla Agda 83, som sitter på en påver pension efter att hon byggt folkehemmet kanske väljer gratisversionen. Mikael Robertsson som grundade Mp3.com anser att Spotify måste göra följande:

1. Betala de mest gynnsamma av a) en viss summa per abonnent, b) en viss summa varje gång en låt spelas, c) en procentsats av bolagets totala intäkter.

2. Ge skivbolagen aktier i bolaget

3. Göra stora förskottsbetalningar

4. Ge detaljerad rapportering, inklusive statistik varje månad

5. Ordna normalisering av data (skivbolagen använder olika format)

6. Först komma överens med själva skivmärket och sedan även med bolaget som står bakom det

7. Garantera att de bästa villkor som ges ett skivmärke är tillgängliga för de andra också

8. Att inte avslöja vad de måste betala till skivbolagent

 

 

Givetvis så är inte bolagen nöjda då de faktiskt valt att inte hänga med i utvecklingen, de har sedan slutet av 90-talet valt att försöka sätta dit folk som laddar ner musik istället. Något som givetvis inte är okej, men det är heller inte okej att skinna oss skivköpare på pengar. Dryga 200 spänn för en cd är ocker och de haft mängder av chanser att starta upp liknande saker som Spotify. Nu agerar de som sura killen i hörnet, som var populär förut men numera mest är grinig för att det dykt upp en populärare kille i klassen.

 

 

Självklart så förstår jag skivbolagen, dras oligopolställning har varit väldigt gynnsam och man har kunnat bestämma skivpriser som gynnat några få stora bolag och valt en väldigt underlig väg. Jag känner själv en skivhandlare som fortfarande är i branschen, och han fick exempelvis aldrig nya skivor på utgivningsdagen eftersom bolagen satsade allt krut på att serva Åhlens och Megastore. Jag tycker inte synd om skivbolagen och det är ganska orimliga krav som Robertsson framför. Vore det inte bättre ifall artisterna fick pengarna direkt från Spotify? Då skulle man ju inte behöva några skivbolag.

 

 

Pratade för en tid sedan med en artist som för 20 år sedan sålde runt 30 -50 000 exemplar per skiva och nu säljer några tusen på sin höjd. Hennes syn på det hela var följande:  ”I snitt så köpte svensken skivor för 100 kronor om året och när nästa generation som är vana att pröjsa för Spotify så kommer de alltså att köpa musik för 1200 kronor om året.”

 

 

Med andra ord så tjänar ju branschen på detta och framförallt så tjänar artisten på det. De enda som inte tjänar på det är skivbolagen och det är ju lite synd. Fast om man tänker efter så tjänar de som äger eller ägde telegrafstationer och skrivmaskinsfabriker inte så mycket på det idag heller. De som gjorde snygga höga hattar för herrar att bära har fått gått över till att göra kepsar som ska bäras bakochfram.

 

 

Själv saknar jag att stå och bläddra ibland skivbackarna på Åhléns på söder, Skivfönstret. Den excellenta servicen man fick på When The Beat Goes On Records eller Southside Records vid Skanstullsbrons brofäste går aldrig att få tillbaka genom att sitta och välja vad man vill på Spotify. Det var något speciellt med 1028 kronor i studiebidrag och man visste att lejonparten av dessa skulle gå till skivor, men det var viktigt att välja rätt. När jag kollar igenom min vinylsamling idag så inser jag att man gjorde en del krattiga val, och jag minns också hur besviken man kunde vara i flera dagar efter ett sådant köp. Magin försvann när allt blev tillgängligt helt enkelt.

 

James Robert Case aka Jimmy Case – Liverpool FC

Uppvuxen I Liverpool gjorde sig unge Jimmy sig ett namn redan som ungdomsspelare, han var förvisso scout, men visade redan som tonåring att han var en vinnare då han sparkade ner en målvakt hans lag låg under med 23-22 i en match i parken. En vinnare eller kanske en dålig förlorare? Trots att han var lite  till växten så började han spela för ett av lagen nere i hamnen, något som säkerligen hade påverkan på hans framtida spel.

1973 så lämnade han amatörlaget South Liverpool, och flyttade till Anfield Road och debuterade två år senare i förstaelvan hemma mot Queens Park Rangers. Ett år senare var han ett givet val på mittfältet tillsammans med Ray Kennedy och erövrade världen under ledning av Bob Paisley. Case som kanske hade det hårdaste skottet i ligan och kom att vinna en ansenlig mängd pokaler med klubben.  Få spelare har så många medaljer som Jimmy vann under sina åtta år med klubben:

4 Engelska Ligatitlar

1 UEFA Cup

4 Charity Shield

3 Europacuper

1 Super Cup

1 Ligacup

Case/Kennedy var inte bara toppfotbollsspelare utan de stalled tydligen till en del på sin fritid också, något som fick Paisley att till slut sälja sin guldklimp till Brighton & Hove Albion. Med sin nya klubb så fick han återigen ta tåget till Wembley för sin andra FA Cupfinal, som man förlorade mot Manchester United, precis som 1977 då han spelade i Liverpool. Det var dock en jämn fight och man fick spela om den några dagar senare då den slutade 2-2. Omspelet vann Manchester med 4-0. Trots att Brighton blev relegerade så stannade Case i klubben i fyra år innan han skrev på för Southampton 1985. Case var inte purung längre, men vann snart publikens hjärta med sitt tuffa spel och fantastiska passningsspel. Första säsongen med the Saints förlorade man FA Cupsemifinalen mot hans tidigare klubb Liverpool, vid seger så hade Case blivit den förste spelare som representerat tre olika klubbar i en FA Cupfinal.

Case stannade i Southampton i sex säsonger och var trots sin ålder, rankad som en av de bästa mittfältarna i högsta serien och blev framröstad som Saints bästa spelare så sent som 1990. Då ska man betänka att på den tiden så lirade spelare som Alan Shearer, Matt LeTissier, Rod Wallace och Glenn Cockerill för klubben och man kom sjunde plats i högsta serien.

 

1991 så ansåg den nye managern Ian Branfoot att man kunde klara sig utan den gamle Case och sålde honom till Bournemouth, något som gjorde Branfoot till en synnerligen ogillad person på sydkusten. I Bournemouth så fick Case spela Division 3 fotboll för första gången och det under ledning av den då rätt oprövade managern Harry Redknapp. Ett år senare så flyttade han till Halifax Town som hade John McGrath som manager och Frank Worthington som assisterande. Man undrar ju lite hur de tänkte sig att den konstellationen skulle fungera. Han stannade dock bara sex månader innan han flyttade till Wrexham, som han hjälpte till uppflyttning 1993, medan Halifax åkte ur fyran.

Efter att ha spelat amatörfotboll i Sittngbourne ett tag så återvände han till Brighton & Hove Albion, 1995 som spelande manager, och var då den äldsta spelaren i hela ligasystemet, 41 år gammal. Efter 23 säsonger som hårdskjutande och hårdtacklande proffs så la han slutligen av i november -95. Hans karakteristiska mustasch började han odla vid ankomsten till Anfield, under en tid då väldigt många spelare använde sig av denna attiralj, och han hade med sig den även till Southampton.

 

 

Alltså jag tänker på hur sjukt vi tänker i vårt samhälle, eller åtminstone de ifrån härskarklassen. Härskarklassen är alltså de som förut kallades adel, men numera innehåller en hel drös med olika typer av personer, då adeln inte klarade av att behålla regler för uppförande på egen hand. Någon jävla bolsjevik kom också och tog bort den regel att rösträtt ska basera sig på inkomst, så då måste man ta med en del personer som arbetar på riktigt för att kunna vidmakthålla läget, för nu blåser vindarna åt rätt håll igen. Svenskt näringsliv, Kungen, Alliansen och en försvarlig del av det slödder är nu inkluderade i den nya adeln. Den Nya Adeln är från början det som Reinfeldt tänkte kalla De Nya Moderaterna men någon mer strategisk person förhindrade detta, inte ens hans slogan om Sveriges Enda Adelsman gick igenom.

Okej ovanstående rader kanske kan lite verka lite överdrivna, det här är ju det som härskarklassen försöker hålla för sig själva. De erkänner ju ofta att de är en härskarklass men en snälls sådan, en som vill alla väl, att alla sjuka ska ha jobb och så vidare. Men då händer det ibland, olyckan är framme och en tragedi för nationen utkristalliseras. Jag pratar inte om Per Unckels död, det var visserligen tragiskt men den kom ju lägligt för partiet för då kan utredningen om fotbollsvåld läggas på is igen, utan jag pratar om att Katrin Zytomierska, vars tjänstehjon har rymt. Katrin som jobbar med att blogga för Alliansen hade tagit med sig sin barnflicka, som inte fick komma in i landet, men Katrin ordnade detta genom sina kontakter och vips så var barnflickan inne i USA. Trots att Katrin varit snäll mot sitt tjänstehjon och tydligen skickat choklad till hennes släktingar i Polen och även låtit henne träffa sin familj någon gång så rymde hjonet. Detta föranledde Katrin att använda sin blogg till att sätta ut en efterlysning så att hon kunde få tillbaka sin ägodel, och när inget hände, att  hon skriver på svenska och det är väldigt få amerikanare som kan det språket kan ha varit nyckel till att det inte gav något resultat, så gick hon ut och berättade att hon i framtiden skulle se till att förstöra  hennes liv och se till att hon inte skulle få idka slavarbete igen.

 

Det brukar ju funka bra så länge som de som äger inte blir av med något, då kan man hålla fasaden utåt intakt, men när något går förlorad så krackelerar den. Kanske var det sådana här saker som fick Erlander att ta bort tjänstehjonen förra gången?

 

Luigi Macari – Celtic och Manchester United

Luciadagen borde ju lämpligen prydas av en italienare men jag ger er det näst bästa, en engelsman med ett italienskt namn. Lou Macari föddes i Largs i Skottland av italienska föräldrar och startade sin bana i Celtic men köptes 1973 av De Röda Djävlarna från Manchester för £200 000. Detta var en tid som var måttligt framgångsrik för United och man blev relegerade till Division 2. Detta blev dock en nytändning för Macari som fick igång målskyttet ordentligt och de tog sig tillbaka till högsta divisionen på första försöket. Macari blommade ut till en ledare på plan och bildade ofta anfallspar med Stuart Pearson.

Det var tillsammans med Pearson som han vann FA Cupen 1977 och förhindrade att Liverpool tog trippeln. Alla målen inprickade inom loppet av fem minuter. Pearson som öppnade målskyttet i 50:e minuten och Jimmy Case kvitterade två minuter senare. Tre minuter senare så sköt Macari 2-1 via sin lagkamrat Jimmy Greenhoff som för alltid blivit inskriven i historieböckerna som matchhjälte.

Eftersom han aldrig omnämndes som Luigi Macari och spelade för Skottland, så trodde i alla fall jag väldigt länge att hans namn var Lou McCari, lyckligt ovetande om hans italienska rötter. Macari spelade 25 matcher  för skottarna och var med i VM 1978. På plats i Argentina så började dock den gode Macari att gnälla på att de stipulerade £20 000 som skottarna skulle få ifall de vann VM var för lite smet och ägnade sig åt att sälja historier  till pressen istället. Skottarna fick spö av Peru och kryssade mot Iran och några £20 000 blev det aldrig tal om. Ett av de bakomliggande skälen till detta uppträdande kan vara att Macaris mor tog livet av sig under lite underliga omständigheter strax innan avresan till Sydamerika.

1984 så skrev Macari på som spelande manager i Swindon Town där han tog den lilla klubben från lägsta serien till näst högsta, dock efter att han själv lagt skorna på hyllan. Han tog plockade även upp Stoke City till näst högsta divisionen i början på 90-talet.

Som manager var han en mycket omtyckt person som såg till att spelarna hade en mycket god fysik och som han sa under sin tid i Swindon Town: ”Jag ser inget skäl till att spelarna i Swindon inte ska ha samma fysik som de i Manchester United.” Dessutom så fick man inte borsta efter träningarna så det kanske inte är underligt att resultaten blev så bra.

 

2002 så drog han sig tillbaka som manager efter att ha jobbat för West Ham United, Stoke City (två gånger), Celtic, Birmingham City och Huddersfield Town. MUTV, men skriver även för the Sentinel i Stoke, och är även bisittare på SKY Sports. Ifall man känner för det så kan man även ta en fisk med pommes, en så kallad Fish ´n´ Chips, på Macaris egen ”chipper” i närheten av Old Trafford. Men givetvis ska ju en italienare ha en egen restaurang.

 

,

Asa Hartford – West Browich Albion,  Manchester City m fl.

När man bänkade sig I TV-soffan och kollade Manchester City på lördagarna så var det ofta  Asa Hartford som man fick följa tillsammans med Colin Bell så bildade paret ett av landets bästa mittfält. Fast det var ju inte det som man egentligen var intresserad av Hartford var ju hjärtsjuk, något som upptäckts vid en transferövergång. Enligt Leif Larsson så hade han ett hål i hjärtat vilket fick en ju att tänka att han när som helst kunde falla död ner. Det gjorde han nu inte, och inte senare heller utan är fortfarande en aktiv kraft i den engelska fotbollen.

Född i Clydebank, Skottland startade han sin karriär 1967 i West Bromwich Albion där han både vann FA-Cupen och Ligacupen innan han drog på sig den himmelsblåa Citytröjan 1974. City fick betala ohyggliga £210 000 för den då 24 årige skotten men han var värd varenda peng, fem säsonger senare så valde man dock att sälja honom till Nottingham Forest, men han var tillbaka i Manchester 1981 för ytterligare ett par säsonger.

Asa Hartfords spelarkarriär sträcker sig över 24 säsonger, vilket är märkligt lång tid för en kille med ett dåligt hjärta, eller kanske var det just det som drev honom att fortsätta spela? I mitten på 80-talet blev han spelande tränare i Bolton Wanderers, något som han fortsatte med tills han efter 744 matcher la skorna på hyllan. 1996 var han åter tillbaka i City som assistent till förre Västerhaningetränaren Alan Ball. De senaste säsongerna har han spenderat med Accrington Stanley i League 2 som ungdomstränare men blev överflödig där i höstas, ja överflödig man sparkar inte en legend.

Hartfords internationella karriär var även den hygglig och detta på en tid då Skottland hade ett av världens bästa mittfält med spelare som Billy Bremner, Greame Souness, Lou Macari, Archie Gemmil och Bruce Rioch. trots den konkurrensen så spelade han 50 landskamper och deltog i tre VM-Sluspel. På bilden ovan så latjar han lite med Cubillas i Perus landslag.

 

Charles  George – Arsenal FC och Derby County och en binge andra klubbar

Det är väl framför allt två ögonblick som man minns Charlie George för. Det första från FA Cupfinalen 1971. Ställningen mellan Liverpool och Arsenal är 1-1 och det är nio minuter kvar av förlängningen då den blott 21 årige Charlie George klipper till från 20 meter och överlistar Ray Clemence i Liverpoolmålet. På den tiden så brukade man vanligtvis sträcka upp en näve i luften när man gjorde en kasse men den synnerligen coole ynglingen la sig istället ner på marken med armarna sträckta i luften. Detta ansågs som ascoolt i början av 70-talet. Han brukade även göra en annan segergest, det omvända V-tecknet som ungefär betyder dra åt helvete, och som man numera får en massa böter för, men det här var ju i nådens år 1975 så då jublade man istället.

Europacupen 1975 mötte Derby County Real Madrid och Champagne Charlie gjorde hattrick och ledde Derby till seger med 4-1 på Baseball Ground. Ett resultat som idag känns rätt overkligt, och var kanske Georges bästa match i karriären.

 

Utöver att vara en makalös dribbler och kanske en av den tidens mest underhållande spelare så var han även ägare av en mycket snygg scarf som han bar när han skulle gå bort på middag. Det kopplat till hans fantastiska permanent, som han la sig till med någon gång runt 74 gjorde honom oerhört populär bland de galanta damerna, som Loffe Carlsson skulle ha uttryckt det.

Lustigt nog så vann han sina enda tre pokaler 1970-71 då Arsenal vann dubbeln och även Fairs Cup. Han gjorde 31 mål på 131 matcher för Arsenal, men hans storhetstid var väl ändå i Derby där han skårade 34 gånger på drygt hundra matcher.

 

1978 flyttade han till USA, vilket var poppis om man ville lira lite boll och leva det ljuva livet, men han flyttade snart hem igen och denna gång till Southampton där han spelade tre säsonger. Som lustig kuriosa så lånades han av någon anledning ut till Nottingham Forest och spelade båda matcherna och avgjorde en av dessa, då Forest spöade upp Barcelona i Supercupen. Även det ett hyfsat overkligt resultat idag. Han spelade endast fyra matcher för Forest innan han var tillbaka the Dell. Därefter följde några gig i Hong Kong och Skottland innan han drog sig tillbaka 1983.

Som brukligt var på den tiden så köpte han en pub, så han kunde slicka i sig en bajer när han var sugen, men det funkade visst inte så jättebra och numera så jobbar han som guide hos Arsenal

Här sitter man som en vanlig man i lilla Tyresö och sprider sin julkalender. Dagens man Malcolm McDonald var ju väldigt populär men helt plötsligt så får han en ny dimension när en polare berättar om hur han dök upp på Trollbäckens IP. Tydligen så var han och hälsade på Alan Ball tränare i Västerhaninge på den tiden. Ungefär som om Tierry Henry skulle träna Tyresö idag. Nog för stunden och se fram emot morgondagen då kommer en riktig godbit.

Cobrans JulCalender – 10 December

Malcolm McDonald föddes I Fulham, London 1950 och började sin bana som vänsterback för Tonbridge Angels innan han vid 18 årsålder skrev på för Fulham och skolades om till centerforward. £1000 var övergångssumman, men den unge McDonald spelade bara 13 matcher (5 mål) innan han året efter skrev på för Luton Town där det så att säga ”lossnade i grenen på faster”. 88 matcher och 49 mål senare så flyttade han norröver till Newcastle United för £180 000. En stor summa på den tiden, men den betalade sig direkt, då han gjorde hattrick i sin debut mot Liverpool. Fem säsonger på raken var han Magpies bäste målskytt och det var under den här tiden som han debuterade för landslaget. 1975 var året då han belades med namnet SupeMac, då han vid en landskamp mot Cypern gjorde Englands samtliga fem mål. Det kanske ska tilläggas att McDonald endast gjorde sex mål på sina 14 landskamper.

Hans fantastiska polisonger dök frekvent upp i TV rutan i mitten på 70-talet och det råder väl inget tvivel över att han stod modell för Fred Baker och Julio Schaffinos serie Super Mac, Hot Shot Hamish på engelska,  trots att seriens Hamish Balfour kom från yttre Hebriderna.

1976 flyttade han tillbaka till London och skrev på för Arsenal för den lite udda summan £333 333 och 33 pence,  och spelade två säsonger för the Gunners, båda säsongerna som lagets bäste målskytt. En Knäskada som han ådrog sig emot Rotherham United tog han det drastiska beslutet att skriva på för Djurgårdens IF. Jag minns fortfarande hans debut, där det enda han åstadkom var att missa en volley. Kort därefter så la han skorna på hyllan, och vem skulle inte ha gjort det? Han deltog även i TV programmet Superstars och om jag inte minns helt fel så vann han 100 meter på en tid runt 10,5.

McDonald tog 1980 över som manager i Fulham och var hyggligt framgångsrik. Han tog laget till näst högsta serien 1982 men fick kicken två år senare. Tre år senare så tog han över Huddersfield Town men det var en katastrofal tid som bland annat inkluderade en 10-1 förlust mot Manchester City. Hans andra affärsverksamheter funkade inte heller något vidare och han försattes i personlig konkurs och satsade på spriten på heltid. Han slutade läska sig 1997 och leder nu en pratshow på radion som heter Chat With 3 Legends.

Svedlund den gamle knegaren utmanade mig på ansiktsboken idag genom att beskriva sin hårda morgon i Nackareservatet. Det var när jag satt och väntade på stormen. Det gör jag inte längre. Nu sitter jag på balkongen med ett glas vin och njuter av vinden och regent som droppar från skyarna. Visst accompanjemang från en ihärdig katt som försöker tasig ut, men i övrigt lugnt och vackert. Det är den tionde december och man kan fortfarande sitta ute. Glöm inte att ge en nazihälsing till USA för deras hårda jobb med att indoktrinera sina invånare att växthuseffekten bara är nonsens. Okej det är inte Spanien direkt men att sitta ute i normala kläder klockan tre på natten funkar mer än lovligt bra.

Den gamla, nåja, nöjeskritikern Fredrik Virtanen har slagit till och blivit en politiskt stark krönikör. Fantastiskt bra krönika på Aftonbladets hemsida idag:

Alltså man kan skriva så mycket som man vill om Carema, men man måste inse att det egentligen inte spelar någon större roll, för de kommer att få fortsätta med sitt skit så länge vi har en borgerlig regering i det här landet. Man kan skriva en massa skit om skolan också men det lär inte hända så mycket i den branschen heller eftersom sossarna, eller åtminstone en sosse, sitter och tjänar 256 miljoner på att skolungdomarna spelar Counter Strike på lektionerna.

 

Kollade in det mycket eminenta programmet debatt igår och fick mig en riktigt skön diskussion till livs. Den pågick mellan hon som skrev boken om knugen och några tappra rojalister. Kungligt skulle man kunna säga. Kungen är ju ett päron och får i runda slängar 120 miljoner om året från statskassan vilket ju är på tok för mycket. Fast om man tänker efter så kanske man håller med den där tanten från Rojalistiska Föreningen som sa ”..men lite lön måste han ju få för sitt arbete…ni anar inte hur mycket post han får och sånt tar tid att svara på.” Det säger man två dagar efter att man nekat industriarbetarna 600 kronor i löneökning i löneförhandlingarna. Det är kul att det dyker upp såna där personer i alla fall, nu när Sune Hjort, UFO-forskaren inte är med i TV längre.

 

Den andra debatten angående huruvida skolor ska fira lucia i kyrkan ser jag dock lite allvarligare på. Vad ska de egentligen där att göra. Skolan är för alla och då tror jag nog att man gör klokt i att hålla sig borta från kyrkan. De har ju inte gjort något vettigt sedan korstågen.

 

Istället för att beklaga sig om saker man inte kan göra något åt så är det bättre att kolla sport. Visst överraskande att båda Manchesterlagen missade slutspelet i CL, tråkigt för Mellberg att han blev blåst på slutspelet på övertid efte en mirakulös vändning i slutminuterna. Efter de bedrövelserna så kommer räddningen från Norge, och det är inte Petter Northug som kommer med den den här gången utan norsk TV. Här har man arrangerat en match mellan lite gamla bollproffs och andra och utrustade spelarna med varsitt elhalsband, som man använder för hundar, fastsatt runt låret. Programledarna gav stötar då spelarna uppträdde oetiskt och filmade och vid liknande situationer, något som de sedan struntade i efter ett tag, och delade ut stötar lite här och där. Det är riktig idrott och måste ju vara en enastående underhållning. Alla som har sett Familjen Simpson på elchocksfamiljeterapi vet vad jag menar. Klicka på länken nedan och strunta i det fjantiga språket de pratar:

http://www.youtube.com/watch?v=HuKva8GUwBk&feature=player_embedded#!

Nåväl veckans person är inte någon på Carema eller skolverket, ej heller någon från BorgarAlliansen, det är Texasguvernören Rick Perry, nej inte han från Beverly Hills, det är Luke Perry. Han kandiderar till presidentämbetet i Förenta Staterna för närvarande. Denne stockkonservative, religiösa fanatiker har precis startat ett krig mot Obamas krig mot religionen där han fördömer Obama, och att han förhindrar skolbarnen att be i skolan (det togs bort 1962 av högsta domstolen) och givetvis så är han också emot att det är bögar i försvaret. Om man kollar hans videor på FoxNews så är givetvis kommentatorsfältet stängt, men nu lever vi ju i YouTubevärlden och där kan man kolla ett par rätt mysiga videos. Den första när han debatterar med andra och inte vet ett skit:

http://www.youtube.com/watch?v=MEhH2R42Ar8

Den andra är från ett tal från en skola där han hoppas att alla som fyllt 21 ska rösta på honom, för han har glömt bort att man får rösta när man är 18.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=wnJDboqAwnI

Den sista är från hans krig mot Obamas okristliga regering:

http://nation.foxnews.com/rick-perry/2011/12/07/perry-strong-ad-obamas-war-religion

Det känns som om det här kommer vara killen som tar hem valet och äntligen rensar upp i den där hippiestaten. Inte en dag för tidigt. Vad som slår en är ju varför jänkarna är så skraja för muslimska fundamentalister när de (ofta) själva är kristna fundamentalister. Vad är skillnaden mellan att böna och be mot Mecka på skoltid mot morgonbön i skolan egentligen? Ännu ett skäl att inte fira lucia i kyrkan. Personligen så anser jag ju att det är rätt fint i kyrkor och jag går ofta in och kollar läget så jag har inget emot dem som byggnader, och jag har lagt ett par spänn i deras tiggarbössor (som om de behövde det) i Notre Dame men jag förstår inte riktigt vad man ska dit och göra på julen? Jaja Jesu födelse, men hur många kan med handen på hjärtat säga att det är därför vi firar jul? Det gör ju inte ens Runar.

John Burridge – Aston Villa och en hel del andra klubbar.

John ”Budgie” Burridge föddes i Workington 1951 och gjorde 18 år senare ligadebut för sin hemstadsklubb, för detta var den tid då Workington spelade i ligan. Budgie fick några år senare en transfer till Blackpool och det var med the Seasiders som han vann sin första pokal då man tog hem den stora the Anglo Italian Cup, då man klådde upp Bologna i finalen. Efter 131 matcher i Blackpool så fortsatte han sin karriär i Aston Villa och det är väl främst där och i QPR som man kommer bäst ihåg honom i Tipsextra.

Det unika med Budgie var inte hans målvaktsspel utan hans förmåga att byta klubb. Under en karriär som sträcker sig över 29 säsonger så spelade den glade gamängen för osannolika 30 olika klubbar. Han gjorde 771 ligamatcher i både England och Skottland, men även ett stort antal utanför ligasystemet.

Utöver vardera en vinst i Ligacupen och Skottska Skol Cup och två uppflyttningar från division 2 så med Wolverhampton och Crystal Palace så var de nästan 30 säsongerna rätt så framgångslösa och ofta så kallades han in för att täcka upp då klubbarna fick målvaktsproblem.

Phil Parkes - Walsall, QPR, West Ham United, Ipswich Town

 

 

Startade sin karriär i Walsall och gjorde ungefär 100 matcher där innan han flyttade till London för den hiskeliga summan £15 000 och debuterade för klubben 1970. Detta var vad man kan kalla QPR´s golden years då man gick till kvartsfinal i FA-cupen och kom tvåa i ligan efter suveräna Liverpool FC. Han gjorde 406 matcher för QPR och såldes 1979 för £500 000, vilket var världsrekord för en målvakt på den tiden. I West Ham United så spelade han ytterligare tio säsonger och blev 2003 vald till deras bäste målvakt genom tiderna. 1980 vann Parkes sin enda pokal, okej han kanske fick nån när han spelade i något pojklag, då West Ham slog Arsenal med 1-0 i FA-cupfinalen. 1990 gick han till Ipswich Town där han spelade 3 matcher och sedermera satsade på en coaching karriär. Parkes landslagskarriär överskuggades av den suveräne Ray Clemence men även av det faktum att han blev lovad att spela andra halvlek i en match mot Wales 1976. Don Revie höll inte sitt löfte och Parkes åkte hem och valde att aldrig mer spela för landslaget, så det är inte bara Zlatan som nobbar landslaget. Däremot så ställde han upp i en betydligt mer sofistikerad reklamkampanj som ni kan se nedan.

 

Vi kommer naturligtvis bäst ihåg honom från Tipsextra där hans väldiga hårman och biffiga mustasch gav oss många glada minnen. Som ni ser på bilden så körde Parkes även utan handskar vilket ju alltid är praktiskt när man spelar fotboll på vintern i några minusgrader, man får ju lite bättre känsla då.

Parkes hade även en namne som var tre år alder än honom som också stod i mål för Wolverhampton Wanderers, även dom från Black Country. Vilket förklarar min förvirring som tonåring, när jag såg att Parkes endera dagen spela för Vancouver Whitecaps och nästa i QPR.

Viv Anderson – Nottingham Forest, Arsenal, Manchester U med flera.

Vivian Alexander Anderson föddes 1956 och tillhör alltså de berömda 56:orna. Hade ju varit kul ifall han använt sitt andra namn då han spelade för Sheffield Wednesday, då hade de haft två Alexanderson i sina laguppställningar, visserligen med några års mellanrum men ändå bra pubtrivia. Trots det hårda klimatet så bestämde sig Herr Andersson för att använda sitt flicknamn, och slog sig in i Nottingham Forests förstauppställning under Brian Cloughs regim hösten 1974. Han var med om att bli promoverade till högsta serien -77, vinna Ligan och Ligacupen -78 och Europacupen -79 och 80. Då det var en tid då National Front och andra spånskallar huserade på läktaren, fick han utstå hyggligt många banankastningar (vi gör ju fortfarande sånt i Sverige på Pa Dembo Turray men då är det ju bara på skoj) och diverse okvädningsord, men för en kille med ett tjejnamn så är sånt en barnlek och 1978 så blev Viv Anderson den första svarta spelaren i det engelska landslaget, detta i konkurrens med giganter som Phil Neal och Trevor Cherry.

 

Anderson var en lång gänglig spelare men ändå känd för sina tacklingar och för det snabba sätt han ofta vann boll och tog sig framåt i plan. En ytterback som var cirka 30 år före sin tid med andra ord och eftersom jag själv hade samma frisyr så blev han en given idol för mig, bland många andra.

1984 så hade Cloughs lagbygge blivit för ålderstiget och Anderson behövde en nytändning så han skrev på för Arsenal, där han stannade i tre säsonger innan han flyttade till Manchester United för £250 000. Alex Fergusons första värvning och det första byggstenen mot vad vi idag ser som fotbollens svar på romarriket. Fyra år senare såg han sig utkonkurrerad av den unge Dennis Irwing och flyttade sina bopålar till Sheffield. Under sin tid på Hillsborough så spelade han både Ligacup som FA cupfinal 1993, men förlorade båda mot Arsenal. Ugglorna som numera ligger i Division 3 var hur osannolikt det låter ett av Englands bättre uppsättningar och kom sjua i Premier League.

1993 blev Anderson erbjuden jobbet som spelande manager i Barnsley och nappade på det, men efter en säsong full av besvikelser så tog han sitt pick och pack och slog sig ihop med sin gamle lagkamrat från Unitedåren, Bryan Robson som assisterande manager. Han var dock registrerad som spelare och gjorde ett par matcher då laget var extremt skadedrabbat under vintern. Duon Robson/Anderson såg till att vinna Division 1, och vidare etablera Middlesborough i Premier League innan de fick kicken 1997.

Alltså jag uppskattar fritt Wi-Fi, om nu någon undgått det, jag uppskattar läget på PUB´s cafeteria, jag uppskattar utsikten ut mot Kungsgatan och de människor som flyter förbi. Jag har ingen ogilla knapp men jag avskyr det faktum att man tar tjugofem spänn för en mycket liten kopp vanligt kaffe som garanterat understiger två deciliter om man nu skulle mäta det. Så ut i solen istället.

 

Kevin Beattie – Ipswich Town

Född i Carlisle startade unge Kevin sin karriär i Ipswich Town och blev klubben trogen genom hela sin karriär. Från 1972-1982 var han en av klubbens tongivande spelare, och kanske hela ligans bästa försvarare, under en era då Ipswich Town var en av landets bästa. Ipswich manager Bobby Robson kallade honom helt enkelt the Diamond.

Som ni kan se på bilderna så hade han även en riktigt hygglig frisyr. På den här tiden så var det inte helt ovanligt att man som man körde med mittbena även fast man hade krusigt hår, tro mig jag har försökt. Det ser inte så bra ut. Hans mustasch gjorde att han såg ännu vassare ut och har drag av tyska porrfilmsstjärnor.

1974 så blev han utsedd till Årets Unga Spelare i England och året därpå debuterande han i landslaget där han gjorde ett nickmål mot Skottland som blev framröstat som ett av de 50 vackraste målen genom tiderna. 1978 var han planens gigant då Ipswich Town vann han FA Cupen med matchens enda mål mot Arsenal. 1981 så vann laget UEFA-cupfinalen men Beattie missade finalen på grund av en bruten arm några veckor tidigare. Eftersom han inte spelade finalen (han spelae alla andra matcher i cupen) så fick han heller ingen medalj, något han fick upprättelse för 2008 då UEFA presidenten Michel Platini delade ut den inför UEFA Cupfinalen mellan Glasgow Rangers och Zenit S:t Petersburg.

På grund av eller kanske tack vare sin frisyr så kom han även att spela en roll inom filmen, och då inte saggiga tyska snuskfilmer, utan den episka Escape To Victory där han spelade Michael Caine i de scener då Caine skulle lira fotboll. Om jag inte missminner mig helt så var i princip hela Ipswich Town med i den filmen, liksom Sylvester Stallone som var målvakt.

 

28 år gammal så fick han dessvärre hänga upp sina läderskor på hyllan på grund av efterhängsna knäskador, men gjorde ett par försök till comeback först Colchester United och Middlesborough och slutligen i Sandvikens IF.

Calendern har idag sorg och vi gör ett avsteg i 70-talsnorstalgin och hissar flaggan på halv stång, knyter ett sorgband rund armen och ägnar en tyst minut åt en av världens största fotbollsspelare genom tiderna.

Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira, mer känd som enbart Sócrates är död. Mannen som ledde världens bästa landslag, Brasilens under VM 1982, och som mittfältare gjorde fler mål än de flesta forwards drömmer om, är inte längre ibland oss. Hans själ har skrivit på för det stora laget i himlen och där får han slå sina patenterade utsidor till Garincha och Didi eller kanske så blir det en genomskärare till Duncan Edwards? Han spelade ju trots allt sin sista match i de engelska lingonserierna vid 50 års ålder då han gjorde ett inhopp för Garforth Town.

Hans pannband kommer att var kvar ibland oss, och vi får tillbedja detta som en relik från en spelare som då det gällde fotboll, stod i närmare kontakt med högre makter än någon annan spelare. Hans genialitet på planen saknade motstycke men även vid sidan sin fotbollskarriär så var han en intellektuell kraft som bildade ett politiskt parti och arbetade som läkare.

Sócrates blev 57 år och lämnade fru och sex barn efter sig. Låt oss vårda hans minne och hans fantastiska sinne för löpvägar, väggpassar och ytterskruvar för en lång tid frammåt.

Det verkar som om klockan är slagen för gamla fina Lundsberg. Ska vi verkligen avveckla all så kallad kamratuppfostran? Pennalism är ju en fin form av teambuilding. Är det någon mer än jag som blir irriterad på de där skolbarnen från Lundsberg som hängivet, likt nykläckta nazister, sitter och avbryter och gapar om hur kränkta de är av att någon kritiserar deras skola. De kräver svar av skolinspektionen men varje gång som inspektören ska svara så avbryter man med några spydigheter och blir arg för att man inte får några svar. Suck. Stäng skiten och bränn ner skolan, vem fan skickar sina ungar till Lundsberg? Det är ju bara folk från Lidingö, Danderyd och Askim som går där och de kan lika gärna gå i Rosengårdsskolan, det gör ingen skillnad.

Alan Sunderland - Wolverhampton Wanderers, Arsenal, Ipswich Town och Derry City

Mannen med 70-talets snyggaste frisyr, Alan Sunderland, föddes i Yorkshire 1953, och startade sin karriär i Wolverhampton Wanderers. Under sina år i Black Country spelade han nära 200 matcher för sin moderklubb och vann Ligacupen 1974 och Division 2 1977. Det var troligtvis inte här som han började permanenta sig utan när han i november 1977 skrev på för Londonlaget Arsenal för £220 000. Helt plötsligt så fann den nyinflyttade Alan att han hade en massa fritid och en massa pengar på fickan och beslöt sig för att skaffa, det som i vissa kretsar, kallades mikrofonfrisyr.

Redan första säsongen nådde Gunners FA-Cupfinalen men föll mot Ipswich Town, men redan året därpå så stod laget på Wembley Stadium igen och det var den dagen som Alan Sunderland upplevde sin största dag i sin karriär. Arsenal ledde med 2-0 då fem minuter återstod men Manchester United kom mirakulöst nog tillbaka och kvitterade, efter två raska kassar av Gordon McQueen och Sammy McIllroy. Alla väntade på förlängning men Arsenal kontrade, Liam Brady matade en boll till Graham Rix på vänsterkanten och Rix blåste in bollen till Sunderland som nätade i 90:e. En TV klassiker som säkert många minns. Jag minns framför allt Bradys galna dribblingar innan han satte ut bollen på Rix.

Sunderland stannade i Arsenal i ytterligare fem år och formerade ett grymt anfallspar tillsammans med Frank Stapleton. Han var klubbens bäste målskytt 79-80 och 81-82 och var även med att spela ytterligare en FA Cupfinal 1980, ett år som de även torskade Cupvinnarcupen.

1984 flyttade han till Ipswich Town för att sedan varva ned i irländska Derry City. Numera så har Sunderland lämnat England och emigrerat till Malta där han äger en pub. På Malta har han även varit manager för Birkirkara från staden Birkirkara. Huruvida han har kvar frisyren tänker jag inte avslöja.

Clyde Best - West Ham, Tampa Bay Rowdies, Portland Timber, Feyenoord, Toronto Blizzard

 

 

 

Clyde Cyril Best föddes 1951 på Bermuda och ska inte blandas ihop med sin namne George som är från Nordirland. Best var West Ham Uniteds första svarta spelare då han som 18 åring debuterade mot Arsenal och en stark center med som både hade ett bra huvudspel och var svår att ta bollen av. Vid det laget så hade han redan spelat tre år i landslaget, som han även senare även var förbundskapten för mellan 97-99. Han spelade sju säsonger och 218 matcher för Hammers och gjorde 47 mål, kanske inte ett magiskt resultat men Best var en mycket värdefull spelare för klubben och var väldigt omtyckt av fansen.

1975 lånades han ut till den amerikanska klubben Tampa Bay Rowdies, för att året därpå skriva ett permanent kontrakt med Portland Timbers där han stannade i tre säsonger, han var dock utlånad till Feyenoord Rotterdam under säsongen 77-78 och gjorde 23 matcher i Holland. Han avslutade sin karriär i den amerikanska inomhusserien då han spelade för Los Angeles Lazers.

Till skillnad från sina lagkamrater på den här tiden, som ofta försökte sig på permanentat hår, gärna i stora mikrofonfrisyrer, så förde Best en rätt modest frisyr, däremot så hade han en riktigt elegant tangorabat. Då det politiska klimatet förändrades så gick han snart över till Marvin Gaye looken med helskägg och lite mer vildvuxen frisyr.

Best blev 2004 invald i Bermudas National Sports Hall of Fame, vet inte om det är någon mer än Frankie Fredricks med där, men man är lite förvånad att det tog 20 år sedan han lagt skorna på hyllan innan det skedde. 2006 så fick förärades han med den brittiska ordern MBE, Member of the Brittish Empire, och fick alltså träffa drottningen, för sina insatser inom fotbollen.

 

Cobran vill inte skrämma läsarna då de öppnar den första luckan, men visst det är Joe Jordan som ler sitt kärvänliga leende emot er. Mannen som förkroppsligade det engelska ordet ”Dirty” under 70-talet då han under åtta säsonger var spjutspets i Dirty- Leeds United. Ett av Europas bästa lag men absolut det smutsigaste. En av de få uppsättningar som fått spelare avstängda redan i Charity Shields innan säsongen ens startat. Hans öknamn var Jaws men jag måste ändå påstå att han är rätt lik Ben Stiller.

 

Född 1951 i Cleland, Skottland, startade han sin karriär i Greenock Morton som 17 åring 1968, då som halvtidsproffs, men den karismatiske Don Revie, manager i Leeds United snappade upp den unge talangen redan två säsonger senare. Revie la ut £15 000 och hade i Jordan den spjutspets han drömt om. Stark, orädd och mycket stark i huvudspelet var hans signum och det sades att han med glädje stoppade in huvudet i situationer där andra spelare tvekade att stoppa in fötterna. Hans partnerskap med Peter Lorimer var klassiskt där han med sitt huvudspel, agerade framspelare åt sin parhäst. Han gjorde 35 mål på 170 matcher för Leeds och vann ligan en gång och kom tvåa två gånger. En Europacupfinal och en Cupvinnarcupfinal, som båda förlorades hade han även under bältet innan han avslutade sejouren i Leeds.

 

1978 så slog han transferrekordet då han skrev på för Manchester United för den hiskeliga summan £350 000. Under United tiden så förlorade Joe en FA Cupfinal där han slog av käken på Tottenhams målvakt Milja Aleksic, eftersom denne knuffat honom vid hörnorna. Glenn Hoddle fick stå resten av matchen, men trots detta så vann Spurs med 3-2. 109 matcher och 37 mål på de tre säsongerna får väl anses som ett hyggligt resultat.

 

1981 bröt Jordan ny mark som en av de första engelska spelarna att skriva på för ett lag i den Italienska ligan. Två säsonger i AC Milan där man lyckades bli degraderade den första och Jordan skårade bara två mål under sin första säsong utomlands. Året efter vann Milan Serie B med 8 poängs marginal och Jordan blev lagets bästa målskytt med tio pytsar, det var ju under den tid då man oftast bara gjorde ett mål på hemmaplan och försökte spela 0-0 på bortaplan i italien, så det får ju anses som godkänt. Trots det magra resultatet var han en populär spelare något som man kunde se i Champions League matchen mellan Tottenham och AC Milan då han fick enorma applåder före avspark då han återvände som assisterande manager för Spurs.

Jordan spelade ytterligare en säsong i Italien för Verona innan han flyttade hem för spel i Southampton och slutligen Bristol City där han avslutade sin karriär 1988 för att sedan ta över som manager i klubben. Efter ett tufft första år så lyckades Jordan med en klase bra värvningar och fick laget uppflyttat på våren 1990.

 

Som manager och coach har han haft en framgångsrik karriär där han hunnit med att matcha både Hearts och Celtic i Skottland och Nordirlands landslag i Nordirland, då som assisterande till Lawrie McMenemy. 2004 fick han jobb som coach i Portsmouth och utvecklade där ett nära samarbete med Harry Redknapp och följde 2008 ”Arry” till Tottenham Hot Spurs, ett lag som numera är Hot på riktigt. Då han såg tillbaka på det faktum att folk kallade honom Jaws efter ärkeskurken i James Bond filmerna och det faktum att han saknade framtänder svarade den numera jovialiske Jordan: "I was what I was, but I look back and I had seven years at Leeds, who were one of the top teams in Europe, then I got a transfer to Manchester United, then a transfer to AC Milan. These are top clubs, and I had opportunities to go to Liverpool, Arsenal, Ajax. I’m not saying that to brag; if those teams thought I had something to offer, it was more than having no teeth."

Att den gode Jordan fortfarande är en hård jävel fick vi nyligen se i TV då AC Milans Gatusso skallade honom efter matchen och Redknapp lugnt påpekade att den nu 60 årige Joe är helt fel kille att börja slåss med.