King Cobra

En utav de mest begåvade centrala mittfältarna som England haft i sina led och då kan det kännas lite underligt att han enbart spelade två landskamper.

 

Hudson som var uppväxt på Kings Road, blev nobbad av Fulham och fick istället skriva på för Chelsea FC. En skada gjorde att han inte kunde debutera som klubbens yngsta spelare vid 16 års ålder, men efter att ett gäng av de ordinarie spelarna hade haft en rejäl fyllefest dagen innan match, så fick Hudson chansen i en 5-0 förlust mot Southampton i februari 1969.

Efter det så var Hudson ordinarie och spelade jämte John Hollins, en defensiv mittfältare i en 4-2-4 uppställning. Hudson blev, med sin enorma speluppfattning och smartness den som levererade de avgörande bollarna till storstjärnan Peter Osgood. Säsongen 69/70 så var Hudson redan etablerad stjärna i ett Chelsea som var ett av Europas bästa lag.

 

1970 spelade han alla matcherna då Chelsea vann FA Cupen, men missade finalen på grund av skada, då laget slog Leeds United med 2-1 efter omspel.

 

Året efter så fick han sin revansch då han spelade en fantastisk fotboll, då Chelsea besegrade Real Madrid i Cupvinnarcupens final i Atén. Första matchen slutade oavgjort men i returen två dagar senare (inför 19 500 åskådare) så tog Chelsea sin första internationella titel.

Chelsea hade dock ekonomiska problem och en ombyggnad av the East Stand kostade pengar, vilket föranledde klubben att börja försäljning av nyckelspelarna. 1972 förlorade man Ligacupfinalen mot Stoke City och därefter så började kräftgången. Hudson som var en partykille blev så småningom osams med managern Dave Sexton och blev 1974 såld till just Stoke.

 

Tony Woddington såg Alan Hudson som den sista pusselbiten i vad som skulle bli en av klubbens starkaste uppsättningar någonsin, och det var kanske här som han spelade sin bästa fotboll. Stoke slutade visserligen femma i serien men endast fyra poäng efter segrande Derby County.

Eftersom Hudson var avstängd från landslaget så tog det till 1975 innan han gjorde sin första landskamp. Han hade tidigare vägrat åka med det engelska U23 laget, enligt hörsägen så var han upptagen med lite ölpimplande och en del brudraggande när de ringde, därav avstängningen. Han storspelade då England besegrade världsmästarna Västtyskland med 2-0, men skador och bråk med Don Revie gjorde att det snart var färdigspelat i landslaget. På bilden nedan så poserar han med bland annat Ian Hutchinson och lite galanta damer, det var här som Hudson (trea från vänster) uppfann uttrycket Camel Toe For Men.

Ekonomiska problem fick Stoke City att sälja sin guldklimp till Arsenal FC för £200 000 1976 och där tog han klubben till FA Cupfinal våren -78, en match som man visserligen förlorade mot Ipswich Town, men Hudson hade återigen bevisat sin storhet. Arsenals manager Terry Neill och Hudson drog inte jämt och till slut så såldes han till den amerikanska klubben Seattle Sounders för £100 000, där han spelade i fyra säsonger.

 

 

Han återvände ett kort tag till Chelsea men skador och sjukdomar gjorde att han inte spelade några matcher för klubben och gick sedan tillbaka till Stoke City säsongen 83-84, och hjälpte laget att hanka sig kvar i högsta ligan. Säsongen 84-85 blev Hudsons sista och Stoke åkte ur ligan med dunder och brak med endast 17 inspelade poäng.

 

Efter, och säkert innan han avslutade sin karriär så har Hudson haft problem med spånken minst sagt och dessutom gjort personligt konkurs. 2008 sålde han sin medalj från Cupvinnarcupen för att få ihop pengar, men som han sa då: ”Jag har ju aldrig varit så inne på att sälja mina saker utan jag brukar ge bort dom. Tröjan jag hade i den matchen gav jag till en ung spelare som var min vän och hade bara några få dagar kvar att leva. Han begravdes med den.”

 

I början på 2000 talet så blev han dessutom överkörd av en bil och låg i koma i två månader och det var högst osäkert om han någonsin skulle kunna gå igen. Numera så jobbar han som kolumnist på Stoke Sentinel och är portad från Stamford Bridge. ”Jag går dit jag är uppskattad och Chelsea är ett ryskt lag numera.”

 

Visst finns det en viss bitterhet emot Chelsea vilket inte är underligt när man är född på fem minuters gångavstånd från Stamford Bridge, The Most Local Boy de någonsin haft. Kanske så borde man ta vara på en sådan personlighet på ett bättre sätt. Hudson var även ett modelejon som ni säkert kan se på bilderna, en man med stil och klass med andra ord.

Alan Hudson har även skrivit tre böcker, The Working Mans Ballet blev en kritikersuccé, medan Tinker & the Talisman som han skrev själv blev mindre väl mottagen. 2008 släpptes boken The Waddington Years om hans tid i Stoke, han har även spelat sig själv i filmen The Football Factory.

 

Hans son Anthony som föddes 1981, är manager i Newport County i Conference League. Anthony Hudson har redan arbetat i Tottenham Hot Spurs under Harry Redknapp och jobbat som coach i USA i flera år. Kanske så finns det här en blivande stormanager?

En av de legendariska fotbollsspelarna som under sextio och sjuttiotalet bländade publiken på fotbollsplanen samtidigt som han var hyggligt stökig på sidan av, och som många av hans kumpaner (läs Alan Hudson, Stan Bowles etc) aldrig kom upp i sin full potential, trots det så uträttade han mer på fotbollsplanen än de flesta.

 

Marsh startade sin karriär i Fulham FC där han spelade 60 macher och kolliderade med en målstolpe vilket kostade hörseln på ena örat. Han hörde i alla fall så pass mycket, när han kom ihop sig med managern Vic Buckingham, att han tog sitt pick och pack och flyttade till västra London och Queens Park Rangers. Året var 1966 och QPR spelade då i divisions 3, något som passade Marsh mycket bra. Han gjorde 44 mål i sin första säsong och stannade i klubben fram till 1972. Han var med om att föra upp klubben i högsta divisionen och dessutom vinna Ligacupen i en remarkabel upphämtning från 0-2 till 3-2, Marsh gjorde själv kvitteringen. Hans tid i QPR var utan tvekan hans storhetstid och de £15 000 som klubben spenderade på honom får sägas vara väl använda pengar. 106 mål på 211 ligamatcher är över, visserligen väldigt lite över, ett mål varannan match, men ett snitt som Björn Runström skulle vara överlycklig för.

1972 såldes han med profit till Mancheste City, som alltid kan lägga upp stålar när det gäller, ingenting förändras egentligen, man borde kanske skriva en artikel om Manchester Citys självpåtagna arbetarklubbshistoria? Hur som helst så slängde Malcolm Allison upp den hiskeliga summan £200 000 för Marsh vilket var transferrekord för City, då. Inte nu längre nu är det vad man ger akademispelarna i veckan.

 

City köpte Marsh i mars naturligtvis och låg då i etta i ligan, men innan säsongen var över så hade man rasat till fjärde plats, något som Marsh tog på sig då han inte tyckte att han spel passade så bra i City. Trots detta så var Marsh den klart lysande stjärnan i City säsongen därpå och gjorde 19 mål och underhöll däremellan publiken med sitt smarta spel. Han tog även klubben till en Liga Cupfinal, men där blev Wolverhampton Wanderers för svåra.

1975 blev han osams med managern Tony Book och lämnade klubben för att spela i USA och Tampa Bay Rowdies en klubb han gjorde över hundra ligamatcher för. Dessemellan flyttade Marsh hem för att spela en säsong med Fulham igen tillsammans med sina polare Bobby Moore och George Best.

 

Marsh återvände sedan till USA och Tampa och spelade där tills han la skorna på hyllan1979. Därefter så stannade han i USA fram till 1984, som coach där han bland annat coachade New York United ocbh Tampa Bay Rowdies.

 

 

Hemma i England igen så började han en elva år lång karriär som bisittare, där han utmärkte sig för sin frispråkighet. Bland annat så avfärdade han nyuppflyttade Bradford City med orden: Ifall de klarar sig kvar så ska jag raka av mig allt hår.” Något som han även gjorde, i mittcirkeln på Valley Parade, inför många uppsluppna Bradfordfans.

2005 fick han dock sparken från Sky på grund av ett skämt om tsunamin, vilket inte riktigt världen var redo för. "David Beckham has turned down a move to Newcastle United because of trouble with the 'Toon Army in Asia'." var hans sista ord i den kanalen.

 

Marsh har även figurerat på skivomslaget till Oasis Definitely Maybe och fått en New Order låt uppkallad efter sig (Best & Marsh)

Ett klassiskt Rodney Marsh citat är ju också "Jag var inte den vite Pelé, han var den svarte Rodney Marsh."

Johnstone spelade för Celtic under större delen av sin karriär och var med om att ta hem Europacupen 1967 i Lissabon. Han var inte enbart känd för sin spelkapacitet utan även för sin torra humor. Inför finalen mot Inter så förundrades han över sina italienska motståndares överdåninghet. De hade ”colgate-leenden”, var långa och ståtliga och såg ut som filmstjärnor, de till och med luktade gott. Och där kom vi en samling dvärgar utan framtänder. Hur som haver så vann Celtic överraskande matchen mot de stiliga italienarna och det med ett lag där samtliga spelare var födda inom en radie på fem mil från Glasgow. The Lisbon Lions är allt sedan dess ett begrepp i Skottland.

 

Jimmy Johnstone spelade 23 landskamper för Skottland och ett VM (1970) hur han tog sig till Mexico vet jag inte men jag vet att Johnstone var så flygrädd att han ofta bad om att slippa spela bortamatcherna i Europacuperna. Då Celtic skulle möta Röda Stjärnan i en europacupmatch så lovade Jock Stein Johnstone att om han gjorde tillräckligt med mål på hemmaplan så skulle han slipa bortamatchen. Johnstone satte själv två och spelade fram till tre i en minnesvärd 5-1 seger och på så sätt slapp han att åka till returmatchen.

 

Ett annat tecken på hans humor var när han 1993, vid 25 års jubileumet av Europacupsegern, fick frågan hur han trodde en match mellan dagens Celtic och The Lisbon Lions skulle sluta av Celtics dåvarande lagkapten Paul McStay. ”Oavgjort” svarade Johnstone efter lite betänketid.  McStay tyckte  att han var väldigt artig mot den nuvarande upplagan, varpå Johnstone förklarade:”Man får ju tänka på att de flesta av oss är i femtioårsåldern.”

 

Johnstone avled vid 61 årsålder till följd av en nervsjukdom.

En spelare som alla som sett tipsextra kommer ihåg för att han alltid hade en fot på linjen. Robertson var en mästare på att hålla bollen i trängda lägen på små ytor och från sin ytterposition serverade han smått fantastiska inlägg. Tror att det var där som uttrycket ”macka” kom ifrån eller sandwich som det heter i England, vilket idag fått en helt annan betydelse.

 

Han kom till Forest 1970 och stannade där till 1983 och gjorde 385 matcher(61 mål). Fram till 1975 var han inte helt ordinarie men när Brian Clough tog över rodret så gjorde han Robertson till en nyckelspelare vilket gav resultat. Robertson avgjorde ligacupfinalen 1978 och Europacupfinalen 1980, dessutom så serverade han Trevor Francis en smått makalös crossboll i Europacupfinalen 1979 som sänkte Malmö FF.

 

Brian Clough beskrev honom som en väldigt oattraktiv ung man. ”om jag kände mig nere någon dag så satte jag mig bredvid John. Jag var tamejfan Erroll Flynn i jämförelse, men ge honom en boll och en meter gräs så blev han en konstnär. Han var vår Picasso. Han var en osannolik atlet, knubbig och otränad, men något sa mig att han var värd att lägga ner tid på.”

 

 

 

1997 blev han rankad som den 63:e bästa spelaren i England genom tiderna och 2005 blev han framröstad som Forest bästa spelare genom tiderna och petade ner Stuart ”Psycho” Pearce till en andra plats.

 

 

1983 såldes han till Derby County och spelade två säsonger där innan han återvände till Skogen där han avslutade sin professionella karriär.

 

Numera är kan Robertson ses vid Martin O´Neills sida, ursprungligen som scout men numera som assisterande manager i Aston Villa. Han har följt med O´Neill från Wycombe Wanderers, Norwich City, Leicester City till Celtic och nu alltså Villa.

Är det nyårsafton så tar vi en riktig festprisse både på och sidan av plan. En briljant tekniker och en riktig strulputte men framför allt så var han bra på att göra damerna på smällen. Han har till och med en i Sverige för där spelade Frank också, han gjorde 12 matcher och 4 mål för Mjällby AIF och för på så sätt ner Chippen "jag bor i Arabien numera" Willhelmsson till andra plats för den klubbens största.

En komplett fotbollsspelare som trots sin storlek även var snabb. Tror att man som 60-talist väl kommer ihåg hans tre mål i Evertons 6-0 vinst en vintrig lördageftermiddag.

 

Latchford startade sin karriär i Birmingham City där han gjorde 160 matcher (68 mål) innan Everton slog det engelska transferrekordet då man köpte honom för £350 000, det ska tilläggas att Howard Kendall och Archie Styles gick till Birmingham som en del av affären.

 

Under sin tid i Everton var han lagets bäste målskytt sex år på raken och säsongen 77-78 gjorde han 30 mål. Latchford ansågs som en av Englands absolut vassaste forwards under mitten av 70-talet och han gjorde även hela 12 landskamper (5 mål). Undrar vem som spelade istället? Sammantaget så gjorde han 138 mål på 268 matcher i Everton.

 

1981 signade han 31 år gammal för nyuppflyttade Swansea City och gjorde ett hattrick i debuten, i en 5-1 vinst mot Leeds United. Swansea slutade 6:a i högsta divisionen det året, och klubben hade gått rakt igenom divisionerna ledda av Liverpoollegenden John Toshack. Big-Bob gjorde 35 mål på 87 matcher för klubben.

 

Säsongen 1984 så spelade han för NAC Breda och gjorde 13 mål på 16 matcher, men längtan hem blev för stor och han flyttade snart hem till Coventry City.

 

De sista åren spelade han i Lincoln City och Newport County för att slutligen avsluta karriären 37 år gammal i Walesiska Merthyr Tydfil.

 

Numera bor han i Tyskland med sin familj men gör regelbundna besök för att tala på välgörenhetsmiddagar och som skribent på Evertons hemsida.

 

På bilden ses Latchford leka med en alldeles fräsch Mitre boll, något som jag önskade mig i födelsedagspresent i 6 år på raken, men aldrig fick. De kraftiga polisongerna önskade jag mig aldrig men de fick jag ändå. Man kan även se att han enbart har 6 dobbar på skorna något som vi som spelade boll på 70 talet tyckte var alldeles tillräckligt innan materialspelarna tog över.

 

En forntida spelartyp som alltid spelade men inte gjorde så mycket väsen av sig. Spelaren som håller upp laget när det går tungt. Spelaren som leder laget. Det var dock ingen spelare som drog på sig tidningsrubriker, om det inte hade varit för att han redan under sin spelarkarriär visade sig vara en excellent skribent och en synnerligen kontroversiell sådan. Hans fotbollskarriär tar vi först. Han spelade sammanlagt 415 ligamatcher varav 267 för Millwall FC. Han startade sin karriär i Manchester United men fick inget proffskontrakt och gick 1965 till York City där han stannade en säsong innan han såldes till Millwall. Under tiden i Millwall så författade han dagboken Only a game: A Diary of a professional footballer som gavs ut 1976. Kanske en av de bästa böcker som skrivits om fotbollens vardag. Han är än idag Millwalls meste landslagsspelare med sina 23 matcher för Irland.

Efter 8 säsonger så såldes han till Charlton Athletics som ledargestalt och lagkapten, men stannade bara en säsong innan han på samma premisser gick till Reading. Dunphy var en ledare av stora mått och flyttade hem till Irland och Shamrock Rovers, där han var spelare och ungdomstränare tillsammans med John Giles den gamle Leeds United ikonen. Deras vision var att göra Rovers till Irlands första proffsklubb. Efter en säsong så beslöt sig Dunphy att hoppa av, desillusionerad av den irländska fotbollen och satsa på en karriär som journalist.

 

Som journalist har han gjort sig känd för sitt kontroversiella sätt där han kritiserar allt från Jack Charlton till Trappatoni. Han skrev även Roy Keanes biografi men avfärdade honom senare som en ”bullshitter”. Han har även skrivit den officiella U2 biografin men arbetar nu mera med TV.

 

 

Startade sin karriär i Walsall och gjorde ungefär 100 matcher där innan han flyttade till London för den hiskeliga summan £15 000 och debuterade för klubben 1970. Detta var vad man kan kalla QPR´s golden years då man gick till kvartsfinal i FA-cupen och kom tvåa i ligan efter suveräna Liverpool FC. Han gjorde 406 matcher för QPR och såldes 1979 för

£500 000, vilket var världsrekord för en målvakt på den tiden. I West Ham United så spelade han ytterligare tio säsonger och blev 2003 vald till deras bäste målvakt genom tiderna. 1980 vann Parkes sin enda pokal, okej han kanske fick nån när han spelade i något pojklag, då West Ham slog Arsenal med 1-0 i FA-cupfinalen. 1990 gick han till Ipswich Town där han spelade 3 matcher och sedermera satsade på en coaching karriär. Parkes landslagskarriär överskuggades av den suveräne Ray Clemence men även av det faktum att han blev lovad att spela andra halvlek i en match mot Wales 1976. Don Revie höll inte sitt löfte och Parkes åkte hem och valde att aldrig mer spela för landslaget, så det är inte bara Zlatan som nobbar landslaget.

 

Vi kommer naturligtvis bäst ihåg honom från Tipsextra där hans väldiga hårman och biffiga mustasch gav oss många glada minnen. Som ni ser på bilden så körde Parkes även utan handskar vilket ju alltid är praktiskt när man spelar fotboll på vintern i några minusgrader, man får ju lite bättre känsla då.

 

Parkes hade även en namne som var tre år alder än honom som också stod i mål för Wolverhampton Wanderers, även dom från Black Country. Vilket förklarar min förvirring som tonåring, när jag såg att Parkes endera dagen spela för Vancouver Whitecaps och nästa i QPR.