King Cobra

Emma Green Tregaro ställer upp i en tävling i en totalitär stat som förtrycker oliktänkande och personer med annan sexuell läggning än hetrosexuell. Väl där målar hon sina naglar i olika färger för att sympatisera med HBTQ-rörelsen, men det svenska och internationella förbundet utövar påtryckningar och hotar med diskvalifikation om hon inte tar bort nagellacket i finalen. EGT klarar ändå skivan galant och kör med röda naglar i finalen för det är färgen för kärlek och den ska vara för alla. Ändå så hade det varit uppfriskande att se en uppsträckt hand med en manifestation för sexuellt likaberättigande. Nailgate blev inte riktigt lika stort som när Tommie Smith och Juan Carlos chockade en hel värld i Mexico OS 1968.

 

Vi stod på gården med våra bygghattar med 43 badkar som vi skulle fördela på husets olika lägenheter i fredagsmorse, ett ganska bra jobb. Lite halvtungt men ändå rätt överblickbart. Att jag drack för lite under den heta blodröda solen gjorde att jag kände mig nödd och tvungen att ta en bajer i Sudndbybergs Centrum. Väl där så ringer Vågmästaren från Leksand och säger att han och Doorman Chris är på tåget mot storstan. Något som gjorde mig väldigt glad. I ungefär samma veva så får jag kontakt med Broder Jan som har en biljett till Music & Art på Skeppsholmen. Alla goda saker kommer i klasar. Att Vågmästaren fixat en speciell Pride- Mustasch får ses som ytterligare ett plus.

 

 

En dusch och en kvick bussresa till Axela på Söder. Gick in och morsade på Jocke som man alltid gör på det stället. Därefter så anslöt Broder Jan och övriga. Ett par trevliga timmar innan vi startade den långa färden mot Skeppsholmen. Stannade på Beafeater Inn och tog en öl men insåg att skallen var helt veck och drack 4 glas vatten, innan vi gick vidare till ett av våra "favoritställen", Zum Franziskaner. En IPA där som överaskande nog smakade som en blandning mellan Lyckholm och mjöd. Fullkomligt bedrövligt. Därefter M&A festivalen och den fantastiska Regina Spektor, som jag verkligen gillar. 

 

 

Att påstå att hon var sämre än IPA´n på Zumpen är kanske hårt men lite mer kan man kräva av en världartist tycker jag. Kul att hon ropade "Tack" tio gånger men det var en konsert som var seg som sirap. Bättre blev det på La Coucaracha där några sköna handbollslirare mötte upp. Mr Gött Mos var i högform och höll en gigantisk låda. Bankiren och Mr Big var lika sköna som vanligt, plus att Lilltjejen dök upp också.

 

 

Lördagmorgon vaknar jag i soffan vid halv åtta, sover några timmar till innan Maggans syrra hämtar mig med bilen och vi åker in till Mosebacke.Ett bra val, bra lammkorv med tillbehör och ett antal Strongbow, därefter Bistro Ruby. De serverade en lam cannelloni som jag glömde att klaga på men det gjorde mitt sällskap desto bättre. 

 

 

Därefter Skeppsholmen igen och Sexto Rodrigues. På många sätt fantastisk att se en man som gjorde sina låtar för 40 år sedan spela dem och faktiskt vara riktigt bra. Ingen entertainer direkt men det sitter i hjärtat. Han drog i alla fall det bästa skämtet den kvällen:

Minnie & Mickey Mouse är hos psykologen för att fixa deras förhållande som tydligen har lite problem.

Psykologen: It´s not a reason to get devorced because u think Minnie is stupid.

Mickey: I didn´t say she was stupid. I said she was fuckin Goofy.

 

 

Får en liten klump i magen när de leder av Rodrigues. En stark man som fick sitt genombrott när han var 68.

 

Söndag är en härligt dag för jag sover elva timmar och sedan kommer Jungman injagande i lägenheten och man blir glad av bara det.

På med kläder och fylla ryggsäcken med saker jag inte använder. En Guiness på Beafeater Inn och därefter en Aviator på Grand Hotel, sedan delar jag, Bror och The Car på en panna rosé innan vi går in och möter min gamla hjälte Billy Bragg. Det är eftermiddag och det är tryckande värme. Billy har ett bra band med sig och sandaler och solbrillor. Han säger sig ha full förståelse för att vi sparar oss till Prince. Han meddelar även att han inte stämmer gitarren utan kollar sin e-post och att han kollar hur hans konsert går via Twitter. Få personer har så bra mellansnack som Billy och helt plötsligt så vaknar alla upp och det blir ett väldigt tryck. Han förklarar vidare att han är stolt över att kallas folksångare eftersom han då kan fortsätta spela och nå sin höjdpunkt när han är 70 år och ser ut som en trädgårdstomte. Tyvärr så slarvar han bort två av sina bästa låtar Sexuallity och New England genom att spela dem lite halvsakta. Å andra sidan så gör han en egen version av U2´s One Love där han får med sig hela publiken i att peka med ett finger i luften, ett på hjärtat, två fingrar ner och två tummar upp, när han sjunger: 1 Love. 1 Heart, Let´s skip the debts. And it will be allright. För alla skulder som I-länderna har lagt på de afrikanska länderna. Inget är opolitiskt när Uncle Billy är på scen. Han gör en fantastisk akustisk Levi Stubbs Tears som nästan ger mig magkramp för att den är så vacker. Han berättar om att de spelat på Glastonbury festivalen på samma scen som Rolling Stones och att det kändes kul att känna sig ung i sällskapet. Därefter så spelar han en fantastisk Dead Flowers. En av de bästa konserterna jag sett i år utan tvekan. Det bästa mellansnacket någonsin.

 

 

Ett par köttbullar och lite vitt vin senare så står Minnesotas kortaste man på scen, givetvis står det en kvinna på scen innan som påpekar att man inte ska filma, fotografera eller något sånt. Hon börjar bra men sen blir hon bara dum. Samtidigt så fattar jag hans idé. Man kan inte uppleva en konsert när man står och filmar låtar och jag blir själv irriterad när det är 50 mobiltelefoner i luften som ska filma en låt.Man får respektera hans önskemål.

 

 

 

Eftersom jag kan typ fyra Princelåtar vet jag inte vad jag ska förvänta mig men han är grym på scen och att jag inte kan så många låtar spelar ingen roll. Han maler och spelar fantastiska solon och dessutom så poserar han och bandet jävligt snyggt. En helt fantastisk konsert. Att han gör 7-8 extranummer är även det otroligt.