Var på väg till konserten med Johan Johansson och går genom Nytorgsparken och blir attackerad av en liten hund. Hundägaren är Micke Alonzo. Jag frågade givetvis om han var på väg till konserten. Vilken konsert, blev svaret. Ja jag var ju bara tvungen att förklara hur det kändes den dagen på Jazzfestivalen, tror att det var 1981 eller 82 när KSMB spelade före Ebba Grön. För mig var det ju som att stoppa upp huvudet i takluckan i 280 kilometer i timmen när de dunkade in 602 som första nummer. Hela huvudet bara small av och jag minns det som igår. Det roliga var att Herr Alonzo blev så där genuint glad, som bara en ägare av en juristbyrå kan bli, för det är det han är idag. Troligen så blir man det när någon som man inte känner, eller har sett förut börjar gagga om hur mycket en simpel konsert för trettio år sedan påverkade en. För mig var det jävligt kul att stå och snacka bort en kvart med min barndomsidol för honom var det nog mest en promenad med hunden, men ändå. Det är nog alltid kul att bli ihågkommen för sina ungdomssynder också.
Rubriken har jag stulit från Stefan Sundströms nya skiva. Jag gråter inte i min koj eftersom jag är världens gladaste människa. Något kolerisk men ändå. Stefan däremot är ju världens bästa.
Är lite tagen efter en tre timmar lång mashing för att få ihop en något sånär sammanhängande historia om Londonresan. Jag utelämnade ett par detaljer och kom på ett par nya. Många som läser det jag skriver tror att jag är onykter när jag gör detta. Det är ju då man skriver bäst, och man kommer på alla de skruvade saker som jag skriver om. Dessutom så skriver jag ofta på natten och det är ju en rätt enkel slutsats att tro att eftersom klockan är sen så är man onykter.
Det är fullkomligt fel. Jag får vara uppe hur länge jag vill. Jag skriver bäst när klockan är sen för att det är då som hjärnan och tankarna arbetar som friast. Jag får också arbeta ostört. Visst kan man ta ett glas vin eller ännu hellre en whiskey medan man skriver, men inte så mycket mer. Tro mig jag har försökt och dessa försök har jag raderat dagen efter. Det mesta kommer jag på under dagen och om jag kommer ihåg det så skriver jag ner det. För det mesta är jag nykter på dagen också. För det mesta.
Det svåra med att skriva onykter är att man tappar fokus och man får ingen struktur i berättelsen vilket gör att det blir rätt trist. En konstnär som är packad kan säkert lägga på en massa färg på en duk och ändå få det att se bra ut men ord är svårare i det avseendet. Att måla en tavla är svårare i alla andra avseenden.
En annan svår sak är att träffa tangenterna. Jag skriver oerhört snabbt och när man är packad så har man typ 35 stavfel per mening och det tar ungefär ett halvår att skriva en text på 400 ord. De som känner mig vet ju vilket enormt tålamod jag besitter, och då kan man räkna ut att jag hellre avstår.
En av mina fans, Janne Brännvin och jag delade rum i London och han hade stora förhoppningar om att få se Cobran i arbete live. Jag lovade dyrt och heligt att så skulle ske. Brännvin hade även tagit med sig en dator stor som en tändsticksask för att detta skulle ske. Eftersom det var en stor kväll, men min tur att ha täcket så kröp han förväntansfull upp i sängen med en rödvinsfärgad gardin som filt. Jag gav upp efter en halvtimme då hade jag skrivit samma osammanhängande historia fyra gånger utan att lyckas få upp den på blogghelvetet. Det var visserligen rätt kul att läsa de opublicerade inläggen när jag kom hem, men så värst bra var de ju inte.
De flesta gångerna så korrekturläser jag även texten, av den enkla anledningen att jag hatar folk som lägger ut en massa skit på nätet och inte kan stava. Vem blir inte irriterad på en kontaktannons som påpekar att man är "possetiv" eller gillar "tattueringar"?
Jag blir även upprörd när någon chef på jobbet satt upp en felstavad lapp, eller ännu värre, ett icke grammatiskt korrekt meddelande. Sådana lappar åker obönhörligen ner. Dessutom så vet jag att det sitter ett par grammatikpoliser och läser detta ibland så jag aktar mig noga. Vem vill ha ett elakt samtal från Fredrik Lindström? Eller från Plätten och Sanna?
Att skriva onykter är ett svårt arbete som bara de riktigt stora klarar av, typ Hemmingway. Tror dock att de läser igenom det mesta de skrivit dagen innan och kastar tre fjärdedelar. För en vanlig kratta som jag så är det givetvis ännu svårare eftersom man måste ha en handling, en mening och en slutknorr. I skrivande stund så ser jag inte någon på det här inlägget men det beror säkert på att jag är rätt så packad.
***********
Ja nu är det ju två veckor sedan jag skrev det här så nu kan jag ju publicera det. Tror att jag läst igenom det mesta, men inte fan hittade jag någon slutknorr.
Läser i vår lokala nyhetspublikation, Mitt I, en publikation som blivit rät trist, dock kan man ibland hitta guldkorn på insändarsidorna.
En pågående debatt om onyktra damlagssupportrar är definitivt hetast just nu. En mamma har uttryckt sin olust över att de Tyresl FF supportrar som går under namnet Familjen syns på olika pubar i centrum och där dricker de öl. Jag måste nog påstå att det är ett rätt olustigt hyckleri. Som en representant för ”klacken” så nyktert uttryckte det. ” …vi kanske syns på olika pubar runt om innan matcherna, men ska vi klaga på dig när du är i centrum och dricker ett glas till maten på någon restaurang?”
Jag håller fullkomligt med om att man inte ska dricka medhavd öl på läktaren, det är därför man borde ha en pub i cafeterian så att man slipper sådant.
Nu har även TFF´s styrelseordförande tagit till orda och i sin insändare kräver han att supportrarna ska vara nyktra. Vad är det för trams? Var och en bestämmer väl om han vill ta ett par pilsner innan han går på match. Har varit på fotboll i många länder och har aldrig upplevt några problem på de arenor där man serverar öl. Att påstå att det är en osund miljö för barn är ju som att påstå att hemmet är en osund miljö, för det dricks en och annan öl där också.
Är Råsunda, Söderstadion och Ullevi också osunda ställen att besöka? Knappast för det är betydligt fler barn på de matcherna när det är fotboll och där serveras det också öl. Sån här frikyrklig inställning till en god brygd som tillverkats i årtusenden är bara fjantigt. Självklart ska ingen uppträda berusat eller liknande, det kan ju finnas några som klipper en drake innan matchen också, men är det inte vuxna människor vi pratar om?
Jag satt en tid i Tyresö FF´s styrelse och föreslog då att vi skulle servera öl på matcherna, ett förslag som givetvis röstades ned på grund av att det är osunt med alkohol och att det inte gick hand i hand med verksamheten. Jag föreslog då att vi borde tacka nej till de sponsorpengar som klubben fick från McDonalds, som serverar mat som orsakar fetma, och är osund för barn som bedriver träning och behöver bra kost. Underligt nog röstades även detta förslag ned.
Låt de personer som vill ta ett par öl till matchen göra detta och sluta hyckla om att öl och idrott inte hör ihop. Åbro är en av AIK´s största sponsorer och Liverpool och Tottenham har haft bryggerireklam på sina tröjor under många år. Är det något som helt gått förbi styrelsen i Tyresö FF?
I en bra klubb så är det fest då det är match och när det är fest så brukar man ju faktiskt få ta en öl eller ett glas vin. Ifall någon missköter sig så gör man väl som sig bör och kastar ut vederbörande?
Hur har man tänkt sig att genomföra kravet på absolut nykterhet? Kommer Ulf Ekman stå i vändkorset med en alkomätare? Frågorna är många och förbryllande men är det verkligen något att egentligen röra upp en storm över? Hoppas att Wikileaks släpper några hemliga e-mail i frågan innan säsongen börjar.
En gång i tidernas begynnelse så var jag i Kemer Turkiet, det var första året som någon hade flygresor dit och det var billigt som fan att åka dit. Det var ännu billigare där, dessutom rätt tråkigt. Tiderna förändras, det är numera inte så billigt att åka till Turkiet men det är ungefär lika tråkigt. Vi upplevde en del roliga saker som berörde förhållandet man-kvinna där.
Nummer Ett:
Vår resekamrat Christer ska inte ha sängen närmast dörren. På grund av denna felaktighet i rumsplaceringen och det faktum att Christer sover naken och att han ibland kastar av sig täcket, gjorde att vi inte fick någon städning på hela veckan. Ett klassiskt förhållande mellan rödhårig, blek svensk och medelålders muslimsk (tror vi) hårig städerska.
Nummer Två:
På flygplatsen hem så åtnjöt vi för första gången gästfriheten hos Zultan Airlines och deras små egenheter. De ropade länge och väl i högtalarna efter en passagerare som saknades och när han inte dök upp la kvinnan ifrån sig mikrofonen och började skrika istället. Det var dock fler som var sena. Ett svenskt par. Man och kvinna runt tjugofem. Vi har redan checkat in och sitter och samspråkar i lugn ton och vi ser dem på långt håll. Han med ryggsäck på ryggen och gymnastikskor börjar springa mot disken. Hon med sin tunga väska och sina pumps, blir snart distanserad. När han nästan är framme vid disken så vänder han sig om (och då ska man veta att egentligen alla på den lilla flygplatsen tittar på dom två) och ropar irriterat: ”Men skynda på då!!” Hon såg RÄTT SÅ irriterad ut.
Jag har länge funderat på om hon dumpade honom på flygplanet eller om hon väntade till dom kommit hem och han somnat så hon kunde klippa sönder alla hans byxor eller något liknande. Ifall de höll ihop hur länge fick an vänta innan han fick ha intimt umgänge med sin kvinna? Någon av de kvinnliga läsarna kanske kan specificera tiden på ett sådan brott.
Då klockan är två timmar efter midnatt och det enda som hörs är hur vinden viner utanför knuten så är lugnet totalt. Det är nästan så att man inte vågar röra sig eller ställa till oväsen. Mörkret omsluter huskroppen och det enda som lyser är kökslampan. Det är då man skulle vilja ha en eldstad att kasta lite pinnar i. Jag vet att jag precis såg Robin Hood och man blir så jädra avundsjuk på de där lyckliga jävlarna som får sova på marken i skogen eller på en sten och elda hur mycket de vill. Dessutom så har de ju något att enas om, de vill ju inte betala skatt, precis som befolkningen i Täby. Det är dock svårt att se Reinfeldts som kungaparet, mer då som Sheriffen av Nottingham. Oavsett det så vill jag jäkligt gärna elda. Dricka ojäst vin ur en trämugg och äta en hel fasan utan sås och potatis, möjligen lite gelé då. Jo jag är nog den första att medge att Systembolagets viner säkerligen är godare och att ett glas från Orrefors är lämpligare att dricka ur. Fasan smakar säkert godare med lite Hasselbackspotatis (när fick man det senast? 80-talet?), och livet är nog enklare utan att någon jobbig jävel bankar på dörren och vill ha ens get.
Hur kommer det sig att just Robin Hood filmer är så medryckande, man kan ju storyn rätt bra vid det här laget. Ändå så rycks man med.
Kate Blanchett är ju en godbit men har du sett hennes man? Det måste vara killen med världens bästa självförtroende. Alltså jag skryter inte om mitt utseende men jag dejtar å andra sidan inte en stenrik, snygg, filmskådis. Fan jag dejtar ju knappt någon. Men Andrew kutar omkring med sin potatisnäsa och sina utstående öron och gör precis som han vill. Dessutom så har han ju gjort henne på smällen tre gånger så det är inte tu tal om att han fått komma till. Det måste vara världens mest sympatiska man eller så är han bara jävligt välhängd.
Efter att ha insupit nattens lugn så är jag helt plötsligt lite upprörd. Varför sitter jag hemma och ugglar för på en fredagskväll? Jag borde hänga utanför Dramaten utifall Cecilia Fors går förbi.
Måste tyvärr ändra mitt påstående att Foxy Bingo är den värsta reklamen som går för tillfället. Visst den slemmiga räven är ett kräkmedel men han har mött sin överman. Ni förstår säkert vad jag syftar på. Danoninireklamen självfallet. Vi har redan lärt känna de hemska ungarna som står och läser innehållsförteckningen i affären. I företagets senaste publikation får vi även träffa deras griniga grannar. Och ja vi vet numera att yoghurten inte är röd av färgämnen utan av rödbetor, men ge oss lite andrum.
Det är inte så att mina grannar tror att yoghurt är godis. De rackar sällan ner på vad vi äter eller vad jag ger mitt barn till middag. Framför allt så berättar jag inte för dem att det är rödbetor som har färgat maten. Jag meddelar dem sällan att det är kalcium i vissa av de saker vi äter och så vidare. Det bästa för oss alla vore om den rabiessmittade räven från Foxybingo dök upp och bet allesammans. Det kan hända. Det kan hända.
Som den globetrotter jag är så tog jag mig till London i förra veckan. Lite oväntat fick jag en förfrågan att åka med ett par vänner som jag inte kände så bra vilket ju alltid är spännande. Bandsättningen var enligt följande:
Janne Brännvin – Sång och gitarr
Not So Sober Mike – Orgel och klockspel
Tobaccostore Matti – Kompgitarr
Big Ross – Ståbas
Plumber George – Trummor och cymbaler
Och så jag då på tamburin. Jag fick dela rum och säng med bandets sångare som startade med att plåga mig med en fyra timmar lång blueskonsert med Eric Clapton. För säkerhets skull satte han den på repeat innan vi gick och la oss. Dessbättre så hade jag passat på att hälla i mig en onämnd summa avslagen öl så jag somnade ändå.
Vi embarkerade oss på ett hotell i Richmond. Ett sånt där gammaldags hotell med pub och matsal på bottenplanet och hotellrum en trappa upp, dessutom en Youngs pub, vilket alltid är bra då de brygger bra öl.
Dag ett, vilket troligen var torsdag, så åkte vi iväg till Chiswick för ett besök på Fullers bryggeriet. Vi käkade och tog ett par öl innan så vi inte skulle vara helt nakna när vi gick på rundturen. Vid tvåtiden blev vi hämtade av Steffe Goodes farsa (måste ha varit det i alla fall) som var 72 bast och hade bruna fina gaddar och keps.
Han tog oss runt bland tunnor och säckar med malt och humle. Framför allt så var Not So Sober Mike påtagligt intresserad av humlen eller hoops (uttalas hoooooops) som han kallade det. Steffes farsa tillika vår guide kallade det dock hops (uttalas håpps). Trots detta behöll vi alla lugnet och nådde källaren där en rätt lång och trivsam provsmakning tog vid.
Därefter gick vi till shopen och Mr Brännvin som givetvis har en hemlig bar nere i källaren köpte halva sortimentet inklusive en klocka. Själv köpte jag en mössa och halsduk som man kan ha på sig när man super och det är kallt. Därefter så återgick vi för säkerhets skull till puben för ett par öl. Innan vi åkte hem så följde alla med Plumper George tillbaka till shopen eftersom han redan slagit sönder alla glas han köpt och behövde nya.
Middagen, om det kan kallas det, intogs på en pub på ett ställe som vår indiske cabdriver Mr Gupta körde oss till. Till förrätt så fick vi mer engelsk öl. Sedan minns jag att det dök in ett par tallrikar med friterad mat som vi delade på. Tobaccostore Matti satte dock i sig ett fat med musslor, fråga mig inte hur han lyckades med det för det är hala rackare och det är skal på dom också. Not so Sober Mike hade en lång förevisning för de övriga på puben hur man bedriver stavgång innan han la ner skallen i bordet. Vad som sedan skedde var oklart men jag har ett minne av att Big Ross satt och viftade med lillfingret.
Nedan ser vi ett bildspel på Not so Sober Mike under middagen. Alla de fina och olika uttryck en rejäl fylla kan ta sig. Stavgång (bild 1) Fylleilska (bild 2) Jag älskar er alla (bild 3) Jag börjar känna mig lite trött(bild 4)
Eftersom jag varit utomlands förr så gick jag och la mig direkt efter middagen. De övriga slarvpellarna satt kvar i hotellbaren till sena timmen. Troligen på grund av ett odefinierbart antal Vodka Redbull på sluttampen av kvällen, så sov jag lite oroligt och svettades som en ungersk bäver. Janne Brännvin ville inte följa med på promenad klockan sju, när jag gick ut och spatserade. Pigg som en mört. Stannade vid en kyrka och tackade gud för Resorb och tog sedan en frugal frukost som inte bestod av bacon och ägg utan en kopp te och en macka. Det slog mig att jag började bli lite, lite trött på friterad och stekt mat.
Fredagen ägnades åt shopping på Oxford Street. Eftersom jag inte shoppar, och eftersom min son inte vill att jag köper kläder till honom, så stannade jag till på en pub och tog en öl. Köpte senaste When Saturday Comes, som fortfarande är en av de bästa fotbollstidningarna på marknaden, och tog en öl till. Efter ett par öl så ville även jag shoppa och då hamnade vi Sportsdirect där man kan köpa märkes grejor för ungefär ingenting. Där hittade jag äntligen en hygglig axelremsväska, gul och grön är två färger som passar bra.
Soho var nästa anhalt och vi hamnade på en indisk restaurang där det spisades rejält något som gjorde att morgondagen blev lite jobbig med fem toalettbesök redan före klockan nio. Efter middagen gick vi till en pub och drack lite öl, för det var ju trots allt ett tag sedan man fått en riktig engelsk öl utan kolsyra.
Väl hemma i vårt fina hem så satte vi oss i baren och tog en öl. Puben stängde visserligen vid elva men vi som bodde på hotellet kunde sitta kvar till två tiden. Något som ogillades av vår pakistanske nattportier. Han tillkallade guden Kali och satte i vanlig ordning igång dammsugaren så att ingen skulle kunna sitta och njuta av lugnet framför brasan. Jag fick ta ett allvarligt samtal med honom om hans dammsugarvanor och då löste sig det mesta faktiskt. Dagen innan hade han börjat plocka ur veden som grabbarna i bandet lagt på brasan och blåsa ut elden så att det inte skulle vara så varmt och mysigt. Jobbig kille minst sagt men han var den ende som kunde hälla upp en Vodka Redbull vid den tiden på dygnet så det gällde ju att vara lite diplomatisk. Vi kom överens om att ha fick dammsuga i tio minuter men sen fick det vara bra. Hotellet hade nu fyllts upp med bitiga engelska män i femtio års åldern som skulle se Rugbymatchen på Lords dagen efter.
Lördag i England är bästa dagen. Då kan man sitta på en bra pub och invänta matchen, dessvärre så skulle det shoppas även idag så vi blev sena till arenan. Jag hade stämt möte med min lillasyster som aldrig varit på fotboll i London, vette fan om hon varit det hemma heller, men med skulle hon i alla fall. Hon har någon slags lista på saker man måste göra när man bor i London och fotboll var en av dessa. Griffin Park är en av de bästa arenorna i de lägre divisionerna. De ligger en pub i varje hörn av arenan vilket gör att ett besök på Griffin Park tar lite tid, man måste ju avverka alla pubarna innan man får gå hem. Griffin betyder grip och är på Fullers bryggeriets logotype. Fullersbryggeriet ägde en gång i tiden marken som stadion står på, där av namnet. Brentford FC är en klubb som låg i högsta ligan några säsonger på trettiotalet och därefter endast varit högre än division tre en säsong. De har också den bästa annonsplatsen i hela London då alla plan som landar på Heathrow ser Qatar Airlines loggan på taket.
Real Football for real fans som det står på deras programblad. Jävligt charmigt och gudabenådade pajer. Jag hade ett förberedande samtal med Helena så hon fattade vilka killarna i bandet var så hon inte skulle bli alltför chockad. Visserligen så slickade Big Ross henne på handen när han hälsade men hon tog det med fattning. Hur som helst så slår en dag på Griffin Park en dag på Emirates Stadium alla dagar i veckan. Inga överbetalda töntar som ligger i koma efter att ha låtsats ramla eller har fått en regndroppe i ögat. I den här ligan blåser man bara ifall någon behöver bäras av.
Matchen var en riktigt hygglig tillställning. Jag gillar verkligen när det är så där regntunga skyar och grått som det bara kan vara i London. Läktaren luktar fan i mej betong och doften av vått gräs och jord når ända upp till läktaren. Jag vet att det troligen är någon slags underachiever romantik, men det är ju här de riktiga spelarna spelar. De som har det som ett jobb men inte tjänar riktigt de där stora påsarna med pengar. Det är också jäkligt intimt man sitter på ett avstånd där man kan peta linjemannen i ryggen, vilket man inte får, och man kan skrika i örat på vänsterbacken som kastar inkast, vilket man får och ska. Dom här grabbarna jobbar hårt i veckorna och uppträder varje lördag klockan tre och de är så grymt proffsiga. Passionen på läktaren är fantastisk och jag gillar när nån gammal kärring börjar skrika på forwarden att röra lite på sig. Det var inte så mycket folk på matchen men 4 800 är ju en publiksiffra som varenda Djurgårdare skulle vara jäkligt nöjd med.
Vi avslutade kvällen med att dinera på en turkisk restaurang som syrran kände till och som låg nära där hon bodde. Sjukt bra mat ska det tilläggas och vi drack tack och lov vin till maten. Därefter så åkte vi tillbaka till hotellet minus Big Ross och Brännvin som skulle in till Soho och träffa några polare. Jag gick och la mig eftersom jag ville vara i fin form inför hemresan.
Hemresor är en Biaaatch. Det är väntan. Man är rastlös och lite småbakis. Man har ätit indiskt och man tror att tarmarna ska lämna kroppen. Jag är så jävla tacksam att jag fick skjuts till dörren. Mr Brännvin och jag stannade på Kaktusen och köpte några pizzor på vägen hem. Jag längtar sällan hem när jag är ute och reser men det var bra skönt att komma hem och lägga sig i soffan och äta pizza direkt ur kartongen. Jag drack faktiskt mjölk till den.
Vill man se riktig fotboll så som den var på den gamla goda tiden så ska man passa på att kolla av de tidiga omgångarna på FA-Cupen. Viasat visar inte bara Premier League lag när det är cupomgång, man visar de intressanta matcherna. Matcherna som har lite sköna historier runt omkring.
Kvällens match var omspelet i första omgången mellan Ebbsfleet United och AFC Wimbledon på Stonebridge Road. Så vad är storyn då? Ebbsfleet är laget som vem som helst kan köpa in sig i och vara med och ta beslut via Internet. En spännande idé men det måste vara ganska jobbigt att ta ut laget om man ska följa omröstningen på nätet. AFC Wimbledon är det lag som fansen startade när de tjyvaktiga ägarna flyttade det ursprungliga Wimbledon till Milton Keynes. Ett lag som har gått från Combined Counties League till Conference League på sju år och nu leder den. Vinnaren av den här matchen skulle få möta vinnaren Milton Keynes – Stevenage Borough. Det var ganska upplagt för ett riktigt hatmöte med andra ord. Dessvärre så torskade MK på straffar så den nerven var borta men vilken match man fick se.
Det var 120 knyck från början till slut. Visst saknades en del finess, en del taktik och en del teknik. Satsningarna var ibland sanslösa, men det var ytterst sällan någon låg kvar i såna där smärtor som bara en spelare i Arsenal kan ha när han fått en tackling. Förstår ni läget? Ingen rullade fem varv och höll sig för benet. Som Blackman i Wimbledon, som för övrigt var en svart man, han hade sådana smärtor att dom fick leda honom av planen men han fortsatte ändå att spela tills avbytaren var redo. Stora härliga hjärtan. En del klagar på när fotbollen är så här. Det är för dåligt och planen är inte som en golfgreen, de personerna gillar inte fotboll de gillar att se kändisar på läktaren och kolla på repriser på storbilds tv. Helst ska man få sig ett glas Chardonnay till. Som det står på mitt matchprogram från Brentfordmatchen ”real football for real fans”. Det ju så det är. Nedan så ser ni en bild av två personer från Brentfords firma.
.
Dramaturgiskt så var det bättre än vilken Bergmanpjäs som helst. AFC låg under med 2-1 och pressade på men det ville sig inte. I 94:e matchminuten så skickar man in ett inlägg som styrs in av Sammy Moore och tar laget in i förlängning. En förlängning som AFC dominerar stort men det vill sig inte riktigt igen. När klockan står på 120 minuter och 30 sekunder så gör man om bravaden. Inlägg. Sammy Moore och det står helt plötsligt 3-2. 2306 åskådare och jag bevittnade detta, och jag misstänker att Jim Larsson satt någonstans vid en TV och kollade. En makalös match. Ett stort plus till kommentatorn som var så där underbart entusiastisk och samtidigt jävligt informativ.
Sammy Moore -glad matchvinnare och nu även i cobrans blogg. Det hade han nog inte räknat med.
Tisdagar är dokumentärfilmdag. Dagens dokumentär handlade om Torontobandet Anvil, du kanske kommer ihåg dom från den första trash metal vågen. Inte du heller? Det som var fascinerande var vilken skön entusiasm de hade. Trots tunnhårighet, trots att de alla fyllt femtio så skulle de fan ut på turné. De skulle slå igenom ordentligt. Det hade liksom hängt sig lite den där gången för trettio år sedan. De gjorde sin grej och sen kom and som Metallica och Anthrax och gjorde samma grej och blev mångmiljonärer. Den första turnén var skön, de spelade inför 25 personer i en källare i Prag, men de spelade för allt vad tygen höll. Sen åkte de hem till sina vanliga jobb och körde ut mat eller vad de nu gjorde.
En sån där dokumentär skänker lite tröst åt andra tunnhåriga sångare som exempelvis min vän Skärgårdsdoktorn, som i Liverpool gjorde uppemot hundra försök att få sjunga Clampdown i karaokemaskinen. Jag har hela tiden trott att det berodde på att han var lite väl påstruken men tydligen så berodde det på hans frisyr för övrigt en sån där Lagrellfrisyr med två dillkvistar längst fram. Sluta inte att försöka Doktorn, när som helst händer det.
Skärgårdsdoktorn fyllde för övrigt femtio för några veckor sedan och vi var ute och tog en bira några stycken. Under kvällen kom vi in på många saker och en av dem var ålder och den gode Doktorn frågade servitrisen hur gammal han såg ut, och blev rätt besviken då hon svarade ”typ 54” . Kan ju säga att hon inte fick någon dricks från Fårdala.
Idag såg jag en fantastisk rubrik ”Skjut av feminister” hur ska man tolka den? Antingen så är det en klart brottslig handling eller så handlar det om någon som lagt ner Gudrun, och då menar jag inte stormen.
En annan rubrik från dagens Metro var ”Åntligen får Victoria och Daniel flytta in i sitt slott”. Det var ju en av de saker som hållit mig sömnlös sedan bröllopet. Hur har de klarat sig egentligen. Jag förstår att det kan vara jobbigt att vara inneboende hos sina föräldrar när man är nygift. Det kan ändå vara en viss skillnad på en trea i Rinkeby och en 153:a på Ekerö. Det är lite lättare när man har en farsa som är kung. Som min son ungefär. Jag har visserligen bara fem rum men han ar en farsa som är kung.
En person är äntligen gripen för skotten i Malmö. Den så kallade ”nya Lasermannen” hade ett lasersikte hemma, även om han uppenbarligen inte använt detta vid skjutningarna så är det i alla fall bevis att tredje statsmakten hela tiden haft rätt. Kanske är han inte skyldigt till mord och mordförsök men han är i alla fall skyldig till att vara en Laseman.
Den förnämliga publikationen Expressen gick åter i bräschen för tryckfrihetsförordningen och publicerade bild och namn på den person som är misstänkt. Någon som kommer ihåg Victor Gunnarsson? Kommer någon ihåg Axel von Fersen? Hade Expressen funnits på den tiden så hade man onekligen stått längst fram och hejat på medan folket slet honom i stycken.
Vad händer med den här personen ifall han råkar vara oskyldig? Ja hans liv är ju kört. Tala om Fucked For Life.
Kungen har tydligen varit med Camilla Henemark men inte med Leila K. Förlåt Katarina du hade lite bättre koll än jag. Min bevakning av hovet har varit bristfällig mycket beroende på att jag tycker att de är så ointressanta och jag orkar inte kolla på när hon som ser ut som en man gifter sig med han i Boxerreklamen ens. Jag vet jag borde få spöstraff för detta, jag köpte inte ens en liten flagga att ha och vifta med under bröllopet. I am bad som Michael Jackson en gång sa. Fast då förstod vi ju inte hur Bad han var.
Leif GW Persson är inte bara kul att titta på i TV han är även kul att läsa. Bäckström är en underbar karaktär och man hoppas ju att alla poliser är lika vidsynta och toleranta under sina utredningar. Någon som har L som i Linda liggandes hemma? Skicka hit den då. För övrigt så kollade vi åter på Veckans Brott, som om jag inte missminner mig var en porrtidning på typ 70-talet, och jag fastnade åter för hur den dynamiske och entusiastiske Camilla Kvartoft frågar honom saker medan han med glasartade blick, stirrandes rakt ut i luften och uttråkad röst förklarar sakernas tillstånd.
Imorgon så blir det London. Fullersbryggeriet på torsdag och eventuellt en London Pride i restaurangen. På lördag så blir det match på Griffin Park, arenan med en pub i varje hörn och suveräna pajer. Bees möter Milton Keynes Dons aka FC Franchising.
Crewe Alexandra åkte ur FA cupen mot Tamworth Town på the Lamb och det summerar ju en trist vecka med tre raka förluster. Crewe har aldrig varit ett bra cuplag men nog borde man spöat Tamworth.
Fast jag älskar denna helg varje år, som julafton. Det är då lagen från trean och fyran går in i FA Cupen och det är då stordåd sker. First round proper som det så fint heter. Det man kanske inte vet är att FA cupen redan pågått sedan i mitten på augusti då ungefär 400 lag går in i turneringen i vad man kallar en extra preliminär omgång. Amatörlagen slår ut proffsen ibland och det är alltid lika kul att följa. Så hände det några ytterligare skrällar? Jo absolut, redan på fredagen så hade FC United of Manchester, som spelar fyra divisioner under Rochdale slagit ut sina grannar i en på tv direktsänd match med 3-2 inför 7500 åskådare.
Accrington Stanley slog helt oväntat ut Oldham Athletic med 3-2 och då ska man veta att Stanley ledde med 3-0 tills det var 20 minuter kvar.
Dover Athletics chockade Gillingham genom att spöa skiten ur dom med 2-0 och det på bortaplan! Vi trodde ju att Gills var ett bra hemmalag, eller hur?
Dartford ledde länge mot Burslem packet Port Vale men the Valiants lyckades pressa in ett mål i slutinuterna och fick på så vis ett omspel inför 3700 åskådare.
Swindon Supermarine ett lite mindre berömt lag än Swindon Town som inte är så jävla berömda dom heller, tog sig vidare genom att slå Eastwood Town med 2-1 inför 1159 åskådare.
Hythe Town som gick in i turneringen i den absolut första omgången fick se sig besegrade av Hereford Town med 5-1, det var Hythes sjunde FA-cupmatch. Om man betänker att segerpremien för ett lag i den här omgången var 18 000 pund så kan man nog vara säker på att de glada amatörerna tjänat en hacka på vägen.
Omgångens svängigaste match var onekligen AFC Bournemouth – Tranmere Rovers, där Cherries ledde med 3-0 efter sju minuter men Rovers kom tillbaka och kvitterade för att sedan se sig slagna med 5-3.
I nästa omgång får FC United ta sig an antingen Brighton & Hove Albion eller Woking vilket ju inte låter som en helt omöjlig uppgift trots bortaplan. Tyvärr blev det inget derby mellan Swindon Town och Supermarine men det kanske det blir i nästa omgång.
Sådär så tände jag ett ljus för lille mor. Satte det på baksidan. Det är långt att åka till Sorunda varje gång men det var hennes idé om himmelriket och det var där som hon ville bli begraven.
40 år sedan morsan gick i graven. Det var värt en skål. Ibland undrar jag hur det blivit annars. Tveksamt om farsan skulle vart den person han är idag om inte morsan kört in i den där lastbilen. Hon hade ju en del skinn på näsan. Kanske är det det som man ärvt men eftersom jag inte kommer ihåg så vet jag ju inte.
Jag är rätt övertygad om att hon varit en tuff åttitaggare som hade varit hemma hos mig och kört med Ralle och sett efter oss på det sätt som mödrar bara gör. Så är det säkert och man kan bara fantisera om det. Någon riktig sanning kommer man inte närmare.
En dag som denna spelar man "Alla helgons dag" med Docenterna.
Så var jag tillbaka bakom järnridån. Vi flög in på låg höjd och tog oss förbi gränsvakternas radar. Nej så var det inte numera och säkert tjugo år tillbaks i tiden så kan man åka till Budapest med reguljärflyg och slipper att stryka omkring som en John LeCarre figur.
Sonen och jag alltså i tre dagar, brukar bli rätt plågsamt på slutet men det fungerade hyggligt ändå, vi blev bara osams en gång och det var när de inte släppte ut mig från badet. Jag är ingen rebell direkt men jag ogillar dumhet och ibland så blir de där magyarerna så där öststatliga som bara de kan vara. Vi hade varit på Szecénybadet, och just det badat. När vi skulle gå ut så fungerade inte min passerklocka och den lilla damen föreslog då att jag skulle gå runt byggnaden och gå ut på andra sidan. ”It only takes a few minutes.” Själv föreslog jag det vågade att hon skulle använda sitt kort och släppa ut mig. När hon skakade på huvudet så föreslog jag att jag det drastiska att jag skulle kliva över det lite drygt meter höga staketet. ”No that is impossible.” Blev svaret. Sedan så öppnade hon grinden och gick ut och sprang iväg. Hon var dock noga med att stänga grinden så att jag inte kom ut. Hon kunde ju inte veta att det är då jag dampar. Jag frågade hennes kollega om det verkligen var ett bad och inte ett fängelse och att saker och ting minsann inte förändras, sedan klättrade jag helt sonika över grinden till deras stora förtvivlan. Tillika till in sons förtvivlan eftersom han hela tiden stöttat och hjälpt dessa före detta fångvaktare i sitt värv, det är nämligen pinsamt om man inte gör exakt som bad/fångvakten säger. Sen höll han på och skämdes i säkert en halvtimme.
En annan iakttagelse var att det var mycket snygga tjejer i Budapest jag som är rätt uppmärksam av mig noterade dock att det fanns inga snygga tjejer på 40+, och det är lite skumt. Det verkar som om de har någon hemlig byrå som samlar in alla trettionio åriga kvinnor och lär dom att färga håret rött och hur man använder det gröna i sminklådan och att man ska använda väldigt mycket. Kort sagt så tar de tantrollen lite mer seriöst än vad vi är vana vid. I Sverige springer det runt 45 taggare som ser ut som Brittney Spears utan tandställning och verkar fullkomligt ointresserade av att sitta på en stol ute på gatan och invänta tandlossningen.
Nåväl jag får återkomma i ämnet. Har gjort fler iakttagelser ser ni. Chocken kom ju när man kommer hem. Man är borta i tre dagar på den tiden så har Kungen tydligen varit otrogen eller något sådant. Den springande punkten är huruvida han varit otrogen mot Silvia eller mot Anna Lindmarker? Eller är inte dom ihop längre? Tycker att det är underligt att hon inte pratat ut om hur det är att få smaka på den kungliga salamin då och då. Det vore en intressant artikel. Cobran ska mejla henne och fråga om hon vill göra det här.
