King Cobra

Är det nyårsafton så tar vi en riktig festprisse både på och sidan av plan. En briljant tekniker och en riktig strulputte men framför allt så var han bra på att göra damerna på smällen. Han har till och med en i Sverige för där spelade Frank också, han gjorde 12 matcher och 4 mål för Mjällby AIF och för på så sätt ner Chippen "jag bor i Arabien numera" Willhelmsson till andra plats för den klubbens största.

Peter Patrick Lorimer, en av de största spelarna I brittisk fotbollshistoria. Han var en av stjärnorna i det fruktade Leeds United under 60 och 70 talet och gjorde 676 matcher (238 mål) som yttermittfältare, vilket får anses som rätt godkänt.

 

 

Lorimer gjorde debut redan som 15 åring (1962) trots att Manchester United hade mutat hans föräldrar med £5000 tidigare, något som Leeds United betalade tillbaka. Därefter så spelade han inte i A-laget på två år. Säsongen 1966 var han dock ordinarie i Don Revies startelva och gjorde 19 mål på 34 matcher. Lorimer var en mycket stark och kraftfull winger som gärna bröt in i plan för att använda sitt fruktade skott. Han har uppmätts för skott på 107 kilometer i timmen. Vilket gav honom balla namn som ”Hot Shot” och ”Thunderboots”

 

 

Leeds United vann sina första titlar 1968 då man vann Fairs Cup och Ligacupen (på den tiden som alla lagen satsade på den) och Lorimer gjorde 30 mål den säsongen. 1969 vann han sin första ligatitel med Leeds och gjorde sin första landskamp för Skottland.

 

 

1970 jagade Leeds trippeln men som alla vet så vann de ingenting det året, men Lorimer gjorde ändå 19 kassar från sin vänsterflank. Lorimer spelade FA-cup final tre år på raken men vann bara en gång. Som tipsetra tittare kommer man ihåg den makalösa finalen 1973 då Sunderland vann med matchens enda mål, ungefär som om Hammarby skulle förlora mot Hertzöga. I matchen missade Lorimer öppet mål, TV-komentatorerna hade redan aviserat målet och Lorimer börjat fira, men bollen var aldrig över linjen.Samma år föll man i Europacupfinalen mot AC Milan med samma siffror.

 

 

1973-74 var Leeds United näst intill oövervinnerliga och spelade 29 matcher på raken utan förlust i ligan. Det var under denna säsong som man gjorde sitt magiska mål då man spelade 45 pass utan att motståndarna rörde bollen innan man satte den i nätet. Samma år så blev Skottland utslagna i VM av Brasilien och Jugoslavien på målskillnad, Brassarna hade ett mål bättre målskillnad. Att man laget dessutom fick spö av Bayern München i Europacupfinalen (där Lorimer fick ett mål horibelt bortdömt) gjorde säkert inte saken bättre.

 

 

Lorimer lämnade klubben 1979 då han inte längre platsade. Först gick han till York City men fortsatte till en Amerikanska penningstinna ligan NASL, där han lirade både för Toronton Blizzard och Vancouver Whitecaps.

 

Det underliga var att han återvände till sitt kära Leeds 1983 och spelade där i tre säsonger och gjorde ytterligare 76 matcher och 17 mål. Han avslutade sin karriär strax innan han fyllde 40.

 

Han är fortfarande aktiv i Leeds United, både som skribent i matchprogrammet och som fansens representant i styrelsen. Han var den enda i styrelsen som inte sparkades då Ken Bates tog över klubben

 

Han driver också puben The Commercial Inn som ligger i Holbeck i Leeds.

 

På bilden ser vi Lorimer skoja lite med Evertons backlinje. Lägg märke till den brandgula bollen som man av någon skum anledning spelade med under vintern.

 

 

 

En komplett fotbollsspelare som trots sin storlek även var snabb. Tror att man som 60-talist väl kommer ihåg hans tre mål i Evertons 6-0 vinst en vintrig lördageftermiddag.

 

Latchford startade sin karriär i Birmingham City där han gjorde 160 matcher (68 mål) innan Everton slog det engelska transferrekordet då man köpte honom för £350 000, det ska tilläggas att Howard Kendall och Archie Styles gick till Birmingham som en del av affären.

 

Under sin tid i Everton var han lagets bäste målskytt sex år på raken och säsongen 77-78 gjorde han 30 mål. Latchford ansågs som en av Englands absolut vassaste forwards under mitten av 70-talet och han gjorde även hela 12 landskamper (5 mål). Undrar vem som spelade istället? Sammantaget så gjorde han 138 mål på 268 matcher i Everton.

 

1981 signade han 31 år gammal för nyuppflyttade Swansea City och gjorde ett hattrick i debuten, i en 5-1 vinst mot Leeds United. Swansea slutade 6:a i högsta divisionen det året, och klubben hade gått rakt igenom divisionerna ledda av Liverpoollegenden John Toshack. Big-Bob gjorde 35 mål på 87 matcher för klubben.

 

Säsongen 1984 så spelade han för NAC Breda och gjorde 13 mål på 16 matcher, men längtan hem blev för stor och han flyttade snart hem till Coventry City.

 

De sista åren spelade han i Lincoln City och Newport County för att slutligen avsluta karriären 37 år gammal i Walesiska Merthyr Tydfil.

 

Numera bor han i Tyskland med sin familj men gör regelbundna besök för att tala på välgörenhetsmiddagar och som skribent på Evertons hemsida.

 

På bilden ses Latchford leka med en alldeles fräsch Mitre boll, något som jag önskade mig i födelsedagspresent i 6 år på raken, men aldrig fick. De kraftiga polisongerna önskade jag mig aldrig men de fick jag ändå. Man kan även se att han enbart har 6 dobbar på skorna något som vi som spelade boll på 70 talet tyckte var alldeles tillräckligt innan materialspelarna tog över.

 

En forntida spelartyp som alltid spelade men inte gjorde så mycket väsen av sig. Spelaren som håller upp laget när det går tungt. Spelaren som leder laget. Det var dock ingen spelare som drog på sig tidningsrubriker, om det inte hade varit för att han redan under sin spelarkarriär visade sig vara en excellent skribent och en synnerligen kontroversiell sådan. Hans fotbollskarriär tar vi först. Han spelade sammanlagt 415 ligamatcher varav 267 för Millwall FC. Han startade sin karriär i Manchester United men fick inget proffskontrakt och gick 1965 till York City där han stannade en säsong innan han såldes till Millwall. Under tiden i Millwall så författade han dagboken Only a game: A Diary of a professional footballer som gavs ut 1976. Kanske en av de bästa böcker som skrivits om fotbollens vardag. Han är än idag Millwalls meste landslagsspelare med sina 23 matcher för Irland.

Efter 8 säsonger så såldes han till Charlton Athletics som ledargestalt och lagkapten, men stannade bara en säsong innan han på samma premisser gick till Reading. Dunphy var en ledare av stora mått och flyttade hem till Irland och Shamrock Rovers, där han var spelare och ungdomstränare tillsammans med John Giles den gamle Leeds United ikonen. Deras vision var att göra Rovers till Irlands första proffsklubb. Efter en säsong så beslöt sig Dunphy att hoppa av, desillusionerad av den irländska fotbollen och satsa på en karriär som journalist.

 

Som journalist har han gjort sig känd för sitt kontroversiella sätt där han kritiserar allt från Jack Charlton till Trappatoni. Han skrev även Roy Keanes biografi men avfärdade honom senare som en ”bullshitter”. Han har även skrivit den officiella U2 biografin men arbetar nu mera med TV.

 

 

Har under julhelgen kollat den något slöa trafiken på bloggen. Då jag skulle rensa upp lite i arkivet så raderade jag av misstag hela klabbet. Efter detta så kommer det en massa mejl om hur saknade dessa inlägg var och hur detta förstört julen (nja inte riktigt) vilket piggade upp mig rejält.

Startade sin karriär i Walsall och gjorde ungefär 100 matcher där innan han flyttade till London för den hiskeliga summan £15 000 och debuterade för klubben 1970. Detta var vad man kan kalla QPR´s golden years då man gick till kvartsfinal i FA-cupen och kom tvåa i ligan efter suveräna Liverpool FC. Han gjorde 406 matcher för QPR och såldes 1979 för

£500 000, vilket var världsrekord för en målvakt på den tiden. I West Ham United så spelade han ytterligare tio säsonger och blev 2003 vald till deras bäste målvakt genom tiderna. 1980 vann Parkes sin enda pokal, okej han kanske fick nån när han spelade i något pojklag, då West Ham slog Arsenal med 1-0 i FA-cupfinalen. 1990 gick han till Ipswich Town där han spelade 3 matcher och sedermera satsade på en coaching karriär. Parkes landslagskarriär överskuggades av den suveräne Ray Clemence men även av det faktum att han blev lovad att spela andra halvlek i en match mot Wales 1976. Don Revie höll inte sitt löfte och Parkes åkte hem och valde att aldrig mer spela för landslaget, så det är inte bara Zlatan som nobbar landslaget.

 

Vi kommer naturligtvis bäst ihåg honom från Tipsextra där hans väldiga hårman och biffiga mustasch gav oss många glada minnen. Som ni ser på bilden så körde Parkes även utan handskar vilket ju alltid är praktiskt när man spelar fotboll på vintern i några minusgrader, man får ju lite bättre känsla då.

 

Parkes hade även en namne som var tre år alder än honom som också stod i mål för Wolverhampton Wanderers, även dom från Black Country. Vilket förklarar min förvirring som tonåring, när jag såg att Parkes endera dagen spela för Vancouver Whitecaps och nästa i QPR.