King Cobra

Rubriken har jag stulit från Stefan Sundströms nya skiva. Jag gråter inte i min koj eftersom jag är världens gladaste människa. Något kolerisk men ändå. Stefan däremot är ju världens bästa.

Är lite tagen efter en tre timmar lång mashing för att få ihop en något sånär sammanhängande historia om Londonresan. Jag utelämnade ett par detaljer och kom på ett par nya. Många som läser det jag skriver tror att jag är onykter när jag gör detta. Det är ju då man skriver bäst, och man kommer på alla de skruvade saker som jag skriver om. Dessutom så skriver jag ofta på natten och det är ju en rätt enkel slutsats att tro att eftersom klockan är sen så är man onykter.

Det är fullkomligt fel. Jag får vara uppe hur länge jag vill. Jag skriver bäst när klockan är sen för att det är då som hjärnan och tankarna arbetar som friast. Jag får också arbeta ostört. Visst kan man ta ett glas vin eller ännu hellre en whiskey medan man skriver, men inte så mycket mer. Tro mig jag har försökt och dessa försök har jag raderat dagen efter. Det mesta kommer jag på under dagen och om jag kommer ihåg det så skriver jag ner det. För det mesta är jag nykter på dagen också.  För det mesta.

 

Det svåra med att skriva onykter är att man tappar fokus och man får ingen struktur i berättelsen vilket gör att det blir rätt trist. En konstnär som är packad kan säkert lägga på en massa färg på en duk och ändå få det att se bra ut men ord är svårare i det avseendet. Att måla en tavla är svårare i alla andra avseenden.

 

 

En annan svår sak är att träffa tangenterna. Jag skriver oerhört snabbt och när man är packad så har man typ 35 stavfel per mening och det tar ungefär ett halvår att skriva en text på 400 ord. De som känner mig vet ju vilket enormt tålamod jag besitter, och då kan man räkna ut att jag hellre avstår.

En av mina fans, Janne Brännvin och jag delade rum i London och han hade stora förhoppningar om att få se Cobran i arbete live. Jag lovade dyrt och heligt att så skulle ske. Brännvin hade även tagit med sig en dator stor som en tändsticksask för att detta skulle ske. Eftersom det var en stor kväll, men min tur att ha täcket så kröp han förväntansfull upp i sängen med en rödvinsfärgad gardin som filt. Jag gav upp efter en halvtimme då hade jag skrivit samma osammanhängande historia fyra gånger utan att lyckas få upp den på blogghelvetet. Det var visserligen rätt kul att läsa de opublicerade inläggen när jag kom hem, men så värst bra var de ju inte.

 

 

De flesta gångerna så korrekturläser jag även texten, av den enkla anledningen att jag hatar folk som lägger ut en massa skit på nätet och inte kan stava. Vem blir inte irriterad på en kontaktannons som påpekar att man är "possetiv" eller gillar "tattueringar"?

 

Jag blir även upprörd när någon chef på jobbet satt upp en felstavad lapp, eller ännu värre, ett icke grammatiskt korrekt meddelande. Sådana lappar åker obönhörligen ner. Dessutom så vet jag att det sitter ett par grammatikpoliser och läser detta ibland så jag aktar mig noga. Vem vill ha ett elakt samtal från Fredrik Lindström? Eller från Plätten och Sanna?

 

Att skriva onykter är ett svårt arbete som bara de riktigt stora klarar av, typ Hemmingway. Tror dock att de läser igenom det mesta de skrivit dagen innan och kastar tre fjärdedelar. För en vanlig kratta som jag så är det givetvis ännu svårare eftersom man måste ha en handling, en mening och en slutknorr. I skrivande stund så ser jag inte någon på det här inlägget men det beror säkert på att jag är rätt så packad.

***********

Ja nu är det ju två veckor sedan jag skrev det här så nu kan jag ju publicera det. Tror att jag läst igenom det mesta, men inte fan hittade jag någon slutknorr.