London Calling
Som den globetrotter jag är så tog jag mig till London i förra veckan. Lite oväntat fick jag en förfrågan att åka med ett par vänner som jag inte kände så bra vilket ju alltid är spännande. Bandsättningen var enligt följande:
Janne Brännvin – Sång och gitarr
Not So Sober Mike – Orgel och klockspel
Tobaccostore Matti – Kompgitarr
Big Ross – Ståbas
Plumber George – Trummor och cymbaler
Och så jag då på tamburin. Jag fick dela rum och säng med bandets sångare som startade med att plåga mig med en fyra timmar lång blueskonsert med Eric Clapton. För säkerhets skull satte han den på repeat innan vi gick och la oss. Dessbättre så hade jag passat på att hälla i mig en onämnd summa avslagen öl så jag somnade ändå.
Vi embarkerade oss på ett hotell i Richmond. Ett sånt där gammaldags hotell med pub och matsal på bottenplanet och hotellrum en trappa upp, dessutom en Youngs pub, vilket alltid är bra då de brygger bra öl.
Dag ett, vilket troligen var torsdag, så åkte vi iväg till Chiswick för ett besök på Fullers bryggeriet. Vi käkade och tog ett par öl innan så vi inte skulle vara helt nakna när vi gick på rundturen. Vid tvåtiden blev vi hämtade av Steffe Goodes farsa (måste ha varit det i alla fall) som var 72 bast och hade bruna fina gaddar och keps.
Han tog oss runt bland tunnor och säckar med malt och humle. Framför allt så var Not So Sober Mike påtagligt intresserad av humlen eller hoops (uttalas hoooooops) som han kallade det. Steffes farsa tillika vår guide kallade det dock hops (uttalas håpps). Trots detta behöll vi alla lugnet och nådde källaren där en rätt lång och trivsam provsmakning tog vid.
Därefter gick vi till shopen och Mr Brännvin som givetvis har en hemlig bar nere i källaren köpte halva sortimentet inklusive en klocka. Själv köpte jag en mössa och halsduk som man kan ha på sig när man super och det är kallt. Därefter så återgick vi för säkerhets skull till puben för ett par öl. Innan vi åkte hem så följde alla med Plumper George tillbaka till shopen eftersom han redan slagit sönder alla glas han köpt och behövde nya.
Middagen, om det kan kallas det, intogs på en pub på ett ställe som vår indiske cabdriver Mr Gupta körde oss till. Till förrätt så fick vi mer engelsk öl. Sedan minns jag att det dök in ett par tallrikar med friterad mat som vi delade på. Tobaccostore Matti satte dock i sig ett fat med musslor, fråga mig inte hur han lyckades med det för det är hala rackare och det är skal på dom också. Not so Sober Mike hade en lång förevisning för de övriga på puben hur man bedriver stavgång innan han la ner skallen i bordet. Vad som sedan skedde var oklart men jag har ett minne av att Big Ross satt och viftade med lillfingret.
Nedan ser vi ett bildspel på Not so Sober Mike under middagen. Alla de fina och olika uttryck en rejäl fylla kan ta sig. Stavgång (bild 1) Fylleilska (bild 2) Jag älskar er alla (bild 3) Jag börjar känna mig lite trött(bild 4)
Eftersom jag varit utomlands förr så gick jag och la mig direkt efter middagen. De övriga slarvpellarna satt kvar i hotellbaren till sena timmen. Troligen på grund av ett odefinierbart antal Vodka Redbull på sluttampen av kvällen, så sov jag lite oroligt och svettades som en ungersk bäver. Janne Brännvin ville inte följa med på promenad klockan sju, när jag gick ut och spatserade. Pigg som en mört. Stannade vid en kyrka och tackade gud för Resorb och tog sedan en frugal frukost som inte bestod av bacon och ägg utan en kopp te och en macka. Det slog mig att jag började bli lite, lite trött på friterad och stekt mat.
Fredagen ägnades åt shopping på Oxford Street. Eftersom jag inte shoppar, och eftersom min son inte vill att jag köper kläder till honom, så stannade jag till på en pub och tog en öl. Köpte senaste When Saturday Comes, som fortfarande är en av de bästa fotbollstidningarna på marknaden, och tog en öl till. Efter ett par öl så ville även jag shoppa och då hamnade vi Sportsdirect där man kan köpa märkes grejor för ungefär ingenting. Där hittade jag äntligen en hygglig axelremsväska, gul och grön är två färger som passar bra.
Soho var nästa anhalt och vi hamnade på en indisk restaurang där det spisades rejält något som gjorde att morgondagen blev lite jobbig med fem toalettbesök redan före klockan nio. Efter middagen gick vi till en pub och drack lite öl, för det var ju trots allt ett tag sedan man fått en riktig engelsk öl utan kolsyra.
Väl hemma i vårt fina hem så satte vi oss i baren och tog en öl. Puben stängde visserligen vid elva men vi som bodde på hotellet kunde sitta kvar till två tiden. Något som ogillades av vår pakistanske nattportier. Han tillkallade guden Kali och satte i vanlig ordning igång dammsugaren så att ingen skulle kunna sitta och njuta av lugnet framför brasan. Jag fick ta ett allvarligt samtal med honom om hans dammsugarvanor och då löste sig det mesta faktiskt. Dagen innan hade han börjat plocka ur veden som grabbarna i bandet lagt på brasan och blåsa ut elden så att det inte skulle vara så varmt och mysigt. Jobbig kille minst sagt men han var den ende som kunde hälla upp en Vodka Redbull vid den tiden på dygnet så det gällde ju att vara lite diplomatisk. Vi kom överens om att ha fick dammsuga i tio minuter men sen fick det vara bra. Hotellet hade nu fyllts upp med bitiga engelska män i femtio års åldern som skulle se Rugbymatchen på Lords dagen efter.
Lördag i England är bästa dagen. Då kan man sitta på en bra pub och invänta matchen, dessvärre så skulle det shoppas även idag så vi blev sena till arenan. Jag hade stämt möte med min lillasyster som aldrig varit på fotboll i London, vette fan om hon varit det hemma heller, men med skulle hon i alla fall. Hon har någon slags lista på saker man måste göra när man bor i London och fotboll var en av dessa. Griffin Park är en av de bästa arenorna i de lägre divisionerna. De ligger en pub i varje hörn av arenan vilket gör att ett besök på Griffin Park tar lite tid, man måste ju avverka alla pubarna innan man får gå hem. Griffin betyder grip och är på Fullers bryggeriets logotype. Fullersbryggeriet ägde en gång i tiden marken som stadion står på, där av namnet. Brentford FC är en klubb som låg i högsta ligan några säsonger på trettiotalet och därefter endast varit högre än division tre en säsong. De har också den bästa annonsplatsen i hela London då alla plan som landar på Heathrow ser Qatar Airlines loggan på taket.
Real Football for real fans som det står på deras programblad. Jävligt charmigt och gudabenådade pajer. Jag hade ett förberedande samtal med Helena så hon fattade vilka killarna i bandet var så hon inte skulle bli alltför chockad. Visserligen så slickade Big Ross henne på handen när han hälsade men hon tog det med fattning. Hur som helst så slår en dag på Griffin Park en dag på Emirates Stadium alla dagar i veckan. Inga överbetalda töntar som ligger i koma efter att ha låtsats ramla eller har fått en regndroppe i ögat. I den här ligan blåser man bara ifall någon behöver bäras av.
Matchen var en riktigt hygglig tillställning. Jag gillar verkligen när det är så där regntunga skyar och grått som det bara kan vara i London. Läktaren luktar fan i mej betong och doften av vått gräs och jord når ända upp till läktaren. Jag vet att det troligen är någon slags underachiever romantik, men det är ju här de riktiga spelarna spelar. De som har det som ett jobb men inte tjänar riktigt de där stora påsarna med pengar. Det är också jäkligt intimt man sitter på ett avstånd där man kan peta linjemannen i ryggen, vilket man inte får, och man kan skrika i örat på vänsterbacken som kastar inkast, vilket man får och ska. Dom här grabbarna jobbar hårt i veckorna och uppträder varje lördag klockan tre och de är så grymt proffsiga. Passionen på läktaren är fantastisk och jag gillar när nån gammal kärring börjar skrika på forwarden att röra lite på sig. Det var inte så mycket folk på matchen men 4 800 är ju en publiksiffra som varenda Djurgårdare skulle vara jäkligt nöjd med.
Vi avslutade kvällen med att dinera på en turkisk restaurang som syrran kände till och som låg nära där hon bodde. Sjukt bra mat ska det tilläggas och vi drack tack och lov vin till maten. Därefter så åkte vi tillbaka till hotellet minus Big Ross och Brännvin som skulle in till Soho och träffa några polare. Jag gick och la mig eftersom jag ville vara i fin form inför hemresan.
Hemresor är en Biaaatch. Det är väntan. Man är rastlös och lite småbakis. Man har ätit indiskt och man tror att tarmarna ska lämna kroppen. Jag är så jävla tacksam att jag fick skjuts till dörren. Mr Brännvin och jag stannade på Kaktusen och köpte några pizzor på vägen hem. Jag längtar sällan hem när jag är ute och reser men det var bra skönt att komma hem och lägga sig i soffan och äta pizza direkt ur kartongen. Jag drack faktiskt mjölk till den.
