Det Pratas Om Storm
Svedlund den gamle knegaren utmanade mig på ansiktsboken idag genom att beskriva sin hårda morgon i Nackareservatet. Det var när jag satt och väntade på stormen. Det gör jag inte längre. Nu sitter jag på balkongen med ett glas vin och njuter av vinden och regent som droppar från skyarna. Visst accompanjemang från en ihärdig katt som försöker tasig ut, men i övrigt lugnt och vackert. Det är den tionde december och man kan fortfarande sitta ute. Glöm inte att ge en nazihälsing till USA för deras hårda jobb med att indoktrinera sina invånare att växthuseffekten bara är nonsens. Okej det är inte Spanien direkt men att sitta ute i normala kläder klockan tre på natten funkar mer än lovligt bra.
Doften av betong, asfalt och regn är bättre än ecstasy och den musik som spelas mellan stål och cement är som en George Riedel sång fast om hösten då. Att lyssna på regnet, Do-wop musik och se på grannarnas julstjärnor är en själslig mässa. När the Earls stämer in i I Believe så blir det nästan religöst.
Kanske är det så att man ibland ska tro? Åtminstone på något gott. Jag har vandrat rätt länge, utan att tro på något gott, men så utan någon egentlig anledning så förändras livet, när en ängel stiger ned från himlen och man har svårt att förstå varför men man älskar ju varje sekund. Som att solen helt plötsligt går upp i ditt fönster varenda morgon. Det gör den ju förvisso varje morgon i min lägenhet, men det känns ju väldigt annorlunda när man vaknar med någon som skänker en så mycket glädje att man nästan studsar upp ur sängen bara för att hänga med på en promenad till jobbet. Eller åtminstone vaknar med tanken på den personen.
Har man varit ute ur matchen och kämpat sig tillbaka så är ju lyckan än större. Tillfällgheter är något man inte ska förkasta. Kanske är det som de säger i reklamen "plötsligt händer det"?
