King Cobra

Sjukt rolig idé med teaterspelande bollspelare. Stärker säkert självförtroende och ger mängder av good will. Dessutom så fick de ett väldigt bra betyg. Modigt. Mindre modigt är ett par kommentarer från andra bollspelare som intervjuats om idén. Andreas Johansson replikerar att han genast skulle begära högre lön, något som låter hyggligt sniket i sammanhanget. Vet inte vad han tjänar men jag tror att det är rätt mycket mer än den gängse kulturarbetaren så lite kan du väl bjuda på dig själv, Johansson. Annicka Svensson, Tyresö FF, tycker att det är VÄLDIGT konstig och att det skulle aldrig komma på tal i Tyresö. Då undrar man direkt: Varför inte då? Det är något som jag ska fundera och försöka ta reda på under resten av dagen.

Var det inte jävligt länge sedan som det inte var något lag i det var något lag i England som startade på minuspoäng? Vi får gå ner till Conference League South för att finna att hårdsatsande Truro City står på minus två, på grund av att klubben inte betalat skatt, och därför åkt på ett tio poängs avdrag,

Dags för årets först Tyresömatch. Division 3 laget tar emot Juventus, ett kompisgäng från Västerås. Kanske tar jag i då jag säger att det är Västerås BK Saturnus, men lite så. Ska bli spännande då det endast skiljer en poäng mellan lagen. Ska även bli intressant att se vad de har för glass.

 

 

Väldigt bra Fotbollskväll idag, med fokus på Svenska Cupen. Eller det kanske är så det ska vara. Givetvis ska det vara så att Daniel Nannskog är med i TV, men det var mer bevakningen som jag syftade på. Otur att man missade den matchen som var svettigast, Sandvikens IF – Malmö FF där Malmö vann efter förlängning. Det vore ju skitkul ifall man kunde lyfta Svenska Cupen, och man presenterade den nya spelordningen.

 

Det är här som man i mitt tycke gör kapitalt fel. Att spela höst/vår kanske är en bra idé, men att införa gruppspel är rubbat. Dessutom så har förbundet gjort det upplägget för att elitklubbarna ställt det kravet så de kan få spela fler tävlingsmatcher på försäsongen. Låter det för spännande att få se ett helt gruppspel genomföras som försäsongsträning? Låter det som om någon i elitklubbarna tar det här på allvar? Genom att man har ett begränsat antal blåbärslag, och spelar två kvalomgångar först, så har man krattat rejält i manegen för lagen i de två översta serierna. Då kan vi hela vintern gå och se träningsmatcher mellan Allsvenska lag, som verkligen betyder något hela vårvintern, och som ingen spelare bryr sig ett skit om. Ingen i klubbledningen heller.

 

Det är någonstans här som planerarna på förbundet går bort sig rejält. Toppskiktet i fotbollssverige är litet och det känns helt klart som att man valt en bekvämlighetslösning. Det här känns som ett Excellprojekt, det vill säga något som skapats framför en dator utan tanke på att lösa det ursprungliga problemet. Kör gärna en cup efter den här formeln men kalla det för liga cup eller något liknande.

 

Det ursprungliga problemet är att Svenska Cupen inte drar något folk till elitklubbarnas matcher när de möts i exempelvis en kvartsfinal. Tror knappast att det blir bättre av det här för det stora problemet är att ska Svenska Cupen bli intressant så ska alla få vara med. Alla registrerade klubbar ska ha möjlighet att ställa upp i Svenska Cupen oavsett om man spelar i Allsvenskan eller i division 8 för det är ju då de där speciella lagen som skräller och slår ut lag som ligger två eller tre divisioner högre upp, dyker upp. Det är ju det som gör en cup till något annorlunda mot seriespelet att en underdog får 90 minuter mot ett av de bästa lagen i landet är ju det som kittlar folket och gör att journalisterna vaknar till. Kanske blir det då mer än de sex rader som sammanfattade gårdagens omgång (c:a 20 matcher) i Aftonbladet?

 

Nannskog har också helt rätt i att det måste till samlade cupomgångar för att fokus ska bli bättre. Det vore ju även roligt om någon modig kanal vågade sända matcher i sin helhet, även om det är Långholmens FC som är den ena kombattanten. SvT´s sammanfattning ikväll var bra men den här frågan borde upp oftare. Vi kan inte sitta och önska att vi har det som i Norge med ett fullsatt Bislet ifall elitklubbarnas spelare inte ens orkar jubla när de gör mål mot lag ifrån tredjedivisionen. Elitspelarna borde förstå att de säljer in en sport, produkt och ett ögonblick i folks liv när de kommer till de små orterna på landsbyggden. De är ambassadörer för fotbollen och borde visa glädje över att få visa upp sig på där. Bötfäll de klubbar som inte ställer upp med ordinarie uppställning, det har skett i England och där åker man numera med bästa manskap till alla cupmatcher.

 

Det sista felet som man gör på förbundet är att man alltid låter lagen från den lägre serien få fördel av hemmaplan. Det är tveksamt att det skulle vara en fördel att ha hemmaplan, för killarna i FC Långholmen hade det nog varit minst lika inspirerande att få möta IFK Göteborg på Gamla Ullevi. Dela istället på entrépengarna.

 

Kortfattat så blir min slutsats följande:

1.       Samlade omgångar.

2.       Alla får delta.

3.       Utslagningsmatcher.

4.       Omspel vid oavgjort.

5.       Fri lottning.

6.       Bötfäll de klubbar som inte mönstrar bästa laget.

7.       Vinstpengar vid varje omgång.

8.       Sälj även de tidiga omgångarna till TV.

 

Ytterligare en sak borde göras och det är att man borde ta bort alla TV bilder från konstgräsmatcher, det har visserligen inte med Svenska Cupen att göra men konstgräs är en moodkiller, värre än mormorstrosor. I matchen mellan FC Långholmen och IFK så glittrade gräset så mycket att det nästan såg silverfärgat ut när solen låg på. I matchen mellan Tyresö FF och Vittsjö i damallsvenskan var det så mycket streck och skit på plan att det ibland såg ut som någon form av labyrint som spelarna sprang i. Markus Johannesson sa det för några veckor sedan och jag skriver under på det alla dagar i veckan. Henrik Rydström sa för något halvår sedan att djupledsspelet blir lidande av konstgräs och att det blir lite som handboll. Jag är beredd att stödja den åsikten med. Vet inte om det är just djupledsspelet men visst blir det ett underligt spel på konstgräs.

 

Har länge förundrat mig över det svenska seriesystemet och dess utformning. Vad finns det egentligen för skäl till att ett lag som kommer på nedflyttningsplats i Allsvenskan ska få kvala sig kvar? Borde det inte vara så att man helt enkelt flyttade ner tre lag varje år, flyttade upp två lag från Superettan och därefter lät de lag som kom på plats 3-6 göra upp om den sista promoveringsplatsen med hemma/bortamöten och en direktavgörande final för vinnarna.

 

Division 1 innehåller av någon anledning endast 14 lag och borde givetvis utökas till 16 även den. Ifall man på samma sätt flyttar ned fyra lag från Superettan, istället för som nu två och har två som får kvala mot tvåorna i Division 2, så kan man på samma sätt låta Division 2 klubbarna som placerar sig på plats 2-5 göra upp om de sista platserna.

 

Division 2 och 3 borde givetvis även de ha 16 lag istället för som nu 12. Det blir ju endast 22 matcher på en säsong vilket är på tok för lite. En division 2 serie är ganska sällan en spännande historia just på grund av att för få lag är inblandade i toppstriderna. Ifall de fem bäst placerade lagen skulle kunna gå upp så skulle ju intresset höjas rejält och med fler matcher så ges det dessutom utrymme för formsvackor för de lagen som ligger i topp och då blir ju serien än mer intressant. Kanske överdriver jag lite men ett slikt system skulle blanda in betydligt fler lag i slutstriden.

 

Att starta serien redan i mars är idag inget problem då de flesta lag har tillgång till konstgräsplaner och publiksiffrorna sällan är något större problem. Att sätta igång serien redan i mars skulle dessutom göra den makalöst tradiga försäsongen nästan två månader kortare. Antalet matcher skulle uppgå till cirka fem i månaden vilket ju är ganska lagom. Det skulle ändå gå bra att ha juli helt spelledig, och ändå vara färdigspelade i oktober. Kval i november funkar ju utmärkt.

 

I grund och botten så tycker jag att 16 lag vore minimum för en serie även i division 4 och 5 borde dessa utökas. Visst kompisgängen som inte tränar skulle få det tufft måhända men de seriösa lagen med vältränade och unga spelare skulle få ett mer utslagsgivande seriespel. Kan till och med sträcka mig till 18 lagsserier.

Och varför inte spela höst/vår istället? Starta serien i augusti och spela 20 omgångar, med fem till sex matcher i månaden för att sedan vara spellediga till mars. Därefter så kan man köra på fram till mitten eller slutet på juni. Enkelt eller hur? Det skulle inte göra så stor skillnad ifall man gjorde om alla serier till 16 lagsserier mot nuläget. Det skulle bli 20 lag mindre ifall man minskade antalet division 2 serier till 4 och division 3 serierna till 8. Så nu har jag löst det också.

Av någon underlig anledning så tycks vi i Sverige vara lite skraja för att låta våra sköra bollspelare spela ofta. Jag vet att man alltid börjar jiddra om att klassen blir sämre ifall man har fler lag men varför skulle den egentligen bli det för? Det är ju till och med färre lag och då alltså färre spelare. Det blir alltså hårdare konkurrens om platserna för den enskilde spelaren. I de lägre divisionerna så får man mer utrymme att spela yngre förmågor dessutom. I Stockholm har man tre tolvlagsserier på division 4 nivå som enkelt skulle kunna vara två 18 eller 16 lagsserier. Det är ju dessutom dags att göra lite förändringar i seriesystemet på lokal nivå. Det har ju sett ut så här i 100 år nu. Gör något nytt och spännande. 

Igår gick startskottet för säsongen 2012/2013 med det som en gång kallades Ligacupen och Carling Cup men numera heter Capitol One Cup. För Crewe Alexandra så blev det en jackpot med en 5-0 vinst mot Hartlepool United med dubbla mål av Mathias Pogba (nyförvärv) och Max Clayton, som ska axla Nick Powell som försvann till Manchester United på försommaren, och som kunde ses i svenska TV i matchen mellan Barcelona och United. Så vad är det egentligen som har hänt i en klubb som för mindre än ett år sedan var på väg mot degradering till Coneference League? 

 

Rubriken är tagen av min vän Simon Welch, attorney at law, men inte desto mindre så kan det vara så. Kan även vara så att det här är en manager som i framtiden kommer att matcha de stora klubbarna, men helst hoppas man ju på att han ska stanna i klubben de närmaste 20 åren. Davis tog över Crewe Alexandra FC i början på november 2011 och inledde med två förluster. Därefter så fick han ordning på saker och ting, mestadels försvaret, där hans son spelar.

 

Crewe har haft problem med de managers som ska axla Den Store Dario Gradis mantel, först kom Steve Holland som var utbildad i klubben och jobbat under Dario i många år. Något gick snett där och Steve fick sparken och är numera i Chelsea, vilket inte är det sämsta. Sen kom islänningen som totalt fokuserade på att låna in halvtaskiga spelare och klubben åkte ur. Därefter fick Dario Gradi kliva in igen, men det lyfte aldrig. Efter en usel säsongsinledning med fyra förluster i serien och en i Ligacupen, var läget prekärt och i november när Torquay United spöade skiten ur Crewe på Gresty Road så fann Dario för gott att lämna över till någon yngre förmåga.

In kommer Steve Davis. En liten bakgrund på Steve först. Steve var lagkapten i Crewe Alexandra under Dario Gradi under fyra år på 80-talet. Han debuterade för Crewe vid 18 års ålder och spelade närmare 150 matcher innan han såldes till Burnley FC. Efter fyra säsonger i the Clarets flyttade han till Barnsley och var med och spelade upp klubben i The Championship.

 

Davis är en local guy som har spelat för de flesta klubbarna i Cheshire, Macclesfield, Nortvich Victoria, Stoke City och han avslutade sin 27 år långa spelarkarriär i Nantwich Town som spelande manager de sista fem åren. Natnwich Town gjorde under hans ledning en remarkabel uppryckning från de lokala ligorna. Under Davis fem år i klubben gick man upp två divisioner och är numera en respektabel klubb i toppskiktet på Evo Stik League, the Dabbers van även the FA cup Vase och the County Cup. Stora saker för en klubb som Nantwich.

 

Efter det så gav Gudjon Thordarson honom jobbet som assisterande manager men islänningens tid i Crewe var en katastrof och the Mighty Alex åkte ner i fjärde divisionen. Thordarson fick sparken men Davis jobbade kvar under Gradi till november förra året då Gradi beslöt sig för att lämna över stafettpinnen till sin lärjunge.

 

Att Dario inte hade trivts på jobbet var tydligt eller som han själv uttryckte det ”Det var ju som att gå till jobbet. Det fanns ingen glädje.”

Davis succé kom inte direkt utan han startade med två raka förluster för att följas av två vinster och sen två kryss. Lika mycket upp som ner med andra ord. I december, vanligtvis en av de sämsta månaderna för Crewe så radade dock laget upp fyra raka segrar och det började kännas stabilt. Borta var alla lånespelarna och istället så fick de juniorer som var hungriga kliva in i startelvan. Dessutom så gavs David Artell ett större ansvar att leda ungdomarna på plan, något som han gjorde med bravur.

18 februari är det datum då Crewe Alexandra senast förlorade en match. På Roots Hall i Southend föll man med 1-0 och därefter så har laget radat upp 18 matcher utan förlust. Laget gick upp på play off plats i den näst sista omgången och fick återigen möta Southend United. Efter 1-0 på hemmaplan så spelade man rätt komfortabelt 2-2 på bortaplan och helt plötsligt, efter att ha varit under strecket för nedflyttning efter fyra omgångar, i Play Off Final på Wmbley.

 

I finalen slog man Cheltenham Town med 2-0 och blev promoverade något överraskande kan man lugnt säga. 14 av de 16 spelare som var uttagna i truppen var egna produkter. De har spelat tillsammans sedan 9-10 års ålder och känner varandra väl. Visst ett juniorlag som gör det omöjliga, men med spelare som Nick Powell, Max Clayton, Byron Moore och Ajay Smith Leitch är det inte så underligt. Högkvalitativa spelare som under Davis höjt sig en nivå ytterligare och det står spelare på tur som Caspar Hughes, Michael Koral och Jason Oswell som alla kan vara aktuella för spel nästa säsong.

 

Att se Crewe spela nu är annorlunda än under Gradi, laget försvarar med hela laget på ett lugnt och metodiskt sätt istället för att backa hem i skräck för att dra på sig varningar. De spelar ett tuffare spel men endast i försvarssida, den vanliga offensiva Crewestilen materialiserar sig så fort de vinner bollen. Det är fint att se ett lag som spelar sig ur svåra lägen trots att motståndarna är vansinnigt aggressiva i League 2.

 

Nu står Steve med ett lag som har en snittålder på 22 och ska vara redo för League 1 vilket jag tror de är. Fotbollen i League One är mer sofistikerad och borde passa laget bättre. Om man sedan kan klara av det lite snabbare tempot är skrivet i stjärnorna.

 

Steve Davis resultat så här långt är 17-12-6, ett resultat som i procent är 49% vinster, 34% oavgjorda och 17% förluster. En smått overklig svit.

 

Så inför nästa säsong så skulle det vara klädsamt ifall Danny Murphy kom hem och ledde laget och började arbeta som coach. Rob Hulse gör likadant. David Vaughan inser att hans hjärta inte finns i Sunderland och beslutar sig för att flytta hem. Eller så struntar man i dem och låter Max Clayton, Michael Koral, Byron Moore , Oliver Turton och Caspar Hughes göra det de är bäst på. Att göra det som de stora klubbarna tycker är omöjligt det vill säga låta spelare från ungdomsakademierna ta över affärerna. Vi har gjort det på det här sättet förr och vi kan göra det igen.

 

Det enda som egentligen oroar mig angåënde Steve Davis är att han har en son som spelar för Port Vale.

 

I min förra krönika så ondgjorde jag mig över finanshajar som tar över fotbollslag och gör dem till sina personliga leksaker, något som fortsätter allt mer inom fotbollen. När spricker bubblan? Hur många klubbar kan leva på att rika shejker, stora konsortier som köper upp dem och låter klubben betala notan i form av lån och så vidare. I fotbollen är det inte något underligt att man har skulder på sex miljarder så länge den dagliga ruljansen fungerar. I ett vanligt företag så skulle man fått slå igen för länge sedan.

 

Doncaster Rovers föddes redan 1879 och blev professionella sex år senare, därefter så spenderade man cirka 110 år i de lägre regionerna av den engelska ligan utan att någon direkt höjde ögonbrynet. Ska vi vara ärliga så höjdes väl ett och annat ögonbryn och en och annan tidig 1900-tals mustasch rynkades då de under 40 år åkte ut och in i Football League, men 1923 så stabiliserade man sig som en klubb i dåvarande Norra Tredje Divisionen när man ersatte Stalybridge Celtic. Strax innan hade man flyttat sina bopålar till sin nya hemmaarena Belle Vue, som skulle vara the Rovers hemmaplan i 84 år.

I början på 90 talet så fann man sin räddare i nöden en affärsman vid namn Ken Richardson som tog över klubben som var i stort behov av pengar. Richardson som senare, av polisen beskrevs som en person skulle ha pirrat en två åring för att plocka upp en 2 pencare, hade kunnat bli klubbens död. Hans stora intresse var att bygga en ny arena, men blev nekad det av staden och tog då till den drastiska åtgärden att bränna ner arenan för att få ut försäkringspengarna och sedan sälja marken till någon som skulle kunna bygga en galleria eller liknande. Richardson fick fyra års fängelse och klubben rasade slutligen ur ligasystemet. De befann sig nu i ungefär samma situation som Darlington gjorde men klubben hade tur och fann en ny ägare som investerade i klubben, istället för att investera för att enbart profitera själv och vändningen kom 2003 då man via play off tog sig tillbaka till Division 4. Med en ny toppmodern stadium som tog 15000 åskådare fann man den bästa eran i klubbens historia då man redan första säsongen i fyran blev promoverade.

2008 tog man sig ytterligare ett steg upp i ligasystemet då man på Wembley slog Leeds United inför 75  000 åskådare. Visserligen så åkte man ur Championship i våras och får spela i League 1 nästa år,  men man har inte några större ekonomiska problem och man har en hemmaplan och jag tror att man är rätt nöjd i den delen av den brittaniska riket.

Lite skillnad på Doncaster och Darlingtong med andra ord. Fast det är ju förvånansvärt  lite som skiljer i sådana här situationer.

Det kan gå åt helvete när man låter lokla finansschakaler leda en klubb. Det här har ingenting med Tyresö FF att göra vill jag förtydliga, Hasse som har köpt  de felsta spelarna till TFF och även lite prostituerade har ju inget med Tyresö FF att göra. Det faktum att han fortfarande är med på styrelsömötena gör inte att hans horköpande har medtyresö FF att göra. Darlington FC har haft det betydligt jobbigare med sin ägare. Vid slutet av förra seklet så skulle den stenrike affärsmannen George Reynolds köpa en bil till sin dotter, men kom hem med en fotbollsklubb istället. Reynolds, född i Sunderlands slum och tidigare dömd både för stöld och kassaskåpssprängning, hade vid det här laget en förmögenhet som placerade honom bland de hundra rikaste personerna i England. Reynolds var fast besluten om att Darlington skulle spela i Premier League inom tio år och byggde därför en arena för 25 000 åskådare och övergav Feethams, klubbens hem sedan 1883. Han döpte den till Reynolds Arena, efter sitt efternamn. Dessvärre så hamnade klubben redan efter fyra år under tvångsförvaltning och Reynolds tvingades bort från ägarskapet och in i fängelset, för skattebrott. Under sin tid som ägare så lyckades han i alla fall med att bannlysa den tonåriga utgivaren av fanzinet Where Have The Money Gone från arenan, tvingat tilbaka sign-on-bosnuar från spelare (när de skulle flytta vidare) och en hel del annat som gjorde honom impopulär.

 

Det har tagit mig en hel vecka att smälta det faktum att Crewe Alexandra snodde åt sig den sista play off platsen i den sista omgången, slog ut Southend United i semin. Ett lag som en stor del av säsongen ledde ligan. Därav ramsan: ”Top of the league – But Still Fucked it up”.

Efter att ha bevittnat semifinalen live I Southend så blev jag ju helt enkelt tvungen att åka dit veckan efter för den stora finalen på Wembley. En frikostig inbjudan från familjen Wilkinson att bo i deras hus i Greenwich emottogs då jag tänkte att det borde vara trevlig och dessutom så besparade det mig en hel del utlägg.

Jag kom till Big L på fredagen. Stannade vid London Bridge Station för två kalla öl då värmen var skoningslös. Tog därefter Jubilee Line till Greenwich där Paul mötte upp. Vi kastade in grejerna och åkte därefter till Gravesend, en stad med ett lag som ståtar med namnet Ebbsfleet United, för cykeltävling.

Orla, Pauls dotter tog sig an ett stort startfält i ett 50 km lopp. Rätt kul faktiskt och med både banracing, BMX bana, MTB bana och ett par trickskålar så var det en rätt imponerande anläggning. Därefter åkte vi tillbaka och avslutade dagen på den lokala puben The Standard.

Jag fick låna Gus´rum när jag kom tillbaka och det låg en älg på huvudkudden.

Lördagen startade med en fantastiskt solig morgon och ungefärligen 25-30 grader. Tog mig till tåget och började åka mot Wembley men stannade till på Baker Street för en kall öl. Fortsatte därefter till Wembley.

Huddersfield Town – Sheffield United spelade en av de tråkigaste matcher jorden beskådat och det hände i princip inte något av värde på 120 minuter.

Straffläggningen däremot blev klassisk. Terriers brände de tre första, men Sheffield var nästa lika usla de också så efter fem slagna var det oavgjort 2-2. Resten är historia samtliga spelare fick lägga straff, inalles elva stycken. Den sista straffen slog Sheffields målvakt Simonsen utanför. Kul för Huddersfield som missat i kvalet två år på raken nu.

Åkte därefter hem och vi åkte ner till Themsens strand för ett besök på puben The Cutty Sark, därefter en lång historielektion från Lord Nelson till inspelningen av Pirates of the Caribbean. London är väldigt vacker på kvällen när man kan njuta en öl och lyssna på när vågorna slår emot betongen. Helen åkte hem tidigare och messade att hon köpt öl så vi gick hem i tid, så att man skulle vara i fin form till söndagens final.

Morgonen var stissig som fan. Gus sprang omkring som en duracellkanin och ställde otaliga frågor om allt som kunde vara viktigt. Frågan om vem som verkligen var Crewes bästa mittfältare följdes snabbt upp med vem som är näst bäst. Det provades fotbollströjor och han packade ner fyra rör Pringles, en påse skumräkor och en påse vingummin i sin ryggsäck. Därefter kom bästa vännen Tyler. Trots att han lite luddigt ibland stödjer en annan rödvit klubb, som vi inte nämner på den här sidan, var det en stor grej att få följa med bästa kompisen till Wembley. Detta gjorde att man redan på förhand skulle vara lite hjältar i skolan på måndagen.

Efter 30 minuters tunnelbaneresa var vi framme och satte sikte på The Green Man där det samlats ett par tusen Crewefans. Den jovialiske advokaten Simon Welch som till vardags sitter på Gurnsey och hjälper folk som inte vill betala skatt, hade rest upp på morgonen så jag var inte ensam att ha rest. Det dök även upp en kille som åkt från Hong Kong enbart för matchen.

Green Man var rätt trist och stökigt ställe så vi begav oss snart ner mot arenan. Vi investerade i lite scarfs, flaggor och pins på vägen.

Därefter smorde vi in oss med solkräm och lät oss sakta stekas över den 40 gradiga hettan som rådde på läktaren. Publikmässigt var det inget bra att låta två lag som snittar under 5000 och som ligger långt från London att spela på Wembley.

Det dök ändå upp nästan 25 000 vilket är väldigt bra men gjorde att det såg lite larvigt ut. Eller som Paul uttryckte det ”It will be like two peas in a bowl.” Vi värmde upp på läktaren till tonerna av det lokala bandet Dario G, döpt till Den Stores Ära och ledmotivet till Paris VM, Carnivale de Paris. Bra tryck. Vad Cheltenham valt för musik vet jag inte men det var rätt ointressant.

 

Till skillnad från gårdagens match så var detta en betydligt öppnare historia. Båda lagen spelade boll dock med lite skillnader, då Crewe föredrog kortpassningarnas förlovade land så var Cheltenhams spel mer direkt med lite mer långbollar. Crewe inledde med 25 minuter drömfotboll där man fullkomligt demolerade The Robins. De hängde helt enkelt inte med och efter en kvart så öppnades målskyttet då Nick Powell fick en fin boll i gränsen av straffområdet. Med en spelare i ryggen chippade han bollen åt sidan och klippte till på halvvolley i krysset.

http://www.youtube.com/watch?v=fXi1vlDmjNs

Ett klassmål som sannolikt blir hans sista för Crewe, men borde ha höjt hans värde från £4M med åtminstone en mille.

 

Då the Alex inte fick utdelning på sitt spel och blev lite mer försiktiga tog Cheltenham över spelet allt mer. Framför allt var Jermaine MacLashan ett stadigt orosmoment på sin högerkant. The Robins hade två bollar på mållinjen och en i ribban, men annars var det lugnt. Den andra halvleken var jämn men the Robins jagade ivrigt en kvittering och man var inte direkt lugn, trots att Crewe spelade ett mycket bra försvarspel något som varit rätt ovanligt genom åren. Det har ju inte direkt varit vår melodi, tror att vi gjorde över 100 mål första säsongen i Championship och ändå hade minusmål.

 

 

I 82:a minuten så kom så det förlösande 2-0 målet då Byron Moore, som var skyldiga oss ett mål från Roots Hall då han missade öppet mål, kom igenom och kallt slog in den i målvaktens bortre hörn. På grund av värmen så hade man tagit rätt många vätskepauser och sex övertidsminuter tickade nervöst iväg men utan att Cheltenham kändes så himla nära en reducering.

Så kom då den förlösande slutsignalen och Steve Davies blev mannen som äntligen kunde bära oket efter Dario Gradi. Davies har ett makalöst bra resultat med där 49% segrar och 34% kryss gjorde att Simon Davies utnämnde honom till The Pep Guardiola of the lower leagues på Allsop Arms samma kväll. En makalös eftermiddag avslutades på The Standard i Greenwich där det tvunget skulle diskuteras lite fotboll med bartendern som är ett ivrigt Torquay United fan. Underligt nog så var han inte så intresserad av detta denna kväll.