King Cobra

 

Det har tagit mig en hel vecka att smälta det faktum att Crewe Alexandra snodde åt sig den sista play off platsen i den sista omgången, slog ut Southend United i semin. Ett lag som en stor del av säsongen ledde ligan. Därav ramsan: ”Top of the league – But Still Fucked it up”.

Efter att ha bevittnat semifinalen live I Southend så blev jag ju helt enkelt tvungen att åka dit veckan efter för den stora finalen på Wembley. En frikostig inbjudan från familjen Wilkinson att bo i deras hus i Greenwich emottogs då jag tänkte att det borde vara trevlig och dessutom så besparade det mig en hel del utlägg.

Jag kom till Big L på fredagen. Stannade vid London Bridge Station för två kalla öl då värmen var skoningslös. Tog därefter Jubilee Line till Greenwich där Paul mötte upp. Vi kastade in grejerna och åkte därefter till Gravesend, en stad med ett lag som ståtar med namnet Ebbsfleet United, för cykeltävling.

Orla, Pauls dotter tog sig an ett stort startfält i ett 50 km lopp. Rätt kul faktiskt och med både banracing, BMX bana, MTB bana och ett par trickskålar så var det en rätt imponerande anläggning. Därefter åkte vi tillbaka och avslutade dagen på den lokala puben The Standard.

Jag fick låna Gus´rum när jag kom tillbaka och det låg en älg på huvudkudden.

Lördagen startade med en fantastiskt solig morgon och ungefärligen 25-30 grader. Tog mig till tåget och började åka mot Wembley men stannade till på Baker Street för en kall öl. Fortsatte därefter till Wembley.

Huddersfield Town – Sheffield United spelade en av de tråkigaste matcher jorden beskådat och det hände i princip inte något av värde på 120 minuter.

Straffläggningen däremot blev klassisk. Terriers brände de tre första, men Sheffield var nästa lika usla de också så efter fem slagna var det oavgjort 2-2. Resten är historia samtliga spelare fick lägga straff, inalles elva stycken. Den sista straffen slog Sheffields målvakt Simonsen utanför. Kul för Huddersfield som missat i kvalet två år på raken nu.

Åkte därefter hem och vi åkte ner till Themsens strand för ett besök på puben The Cutty Sark, därefter en lång historielektion från Lord Nelson till inspelningen av Pirates of the Caribbean. London är väldigt vacker på kvällen när man kan njuta en öl och lyssna på när vågorna slår emot betongen. Helen åkte hem tidigare och messade att hon köpt öl så vi gick hem i tid, så att man skulle vara i fin form till söndagens final.

Morgonen var stissig som fan. Gus sprang omkring som en duracellkanin och ställde otaliga frågor om allt som kunde vara viktigt. Frågan om vem som verkligen var Crewes bästa mittfältare följdes snabbt upp med vem som är näst bäst. Det provades fotbollströjor och han packade ner fyra rör Pringles, en påse skumräkor och en påse vingummin i sin ryggsäck. Därefter kom bästa vännen Tyler. Trots att han lite luddigt ibland stödjer en annan rödvit klubb, som vi inte nämner på den här sidan, var det en stor grej att få följa med bästa kompisen till Wembley. Detta gjorde att man redan på förhand skulle vara lite hjältar i skolan på måndagen.

Efter 30 minuters tunnelbaneresa var vi framme och satte sikte på The Green Man där det samlats ett par tusen Crewefans. Den jovialiske advokaten Simon Welch som till vardags sitter på Gurnsey och hjälper folk som inte vill betala skatt, hade rest upp på morgonen så jag var inte ensam att ha rest. Det dök även upp en kille som åkt från Hong Kong enbart för matchen.

Green Man var rätt trist och stökigt ställe så vi begav oss snart ner mot arenan. Vi investerade i lite scarfs, flaggor och pins på vägen.

Därefter smorde vi in oss med solkräm och lät oss sakta stekas över den 40 gradiga hettan som rådde på läktaren. Publikmässigt var det inget bra att låta två lag som snittar under 5000 och som ligger långt från London att spela på Wembley.

Det dök ändå upp nästan 25 000 vilket är väldigt bra men gjorde att det såg lite larvigt ut. Eller som Paul uttryckte det ”It will be like two peas in a bowl.” Vi värmde upp på läktaren till tonerna av det lokala bandet Dario G, döpt till Den Stores Ära och ledmotivet till Paris VM, Carnivale de Paris. Bra tryck. Vad Cheltenham valt för musik vet jag inte men det var rätt ointressant.

 

Till skillnad från gårdagens match så var detta en betydligt öppnare historia. Båda lagen spelade boll dock med lite skillnader, då Crewe föredrog kortpassningarnas förlovade land så var Cheltenhams spel mer direkt med lite mer långbollar. Crewe inledde med 25 minuter drömfotboll där man fullkomligt demolerade The Robins. De hängde helt enkelt inte med och efter en kvart så öppnades målskyttet då Nick Powell fick en fin boll i gränsen av straffområdet. Med en spelare i ryggen chippade han bollen åt sidan och klippte till på halvvolley i krysset.

http://www.youtube.com/watch?v=fXi1vlDmjNs

Ett klassmål som sannolikt blir hans sista för Crewe, men borde ha höjt hans värde från £4M med åtminstone en mille.

 

Då the Alex inte fick utdelning på sitt spel och blev lite mer försiktiga tog Cheltenham över spelet allt mer. Framför allt var Jermaine MacLashan ett stadigt orosmoment på sin högerkant. The Robins hade två bollar på mållinjen och en i ribban, men annars var det lugnt. Den andra halvleken var jämn men the Robins jagade ivrigt en kvittering och man var inte direkt lugn, trots att Crewe spelade ett mycket bra försvarspel något som varit rätt ovanligt genom åren. Det har ju inte direkt varit vår melodi, tror att vi gjorde över 100 mål första säsongen i Championship och ändå hade minusmål.

 

 

I 82:a minuten så kom så det förlösande 2-0 målet då Byron Moore, som var skyldiga oss ett mål från Roots Hall då han missade öppet mål, kom igenom och kallt slog in den i målvaktens bortre hörn. På grund av värmen så hade man tagit rätt många vätskepauser och sex övertidsminuter tickade nervöst iväg men utan att Cheltenham kändes så himla nära en reducering.

Så kom då den förlösande slutsignalen och Steve Davies blev mannen som äntligen kunde bära oket efter Dario Gradi. Davies har ett makalöst bra resultat med där 49% segrar och 34% kryss gjorde att Simon Davies utnämnde honom till The Pep Guardiola of the lower leagues på Allsop Arms samma kväll. En makalös eftermiddag avslutades på The Standard i Greenwich där det tvunget skulle diskuteras lite fotboll med bartendern som är ett ivrigt Torquay United fan. Underligt nog så var han inte så intresserad av detta denna kväll.