Turistens Klagan
Jag gillar verkligen barn, de är gulliga och snäll och roliga. Vad jag inte gillar är föräldrar i suspekta rakade frisyrer som tillåter sina barn att leka skrikleken i tre timmar. I ett flygpan. Jag kan utan att ta i säga att 30 minuter hade varit tillräckligt.
Samtidigt som barnen gallskriker så sitter två personer snett bakom mig och talar som de gör i Ett Anständigt Liv. Alltså "ta din cykel och cykla till Bahamas, asså." De är inne i en sån där diskussion om hur viktigt det är att äta sill och falukorv, den här veckan som de inte är i Sverige.
Turkiet är ett förunderligt land. Det är ordning och reda och alla husen är byggda fyrkantigt i betong, som om alla arkitekter vore kubister. Man får två kvitton i affären och så tar affären ett så att det inte blir fel. Mitt första morgon så upptäcker jag en av de bästa innovationer som jag sett. Handfatet i gatan. Vad det är till för vet jag inte. Dvärgar? Små tomtar?
Taxichauffören är ungefär lika skämtsam som en man från Norrbotten och trots mina glada och hurtiga försök att småprata så stirrar han rakt fram. När vi är framme vid stranden så säger han Damlatas. Liksom för att konstatera att han körde hit. Jag betalar och går till stranden. Slår mig ner på en solbädd. Badar lite. Läser. Skriver. Bredvid mig sitter en man som är från Göteborg. Jag vet inte det än men han väntar på sina vänner och de tjoar, när de får syn på honom, "Där är ju Glenn."
Dagen innan så hamnade jag bredvid en tandlös exnarkoman från Falkenberg som berättade ingående hur vittnesbeskydd fungerade innan hon glatt drog av sig tröjan och sa: "Jag badar alltid topless för mina pattar är det enda jag är stolt över. Gillar du dom?" Ja vad svarar man?
På hotellet så har man ordentliga regler. Portiern tittar allvarligt på mig när jag frågar om koden till hotellets wi-fi för tredje gången. "Have you not got any code, sir?" "Jo men jag gömde den på rummet. Jag kan den inte utantill." Misstänksamt ger han mig koden. Jag förstår att det är sista gången jag frågar.
Det regnar som sjutton och det är en storm på väg in. Jag tar en taxi. Samma förare som i förmiddags. Jag hejar glatt och han stirrar på mig som om jag vore dum i skallen. Men han är cool kör snabbt. Tutar istället för att sakta in. Vid ett rödlyse beslutar han sig för att lämna bilen och börja gräva i bagageutrymmet. En minut senare kommer han tillbaka med ett paket cigarretter. "Tis one is finish." Säger han och pekar på det tomma paketet som ligger ovanför honom.
Det är ordning i trafiken också. Om någon kör för sakta så påminner man den om det med ett lätt tryck på tutan. Alla kör moppe utan hjälm, och det är nog det enda landet i världen som jag varit i där man ser två vuxna män på samma moppe.
Samtidigt så är det underbart med alla kebabställen, eller kebap, eller kepab. Jag läser att ska man ha en "svensk" kebab så ska man be om en döner, men jag får en kebabrulle den första gången så andra gången satsar jag på en annan sort och får en gryta. Dock heter alla maträtter kebab, eller kebap eller....
