King Cobra

Det var en trevlig och belevad man, chef på en av landets största banker, SE Banken, eller SEB som den numera heter, och punkt se kanse? Vi träffades en kväll via en gemensam vän och vi hade det bra. För att göra klichén fullkomlig så berättade SE Bankschefen att han bodde i Täby, var straight och ville ha in sina barn på engelska skolan där det var ordning och reda. I vanliga skolor så var det som i en syrisk förort då det gällde ordning och reda. Barnen har tagit över klassrummen.

 

Jag hade fram till för några dagar sedan glömt bort den här konversationen, men eftersom jag börjat arbeta som pedagog så dök den upp igen. Att barnen "tagit över" i klassrumen, är ett uttryck som är något överdrivet och den värsta upplevelsen i ett klassrum har jag från innerstadsskolor, där föräldrar har betydligt högre inkomst, finare arbeten och så vidare.

 

I mitt minne dyker då helt plötsligt upp en sak som jag glömt. Han, Herr Bankdirektör, frågar vad jag arbetar med för tillfället. Jag berättar att jag utför grovarbeten, monteringsarbeten och annat för en uthyrningsfirma.

- Vad tjänar man på det?

-120 spänn i timmen, svarar jag.

- Fy fan det skulle jag inte ens gå upp ur sängen för. Är hans svar. Jag minns hur jag tittar bort och funderar på varför ska jag skämmas för att inte han kan uppföra sig? 

Egentligen så ska jag svara : "Är det inte bra ändå, att jag går upp ur sängen så att jag kan betala mina räntor och mina lån till banken du arbetar på? Hur ska du annars kunna få en fullkomligt oskälig bonus runt jul så at du kan betala privatskola för dina barn? Är det inte bra att jag går upp och arbetar så att jag kan betala mina lån så att banken du arbetar på kan betala ut massor med pengar till andra personer med massor med pengar, i aktieutdelning?"

 

Jag säger ingenting istället. Jag kan ju inte förstöra min väns kundmöte. När jag senare går på toaletten så står han vid en av urinoarerna och jag överväger faktiskt att dunka in hans ansikte i kaklet. Kanske skulle Moderaterna få en röst mindre då, förutsatt att han fortfarande är i koma på valdagen, men jag besinnar mig. Det är inte värt det, men känns ändå bra att fundera över.

 

Nu känner jag en hel del andra personer som arbetar på bank och de är  inte stöpta i den här formen, och skulle aldrig ens fundera över att skämma ut sig på det här sättet. De är trevliga individer och ser inte ner på folk bara för att de inte har en viss årsinkomst. Däremot så verkar det som att jag allt oftare stöter på personer som sammankopplar pengar och framgång som ett mått på sin förträfflighet och ifall de är sämre eller bättre än andra personer.

 

Det är sant att jag inte tjänade några enorma summor på mitt förra arbete men det räckte till hyran och det som jag behövde, hade jag behövt mer pengar för att visa hur bra jag är, som den här bankchefen till exempel, så skulle jag nog ha sökt en psykolog istället för det är nog snarare där som hans problem ligger. Det är också nu jag läser att Swedbank vill höja styrelsearvodena, och då kan ju inte vanliga löntagare, arbetare och annat löst folk ligga hemma i sängen, som man kan på SE Banken.