Sham 69
Det är kul att gå på konsert, det är ännu roligare att gå på gamla punkikoners konserter. I Sverige har man hårdnackat tagit avstånd från återföreningar eftersom det kallas patetiskt. Punken var för de unga. Ganska många rätt där kan jag tycka men om man vrider lite på det så är ju ett punkband även ett rockband. Det hade varit konstigt om Rolling Stones hade valt att sluta spela 1972 då de kanske stod på sin höjdpunkt, inte bara musikaliskt men även rebelliskt. 40 år senare så vet vi ju att Stones faktiskt gör hyggliga plattor emellanåt och vi hade missat fantastiska låtar som Miss You, Neighbours, Waiting On A Friend och en hel drös andra. Att man inte vill spela ihop med sina kompisar från Rågsved längre är väl en sak, men att påstå att de sånger som man gjort i skarven mellan sjuttio och åttiotal idag inte längre har relevans tycker jag är rätt fel.
Jag har en vän som är musiker som i en text använder ordet hemdator, vilket givetvis inte håller idag. Att det däremot är stora problem med de jävlarna som sitter på Blasieholmen och bestämmer över vår ekonomi håller utomordentligt.
I våras så såg jag en av de bästa konserter jag någonsin sett när Stiff Little Fingers spelade på Debaser, ikväll så såg jag Sham 69 på ett ställe som enligt Ticknet heter En Arena. Coolt namn är det inte. Underground var ett coolt namn, Musikverket var ett coolt namn och man borde fan tänka till lite. Kanske är det den nya tiden? Det ska kanske inte heta något som ska väcka några känslor. Tele2 Arena är ju något som får mig att vilja skära av mig kuken.
Sham 69 bildades i mitten på 70-talet och namnet togs från ett väggkludder som celebrerade Walton & Hershams seger i the Athenian League 1969. Större delen var bortskrapad av tiden och det stod bara Sham 69 kvar. Att bandet hade en rätt våldam publik (skinheads och dylikt) gjorde kanske att dagens konsert var lite rörig.
Tråkigt eftersom det var ett fantastiskt bra publik och ett väldigt bra band på scen. Tyvärr så stod det fyra säkerhetsvakter på scenen hela tiden så man såg inte så mycket av bandet. Jag såg endast Jimmy Pursey och trummisen Robin Guy. Konserten var i sig fantastisk allsång, för det är ju Shams trademark, fotbollskörer, och det funkade grymt bra. När han stoppade ut mikrofonen i publiken vid starten på Angels With Dirty Faces så var i princip alla på. Det var inte enda gången Pursey gjorde det, han fattade rätt snabbt att alla kunde låtarna.
Vi lever i Sverige under en regering som är ganska lik Margret Thatchers England på 70/80-talet och kanske är det så att många frustrerade människor kommer på en sån här konsert för att få sina tankar bejakade? Frustrationen och ilskan eller vad man ska kalla den var rätt öppen eller så var det bara ren och skär glädje att se ett band som man älskade för 30 år sen på scen?
På scen är Sham rätt simpla och raka. Det är få finesser men ändå så får man upp tempot på publiken Att låtar som Borstal Breakout, Ulster är tunga live inte att förneka men bäst är faktistk lite mjukare Angels Wit hDirty Faces. Att avslutningen me Hurry Up Harry är makalös känns lite som ett skott i öppet mål. Alla vet att den är bäst men man väntar ändå.
Jag har nu sett tre av mina absoluta favoriter i år Billy Bragg, SLF och Sham 69 och även om Sham bara hamnar på andra eller tredje plats så var det en fantastiskt bra konsert. Det går inte att mäta sig med SLF 2013 och Billy Bragg var även han makalös. Vi kan säga att det var dött lopp mellan Sham och Billy.
Arbetarkraft 4Ever
