King Cobra

För mig var det en vanlig solig dag och jag var på väg hem från skolan. Vanligtvis vid den här tiden stannade jag vid skivaffären på en av Götgatans sista nummer, som dalmasen som ägde den döpt till Southside Records. Svårt att uttala, och den var bara 20 kvadrat, men det var här som Willy sjöng för mig första gången. Willy var föstås någon annanstans just då men på den tiden så fick man lyssna lite på skivorna innan man köpte dem. Dalmasen visste lite om oss som handlade och tyckte att jag skulle lyssna på några spår från Sporting Life. Det var då jag fick höra Willy sjunga.

 

 

Kan med säkerhet säga att när Willy sjöng så var jag såld inom 20 sekunder. Att han dessutom såg väldigt cool ut gjorde det hela ännu bättre. Ytterst få sångare kan sjunga med sån känsla som Willy DeVille. Att han sedan hade arrangerat alla låtarna som att de lät som att man befann sig i latinokvarteren i New York gjorde inte saker och ting sämre. Få musiker får mitt sinne att förflytta mig mentalt på samma sätt som Willy. 

 

En nära vän till mig som heter Strömberg såg honom som förband till Rod Stewart och sågade honom jäms med fotknölarna. Dels för att han hade doasångerskor som såg ut som prostituerade, men också för att han såg ut som en raggare med zigenarpåbrå. Fast jag tror aldrig att han hörde hur Willy sjöng. Hade han gjort det så hade han fått uppleva lite mer än "Do ya think I´m sexy" och "Sailing" den dagen. 

 

Det är för få som har hört Willy sjunga helt enkelt.

 

När Willy sjunger When Heaven Stood Still så står den faktiskt still.

 

Sedan den dagen så var jag och Willy vänner forever, BFF skulle man säga idag. Vi följdes åt och jag var alltid glad alla gånger som han sjöng för mig. 

 

Willy hade släppt rätt många plattor före Sporting Life som man kunde botanisera i och jag fullkomligt älskade dessa, då de tog mig på såna emotionella resor i mitt sinne. Each Word Is A Beat Of My Heart fick mig att drömma mig iväg till regniga gator i någon slags noir novell.

 

Demasiado Corazon var troligen den första låt med spanska influenser som jag riktigt gillat förutom Vamos A La Playa. Men det här var ju rockmusik. Det var nästan alltid så när Willy sjöng för mig. Det var nya saker. Willy hade en känsla och en innerlighet i sin röst som är svår att beskriva. Ena sekunden låter han som en hallick som står och hänger i ett gathörn och i nästa sekund som en man som är beredd att skära upp pulsådern för den kvinna han älskar. Det är så när Willy sjunger.

 

Jag träffade min första stora kärlek på jobbet. hon var förvisso i ett förhållande så vi började som vänner, men jag introducerade henne för Willy. När jag åkte bort på semester en vecka, då hon fortfarande var tillsammans med sin kille, kom jag hem och lyssnade av min telefonsvarare. Det var ungefär 15 meddelanden sammanlagt men större delen av dem var introt på Mink DeVilles I Must Be Dreaming. 

 

 

Men det var ju inte enbart kärlek som Willy sjöng om. Hans själ öppnade sig för alla som ville veta lite mer om personer som vandrade på livets bakgård. Ibland även de som var kungar i sina egna kvarter och var stolta över det. För var det något som Willy var, så var det stolt. Över sitt ursprung. Över sitt grannskap, Över sina vänner. När Spanish Stroll går igång på min gramofon för 39:e gången så blir jag alltid lika upprymd. Lika glad och lika taggad.

 

För det var så när Willy sjöng, att man blev så förbannat glad. Willy hade också fiskedrag i öronen, en grymt suspekt mustasch. långt före det blev modernt och dessutom en soul patch ibland.Dessutom den enda personen som gått på den här jorden som kan bära upp en hockeyfrilla och ändå se cool ut.

 

Nu sjunger inte Willy längre. Han är död. Ibland känns det som en del av mig försvann då han försvann från oss men hans musik finns ju alltid med mig