En Bra Dag
Att ta sig till Southen by the sea är inte svårt man sätter sig i ett plan och när man är framme så sätter man sig i ett tåg som man sedan byter till ett annat som man sedan byter till ett annat och när man gjort det så byter man tåg igen. Sedan gick jag rakt på hotellet på åtta minuter blankt. Sällan som allt bara klaffar. Bortsett från den synnerligen usla fish & chipsen, som jag kastade, så var allt så jävla bra. Middagen på Whitecliff Hotell var väl inte den bästa men jag vill slå ett slag för förrätten som var en sallad med räkor, stiltonost och parmaskinka. Det ska säkert vara stora bokstäver på några av de föregående orden men det är sent nu, så åter till salladen. En synnerligen udda komposition som såg rätt oätlig ut dessutom, serverad med senapsdressing. Kan dock inte rekommendera deras burgare. Min kompis kyparen som även var boxare trots att han bara vägde 36 kilo och var strax över en och tjugo tipsade mig sedan om en bra pub. Efter en promenad på 15 minuter, som får gälla som dagens träning, hittade jag The Cricketeer. Jag köpte en Daily Telegraph och en pint Abbot Ale och smet ner i skinnsoffan.
Det verkar inte som om så många är medvetna om att det är fotboll imorgon, räkfisket kanske tar för mycket tid? Piren var magnifik och betydligt längre än den i Brighton. Det går ett tåg ut så man slipper gå. Dessutom så träffade jag världens gladaste linbaneförare. Det är rätt befriande med folk som verkligen älskar det dom gör, även om det inskränker sig till att köra folk upp och ner för en linbana (tog cirka en minut) på den tiden så lyckade hon berätta om det mesta sevärda och även nämna hissmontörens firmanamn.
På planet träffade jag Ewa som föder upp hundar och det var en trevlig bekantskap kan man lugnt säga. Ibland är det underligt att man kan sitta och prata med en person som man aldrig sett förut i två och en halv timme. Hon gjorde uppfostringsvideos för hundar och skrev böcker också. Borde kanske ha tagit upp mina problem med Salmiak.
Avslutar kvällen med lite lounging, det vill säga hänga i hotellbaren. Ta en whisky, surfa lite, skriva lite läsa lite. Grymt skönt. De stänger inte förrän klockan två så det är fortfarande öppet.
Missa inte det senaste How I Met Your Mother som ligger uppe på nätet nu. 45 minuters program som är grymt bra.
Man borde verkligen prygla engelsmännen för att de inte kan bygga smakfulla byggnader. De senaste som är snygga är från drottning Victorias tid. Allt annat får Granängsringen att framstå som ett arkitekturiskt mästerverk. Alla förorter ser ut som om tyskarna varit där igen med sina bombplan.
Stewarden på planet var en Paul Ince lookalike, jag ville kalla honom G´vnor men nöjde mig med att påpeka likheten. ”Är han snygg?” blev svaret. Hund-Ewa trodde att han stötte på mig.
