King Cobra

Var och tittade på en intervju med Patrik Sjöberg gjord av Sladjan Osmanovic som var väldigt bra, något som fick ett sår som jag burit med mig i närmare 25 år att spricka upp igen.

För ungefär 25 år sedan så blev jag uppsökt av en kille på 15 år, vi kan kalla honom Frank, som inte ville träna med sitt lag (han var ett år äldre) på grund av att hans ledare sextrakasserade honom, och således vill träna med mitt lag. Ledaren hade en postorderfirma som sålde shorts och annan utrustning och han försökte pressa killen till att posera för honom i shorts, i hans källare. Killen vägrade och det hela gick slutligen så långt som till hot och handgripligheter. Givetvis ställde jag upp för honom och lät honom träna med oss men jag tyckte ändå att saker och ting skulle upp på bordet. Frank var ytterst motvillig till detta och ville egentligen bara gå vidare och spela sin fotboll, men jag envisades. Ledaren var då en rätt stark kraft i klubben och hade ett gott renommé, vilket inte gjorde det hela lättare.

 

Hur som helst hade vi ett möte med föräldrar från laget och från klubben, Frank ställde upp men efter lång övertalning från min sida. Det här var ju dessutom i en tid då inte ordet pedofil riktigt fanns i vokabuläret, men vi ansåg i alla fall att det var allvarligt. Denna åsikt delades inte av de övriga inblandade och framför allt inte av lagets föräldrar och jag fick lämna lokalen med orden ”du måste avdramatisera Rolfs homosexualitet” ringande i öronen. Frank satt i köket och var helt förstörd. Jag och min lagledare Kjelle var de onda krafterna och den pedofiliske mannen som utsatt Frank för sina närmanden var en hjälte. Klubben stöttade oss inte speciellt mycket i detta, även om en del ställde sig på vår sida inofficiellt.

 

Vet inte vad som hände med Frank men jag hoppas ju att det gick bra för honom senare i livet, vi ska ha klart för oss att det var ”bara” närmanden och kränkningar och inte några regelrätta övergrepp som skedde. Kanske är han idag en glad familjefar och har glömt de vuxnas svek emot honom. Detta inkluderar givetvis mig eftersom jag verkligen fick honom att ställa upp och vittna om detta, men inte ens jag kunde infria de förväntningar om upprättelse.

 

Något år senare så fick jag via ett par äldre spelare i juniorlaget veta att nämnde ledare hade fotograferat nästan alla killar i det laget för sin ”postorderkatalog”, en publikation som ingen egentligen sett. På något sätt så fick jag i alla fall för mig att jag handlat rätt när jag drog upp det här. En annan positiv sak är också att den här föreningen faktiskt har diskuterat detta efter Patrik Sjöbergs bok och eventuellt ska göra någon form att undersökning.

 

Läste en annan blogg som är skriven av en kommunalpolitiskt aktiv person att Tyresö kommun hade bjudit in alla idrottsföreningar i kommunen för ett snack angående det som blottlagts i Patrik Sjöbergs bok. Något som borde intressera alla klubbar kan tyckas, men i det här fallet så kom dessvärre bara EN.

 

Hur tänker man egentligen då? Händer det här inte i vår klubb? Är det så att de inte vågar ta upp frågan med sina ledare? Är det så att de anser att det blir ett så himla stort arbete ifall man skulle hitta något? Det känns som en skymf mot alla Frank i det här landet att personer som sitter i styrande positioner inte hörsammar så här viktiga saker. Det borde ju vara en självklarhet att man säkerställer ungdomarnas säkerhet så gott det går. Det här har ju varit en samhällsdebatt i snart ett halvår och det som man oftast fokuserar på är Patrik Sjöberg och hans historia. Jag tror inte att det är hans syfte med den här boken utan han vill att det här ska förhindra att detta händer i framtiden. Patrik har redan ridit igenom sitt helvete och hans mål är att kunna göra något för de som sitter i samma situation idag.

 

De åtgärder som han och de personer som han arbetar ihop med förespråkar verkar dock gå helt förbi alla instanser. I vanlig ordning så står man som handfallen och verkar mer vänta på att detta ska blåsa över än att sätta igång ett arbete för att det ska ske en förändring. Idrotten är en folkrörelse som ofta är ideell men den är en enormt stor del av vårt samhälle och Patriks bekännelser borde väl ändå väcka några frågor? Det här är ju faktiskt så viktigt att vår regering borde agera på något sätt. Visst idag så har de satt upp en hot-line för utsatta barn att ringa till men det är väl ändå inte lösningen på problemet. Det behövs ett betydligt större förebyggande arbete runt det här.