King Cobra

Det var i slutet av 60 talet och flower power var populärt och det var inte ovanligt att vanliga personer körde lite LSD på helgerna. Man målade ansiktet i glada färger och klädde av sig naken och umgicks med sina grannar. För så var det ju på den tiden, åtminstone i Amerika och säkert på en del ställen i Sverige. I Tyresö var det inte riktigt så. Här byggde man en stad, eller åtminstone en förort, för de som ville ha nära till naturen. Miljonprojekten stannade vid att man lyckades bygga en ring av blåvit betong som man kallade Granängsringen och några loftgångshus nedanför. Efter det så skulle det byggas radhus under samkvämets röda fana. Ett av dessa byggen hette Krusboda och där växte jag upp. Någon har någon gång sagt att det var Europas största radhusområde, vilket säkert är sant, eftersom det inte finns så mycket radhus i det övriga Europa. Jag flyttade dit 1972 när vägarna fortfarande var av lervälling och de flesta husen var skellett. För många kanske det låter som en trist miljö att växa upp i, men för mig var det makalöst. Dagens barn får leka i fina EU-Godkända lekplatser där ingenting egentligen kan hända, själv gick jag, när byggarbetarna hade gått hem, ut och gjorde mig ett svärd av plaströr. Sen så fäktades vi i husskelletten till mörkret föll. Det var bäst i de hus som hade två våningar och där de inte ännu hade satt in trappan, det var en utmaning.

 

 

Eftersom det satt en kille och väntade på mig i lekparken en dag när jag var på väg till fotbollsplanen så blev jag medlem i Tyresö FF. Han satt på en av rutschkanorna och som man skulle säga idag, sajnade alla barn som kom förbi. För mig var det som en uppenbarelse. Troligen så var det någon form av tvångsanslutning. Någon ville att jag skulle spela fotboll och i ett lag. Hur fantastiskt var inte det? Jag visste ju inte ens att det fanns ett lag förutom Hammarby men de bodde ju inte här. Visserligen så hade min idol Ronnie Hellström bott någonstans i närheten, men det var i de där höghusen och där hade jag aldrig varit.

 

 

Det första året som fotbollspelare var lite halvjobbigt eftersom alla var äldre och vi aldrig spelade matcher. Så här i efterhand så kan det ju ha varit så att jag inte fick vara med på matcherna men det är enbart spekulationer. Vår tränare var skitbra och hette Kjelle alla killar i laget kände honom utom jag, men det rådde han bot på eftersom jag hade min storebrorsas två fotbollströjor på träningarna. Den ena var en landslags tröja och den andra var av någon outgrundlig anledning IFK Norrköping, så varje gång han pratade med mig så ropade han ”Norrköping” eller ”Sverige”.

 

Året efter så var det uttagningar vid vattentornet och då var det på riktigt. Vi spelade allesammans runt 45 stycken på en sjumannaplan och därefter så blev vi uttagna till dom lag som passade bäst. Jag blev uttagen till ett lag som hette Krusboda 2, ja det fanns inget lag 3 och var mycket lycklig för det. Vi fick två grymma tränare som var vuxna, det vill säga 13 år. Ebban och Conny blev mina första hjältar. Visst tyckte vi att vi kunde träna lite oftare men de skulle ju också ha tid att hänga på gården och röka jazztobak, vilket var ganska vanlig på den tiden. Oavsett det så såg vi upp till våra sjukt bra tränare som de hjältar som de faktiskt var. De hade ju blivit lurade av de äldre ledarna på uttagningen och fått ett gäng kvastskaft helt enkelt.

 

Laget bestod av mig och min bästis Palle. Sen var det Heinz som var längst som fick stå i mål. någon gång under den tiden fick han även namnet Bongo, varför har jag ingen aning om. Larsa som var ett år yngre än mig, som visserligen var bra men ett år är rätt mycket i de åldrarna. Sen var det tvillingarna som bodde på hörnet men dom gick till Hammarby för där var det lite hårdare träning, de fick exempelvis springa åtta varv runt isstadion, vilket idag är detsamma som Hovet, detta var givetvis total lögn men då var man ju imponerad. Svanholm var med också och han var typ fem. Svanis slog alla straffar för han bodde granne med Conny, tyvärr så var det sällan hans skott kom fram till målet. En av de mest talanglösa spelare jag träffat. Han var bara så jobbigt dålig. Palle, Heinz och jag var dom enda som var födda 65 och hade vi varit ett engelskt fotbollslag, något som jag hade återkommande drömmar om, så hade vi varit Aldershot. Det var ett kapitel om dom i min engelskabok, och hur hårt det var att spela i de lägre divisionerna, att man inte klarade sig på lönen och var tvungen att ta städjobb under sommaren för att klara sig. Personligen så tyckte jag det lät toppen om man bara behövde städa under sommaren och kunde spela fotboll resten av året så mitt framtida yrkesval var glasklart.

 

Vi hade en intressant träningsmatch mot Krusboda 1 där vi snöpigt förlorade med 8-0 men det gjorde oss inte så mycket de var ju ett och vi var två så vi borde ju fått stryk.

 

 

Svanholms farsa körde oss till matcherna på sitt flak, ja det var på den tiden då barn fick åka på flak utan att sociala myndigheter la sig i. Vi mötte tuffa lag som Björkbacken, Pluto, Tyresö (det var dom som bodde längst ut) och Bollmoraberg. Svåra matcher allesammans men trots att vi var en sån samling sopor, så hade vi jävligt kul på flaket och Palle och jag höll upp laget på ett heroiskt sätt, men det handlade om att vi två inte fick byta så mycket.

 

Vid den viktiga matchen mot Pluto (b) så värmde vi upp på lekplatsen och jag slog ut min framtand på ett par romerska ringar. Jag fick sitta i Ingvar Lindströms bil (Connys farsa) och gråta. Som tiderna var då, och det faktum att Pluto ledde, så kom Conny bort i halvlek och övertalade mig att spela i alla fall. Ett mål och ett målpass och vi vände matchen till 2-1 gjorde att jag glömde bort att berätta för mina föräldrar att jag behövde gå till tandläkaren. Det kom jag på flera timmar senare.

 

 

För oss var det här en bra säsong vi kom betydligt längre än de duktiga killarna i Krusboda 1. Jag var dessutom hörnläggare, eftersom jag kunde slå höga bollar i knähöjd. Mot slutet på säsongen så var det hål i mina gummiskor, man kunde ju önska sig fotbollsskor och jag vet att det fanns killar som hade såna men det fick jag inte förrän nästa år. Min farsa tyckte att det räckte med lite målartejp under.

 

Vi kom trea i alla fall, efter en knapp förlust mot Björkbacken på den stora fotbollsplanen i centrum. Det regnade vilket jag alltid gillat eftersom det var som i England då. Jag minns än idag hur vi slet som djur, alla i laget, som jävla galningar, ja inte Magnus då, han gick väl i sin lilla värld och väntade på att det skulle bli straff, men resten av oss hade helt plötsligt insett att vi kunde vinna hela skiten. Ja nu gjorde vi inte det men nästan och det var en av de bästa säsongerna jag spelat.

 

Vi fick varsin bronsplakett på en ceremoni i Forellskolan, och jag har aldrig varit så stolt i hela mitt liv. Dessutom fick man en Piggelin vilket var nästan bättre än själva plaketten. En sak som jag blev besviken på var att de tog upp två ledare och hyllade dem, och om jag inte minns fel var det Danne Lejon och Matte Lundberg (inget ont om dom), men det var inte mina ledare. Jag och Palle tyckte att Conny och Ebban borde ha fått pris för åtminstone ballaste tränarna. Så här i efterhand så måste de ha varit fucking jävla Mourinho, som gick till semifinal med den uppsättningen.

 

Några veckor senare så ringde Roffe som tränade Krusboda 1 och frågade om jag ville börja spela i Tyresö FF. Jag hade blivit proffs och jag hade inte ens fyllt tio år.