Hänger Inte Med Ibland
Har ju verkligen inriktat mig på att klaga på Kungen de senaste veckorna så jag tar ett brejk från det nu. Det finns så mycket annat att fantisera, ironisera eller göra sig lustig över så det är bäst att passa på innan man glömmer bort.
En av de absoluta största mediehändelserna det här året var ju jordbävningen i Japan, men något som överskuggade denna var ju givetvis att Niklas Wikegård byter kanal, trist att han byter till fyran för där lär han inte bli så synlig eftersom de inte satsar så mycket på rörliga bilder och analyser utan mer på långa reklampauser. Fast är det kanske så att det är taktik? Är det så att en medial person ibland behöver vila? Så kan vi nog alla känna ibland. Även om man som jag dyrkar Glenn Strömberg så är det lite jobbigt med alla hans jävla extraknäck, för han dyker upp som gubben i lådan i snart nog alla sammanhang. Då är det klokt att vila ansiktet i TV4 ett par år, Peter Jihde har gjort det, bytt till lekfarbror i något obskyrt program i den kanalen. Var tionde minut när man ska ringa in och rösta så dyker han upp i rutan och berättar vilket nummer man ska ringa så såsen kommer in på Jan Schermans konto.
Nåväl trist att mista Wikegård, men inte nog med det i samma veva så kungör även Oldsberg att han ska byta kanal. Shit pommes frites. Vad ska man nu ta sig till? Och som grädden på moset så kommer de riktiga chocken, Agne Jälevik byter kanal han med. Vad i helsicke? De andra två har man åtminstone sett i rutan de senaste tio åren men Agne, var har han varit. Personligen trodde jag att han gick i pension efter Lahtis VM eller att han kanske jobbade halvtid på grammofonarkivet eller något sådant, men så var inte fallet. Ska bli mycket intressant att se vilka hörnstenar i svensk underhållning som Agne kommer att hålla i under året.
Var på en otroligt bra konsert i fredags kväll. Protestsånger med Johan Johansson i högform och jag kan redan nu känna att hans nya skiva Kristi Rivjärn kan bli en succé. En Stockholmsk Bob Dylan som hädar makten och dess män och Christina Axén Ohlin förstås. ”Jag var en av dem som hon inte smittade med könssjukdomar” hävdade sångaren bestämt, då han mindes hur hon brukade hänga på Ritz. Underbart kul, bra sånger, helt enkelt lite sådant som behövs i dagens samhälle. I ett samhälle där det närmaste vi kommer socialkritiska sånger är när någon deltagare i Idol gör en cover på Bob Dylans Knocking On Heavens Door, behövs sådant. Fick även korn på Johanssons 50 års present, en 19 spårs CD med tolkningar av hans låtar. Blandningen av artister går från Winnerbäck till Nomads via Kjell Höglund, Kajsa Grytt och Love Antell. Kul med såna tolkningar och jag förvånar mig ibland hur väl många av låtarna idag står sig. Roligt också att Sex Noll Två är Fem Och Tjugo En. Dessutom så köpte jag en Strindbergständare i butiken efteråt.
