Weeping Willows
Sveriges tajtaste rockband på Mosebacke. Den årliga spelningen som brukar avsluta deras turnerande. Förra året så var det deras sista spelning, men dessbättre så kom de på bättre tankar och nu ska det till och med göras en ny platta. Kortrecenserat så var det makalöst. Givetvis bättre än förra året, vilket är viktigt att poängtera, eftersom en del tackar nej till gratisbiljetter med motiveringen att "Jag såg dom förra året, så jag har gjort det".
Det var framför allt val av covers som gjorde det hela magiskt. Radiohead, ett band jag aldrig förstått mig på, lät gudomligt i WW´s tappning och den helt magiska Perfect Day, tillsammans med Ebbot Lundberg var nog kvällens höjdpunkt. Om man bortser från avslutningsnummret förstås, men inget slår Broken Promised Land.
Ebbot Lundberg var ju en kul gäst, lite som en motvikt till den minimalistiskt scenutlevande Magnus Carlson,han kom med Göteborgståget och tog över scenen. Man kan gott låta honom hållas, de har byggt en massa båtar, fångat en massa fisk och så vidare i den där staden, så för mig är det helt okej att bjussa på det. Lill-Linda blev dessutom alldeles överlycklig och tjatade om det där halva kvällen. Vi såg Ebbot, han väger i runda slängar 120-130 kg och är hyggligt lång, ifall man missar honom så kunde man lika gärna missa Stomatolskylten. Fast han var bra. Det ska medges och nu när han fick chansen att spela med ett bra band så blev han ju än bättre.
Hoka upp den här länken så får ni kanske en av de vackraste stunderna denna sommar;
http://www.youtube.com/watch?v=cy8gFCn1xs0
Det som jag fortfarande förundras över är Magnus Carlson. Ja han stavar sitt namn så numera så ingen ska tro att han är med i Alcatraz. Han gör väldigt lite, men är ändå en publikdomptör som når ut. Vi diskuterade en hel del ifall hans "handen i kavajfickan" kontra "handen i kavajfickan men tummen uppe" betydde något speciellt. Det är i alla fall rätt skönt med en scenpersonlighet som väljer att stå tillbaka lite, som vågar ge andra utrymme, som är så säker på att det han gör ändå är bäst, att han kan låta andra ta över ibland. Det är ju till syvende och sist Magnus Carlson som är kvällens kung.
Nu pratas det om ett nytt album, vilket är fantastiskt kul. Fast då vill jag helst att de ska gå tillbaka till de två första plattorna för inspiration. De syntiga numrena har aldrig varit min melodi. Carlson spelar ju redan med Ruskträsk Johansson (Johansson spelade på Broken Promised Land) och Goran Kajfes så att få ett ännu grymmare blås än på debutskivan måste ju vara en bit kaka.
Magnus Carlson är fullkomligt unik med sin (som de sägs) oskolade röst, något som fullkomligt blåser bort en när man står öga mot öga med honom på en scen. Jag har sett honom med The Blue Ray Quintet där hans sköra röst får spela emot, ibland ett ensamt piano, ibland emot en känslosam trumpet. Jag vet att 83% av Sveriges befolknng anser att Carola och Peter Jöback har Sveriges bästa sångröst, med det är ju bara yta, inte känsla eller ångest.
