The Comeback
Just det Cobran är tillbaka i gammal god stil, men i nya lokaler. Inget har dock förändrats, allt är som vanligt, han är bitter och gnällig och givetvis på hugget. Zzzzz.
Så var flytten klar. Nu väntar ungefär sex månaders oreda innan jag fått alla lådor uppackade. Givetvis så hade jag gjort en grov felberäkning av hur mycket saker man skulle ha med sig så en ytterligare sållning av lösöret pågår som bäst. Jag är dock väldigt tacksam över alla vänner som hjälpte till att flytta.
Har trots 90 kvadrat rätt grava klaustrofobiska tankar. Jag kan inte ringla ut naken på baksidan och lägga mig i gräset längre. Inget vidare.
Såg på Dokument Utifrån på TV och insåg för mig själv att Italien har gått och blivit en totalitär stat inte så långt bort från det land som en gång styrdes av Mussolini. Berlusconi är och har alltid varit ett kräk och det känns helt fel att Zlatan slår in boll efter boll för diktatorns lag. Lika fel som att snön ligger kvar. Vart tog det tyska supervädret vägen, det stod ju på Expressen eller Aftonbladets löp att det skulle komma för två veckor sedan.
Drygt tre veckor kvar på jobbet och det är som att sitta på death row ungefär. Motivationen är noll. Det är vansinnigt tråkigt att gå till jobbet, och arbetsuppgifterna känns fullkomligt meningslösa. När jag tänker närmare på det så är det ungefär som förut. Anmälde en lagledare för fylleri här om dagen, mest för att få något att göra.
Kollar in Expressens nätsida under rubriken ”Så gick det för 90-talsikonerna” kan man läsa om Blossom och John-John. Jag ställer mig frågan: När fan blev dom ikoner?? Vilka var de? Nog för att vissa delar av 90-talet var suddigt, men nog fan skulle jag komma ihåg en ikon. Jag kommer ju till och med ihåg Pelé.
Har kommit på att Post Break-Up Sex med Vaccines har vårens bästa text:
”Post break-up sex
That helps you forget your ex”
Good stuff!
