Är Göteborgare så Jävla Jovialiska?
Jag har lite svårt för Göteborgare. Alltså det är som så att jag spenderat en rätt stor del av mina ungdomsår i Sveriges andra stad och dessutom en hel del tid i mitt arbete. Jag gillade dom från början. Självklart de är ju grymt trevliga. Dessutom alltid glada. De vill alltid bjuda på fisk, för det är bara i GBG som den är färsk (de har inte hört talas om att man kan köra fisk på 4 timmar från deras hamn till Stockholm), åtminstone var det så en servitör förklarade saken. ”Den blir dålig på flyget. Därför tar vi tre gånger så mycket betalt som i Stockholm. Färskt.” Okej vad säger man?
Jag spenderade som sagt mycket tid i GBG när jag var yngre på grund av att min faster Gun bodde där. Hon var rätt cool. Vi köpte ett veckokort på Liseberg så slapp hon se mig resten av kvällarna när jag var tolv. Jag köpte en dosa snus som jag gömde i en rabatt varje kväll och sedan så åkte jag flumride 18 gånger per kväll. Eller Loopen. Det var innan man började kalla den Göteborgsvarvet. Faster Gun hade även en trevlig granne som hon sa var en s.k homofil.
Det låter ju onekligen väldigt idylliskt så när började jag tycka illa om Göteborgare? Det gör jag inte egentligen. Kan de bara vara lite som normala människor så skulle jag verkligen gilla dom. När jag började arbeta med dom så fick jag enbart goda erfarenheter ända tills jag insåg att jag inte kände en enda och de ville nog inte känna mig heller.
När min son var i fyraårsåldern så pratade jag med en fotbollsförälder (en Göteborgare) väldigt länge och när han gick så undrade Rasmus lite. Ja barn är ju så har du vänt dom ryggen så hör dom inte. Med klar och ljudlig stämma undrade han ”Från vilket land kommer han ifrån?” Ja vad säger man. Det tråkiga i det hela var att fotbollsfarsan blev jävligt irriterad, istället för göra att som alla andra gjorde:skratta.
På vår överliggning i Göteborg, som låg ett stenkast från Ullevi, låg även socialtjänsten. Vi bodde på våning sex medan socialen låg på tvåan. Ibland så fick man sällskap av någon gammal pundare. Min arbetskamrat Berra träffade två Göteborgspundare i hissen en dag. Berra har en rätt bred söderdialekt och var för dagen skrudad i solglasögon, även i hissen, något som roade de båda pundarkillarna. Det hör till saken att Berra är en person som verkligen inte tar skit från någon, så när de började göra sig lustiga över hans solglasögon så brydde han sig föga. När en av dem frågade: ”var har du köpt dom där snygga solglasögona” så svarade han Berra på utan att tveka.
”Jag har köpt dom i stan. I Stockholm alltså.” vilket förärade honom en rak höger, och en präktig blåklocka.
De kan dra hur många Kal och Ada skämt som helst men jag tror inte de har någon humor alls. Inte på riktigt i alla fall. Fast den där staden har ju ändå skänkt oss ett band som Ace of Base så lite humor måste de ju ha.
