Vakna nätter
Det är lite euforisk stämning när man lugnt och avslappnat kan vara uppe så länge man vill på en söndagnatt. Det är Dalziel (uttalas Di-Ell) & Pascoe mellan nolltvå och fyra och innan dess är det How I Met Your Mother i en hel timme. Man tar en kopp the, hämtar morgontidningen i reklampausen och jag har lyft ut sängkläderna till soffan. Jag är lycklig ägare till en sån där schäslong variant som man nästan kan ligga raklång i. När jag går ut och hämtar tidningen så doftar det av regnvåt asfalt, syrén och lite svagt av kaprifol. Sen borrar jag ner mig under täcket igen och ser när Dalziel får ett av sina koleriska anfall.
Den utmärkte Warren Clarke (Dalziel) har ett minspel som är noll eller minus ett men det är ju lite det som är grejen. Tyvärr så får han i princip bara såna här roller, men det kanske är synd att klaga. Framåt fyra så börjar det bli ljust och upplösningen är på gång och jag känner mig pigg och sugen på att gå ut och ta en nypa av den där luften igen för jag vet att det inte kommer lukta likadant när jag vaknar igen.
