Doo Wop
Jag har en dold och väl bevarad hemlighet. Jag är sjukt förtjust i Do-Woop musik. Varför vet jag inte, jag gillar ju väldigt mycket annan musik också. Tror att det är så att den är väldigt stämningsfull och man får en sån där idé om att livet står för dörren och väntar på att få bli levt.
Den ska spelas nattetid och då känner jag mig som Kemper Boyd, Bud White eller någon annan av James Ellroys karaktärer. Lite laglös, lite skum polis som aldrig sover, eller sover i en bil. Man vaknar till en doft av bilklädsel och varmt kaffe i gryningen. Bilen en gräddfärgad Packard med flyglar och fotstöd, har en sån där radio som du vrider in kanalerna på.Det är L.A Confidential all over och det är kanske den ballaste tiden i världshistorien att vara en levande person.
Det är vi dessa tillfällen som Do-Wop musik funkar bäst.
LA Konfidentiellt är den överlägset bästa bok jag läst och en av de bästa filmerna jag sett. Boken läser jag om med jämna mellanrum, tror jag gjort det fem gånger nu, och man hittar alltid nya detaljer.
Första gången jag läste den fick jag börja om efter 100 sidor för jag hade svårt att komma in i Ellroys avskalade och råbarkade versspråk. Det var lite som att titta på en technovideo på MTV. Kort meningar. Max tre, fyra ord. Väldigt direkt.
Jag har läst allt som James Ellroy skrivit förutom den senaste som står cirka en meter ifrån mig. God litteratur ska man närma sig med respekt och vi har arbetat på detta i tre månader nu. Jag gillar inte den svenska titeln ”Oroligt Blod” utan fäste mig vid den engelska ”Bloods a Rover”. Den sista delen av Underworld USA trilogin ska förtäras som en delikatess och jag spar den till de tre veckorna som jag är barnfri i sommar. Den är för tjock för att bära med sig. 750 sidor inbunden och rödsvart.
