Boll, Bira & Brudar
Nej så är det absolut inte. Om man som jag gillar att se fotboll på lokal (läs pub) så är det enbart de två första ingredienserna som existerar. Genom att sätta ut en skylt som förtäljer att ”Här visas VM” så exkluderar man på något sätt 50% av befolkningen. Okej kanske inte helt men det är i alla fall en könsfördelning på 90-10 åtminstone där jag är. Lite trist, för då kan man ju inte få till det i pausen.
Jag tog en heldag i måndags för att kolla in matcherna med mina bröder. Klockan halv ett käkade jag lunch på Big Ben på Folkungagatan och lyckades sno åt mig etablissemangets bästa bord, och satt således kvar under alla tre matcherna. 12:30 till 23:30 är ett tungt arbetspass även för en van öldrickare som jag och jag kände mig som Oden troligen brukade känna sig när han gick hem från något midvinterblot eller liknande tillställning. Man blir mätt och trött av öl om man sitter still och stirrar på en skärm. Ska dessutom erkänna att jag även beställde in två koppar kaffe under dagen, jag vet att vissa läsare av denna blogg kommer att ringa och skälla på mig för det, men något var man ju tvungen att hälla i sig för att piggna till.
Att se på fotbolls-vm på lokal är kul och det är bra stämning. Folk är koncentrerade och det växer på något sätt fram en gemenskap mellan tittarna. Det är också vanligt att folk kommer ensamma och man blir tjenis i nittio minuter, man berättar sin livs historia och sedan skiljs man åt.
Det var så jag träffade Akira, nä han hette inte så men jag kommer faktiskt inte ihåg när han presenterade sig och med vad. Det spelar mindre roll. Det var Japan mot Kamerun på TV och det fanns en ledig stol så han frågade artigt (jag vet att det är en stereotyp men han var faktiskt artig)om han kunde få sitta där. Hur många gånger händer detta på ett kafé på en eftermiddag att någon ber att få dela bord med tre andra? Det är ju inte så himmla ofta, men när det är VM så är det helt okej. Varför är det inte det i vanliga fall? Självklart så börjar man snacka och efter ett tag så visste vi att han på eget bevåg flyttat från Kyoto till Stockholm för att lära sig snickra Carl Malmstenmöbler. Lite udda och det hade jag ju inte fått veta annars. Dessutom så visste ju han betydligt mer om japansk fotboll och deras landslag än vad jag visste så då blir ju saker intressantare.
Min kompis Christer var också förbi vid fyratiden. Han hade varit på Gröna Jägaren innan och var hårt märkt av den tiden av dagen. Christers hud har en nackdel som spelar honom en del spratt. När de första dropparna öl rör hans läppar så slår också den första finnen ut. Ungdomlig men kanske inte så charmigt? Dagen till ära så hade han även fått en på ögonlocket vilket han exponerade ganska ofta på grund av både onykterhet och trötthet. Ögonlocket åker ner. Kraftansträngning. Ögonlocket upp. Delger resten av bordet en tung insikt om livet. Ögonlocket åker sakta ner. Ny kraft ansträngning. Ny livsinsikt. Ja så fortsatte det, under de trettio minuter innan han blev utbytt av hans granne.
Ja det är ju så att min andra bror bor granne med honom, därför så kallas Christer ibland ”grannen”, precis som i Beck filmerna. Bytet skedde lika smärtfritt som på plan. En trött gubbe ut och en ny kommer in. Pigg och fräsch. Christer gjorde kanske inte sin bästa match så bytet var oundvikligt. Han skulle max fått två getingar i Expressen. Dessutom skulle han hem och sova så han skulle kunna gå till Gröna Jägaren en gång till den dagen.
