Gnällsöndag med Stickan
Visst är det livet ibland förunderligt. Söndageftermiddag på Medis. Vi valde givetvis Kvarnen eftersom man ju är Hammarbyare. Min son Rasmus var mycket glad över detta eftersom vi varit på riktiga Kvarnen och käkat förut och som han sa ”Bästa lunchen någonsin”.
Nu är Kvarnen på Medis och Kvarnen vid Björns Trädgård inte samma ställe. Exempelvis så har man på riktiga Kvarnen serveringspersonal. Det har man skippat på Medis. Fråga mig inte varför men man förlorar nog en del pengar på det om man konsekvent ignorerar kunderna. Vi väntade i tjugo minuter innan vi gick bort till köket för att hämta en meny. På en del etablissemang så brukar faktiskt servitriserna dela ut så kallade menyer i förhoppning att man ska beställa mat. Så inte på Kvarnen Medis. Då vi har hämtat menyerna så tror vi alla tre att de fått upp ögonen för oss och ska komma till vårt bord så man kan få en öl eller liknande i sommarvärmen. Jag har hört talas om ställen som har som filosofi att erbjuda drycker till sina kunder, men tyvärr så har vi inte kommit till ett av dessa. Efter ungefär en halvtimme så kommer en person i servitriskläder till vårt bord. Hon har precis avslutat en ganska lång sms dialog med någon och är givetvis inte så glad att vi stör. Hon har en helt uttryckslös min, ungefär som en fånge på death row som ska avrättas samma kväll. Det spelar ingen roll längre minen. Nu gör hon en liten ny grej som jag inte varit med om förut, istället för att hälsa oss välkomna så säger hon kort och gott. ”Har ni bestämt er?” Vi ser det lite som ett hot, ifall vi inte har bestämt oss så kanske hon aldrig besöker vårt bord igen.
Nu lovar vi varandra att inte sitta här och gnälla på de stackars servitriserna. Vi gick ju hit för att äta en god lunch och ha trevligt. Det går sådär. Maten är toppen och det är säkert 25 år sedan jag åt isterband. Rasmus frågade vad isterband vilket ju inte är det enklaste att svara på. Vi enades om att det var typ en grynig syrlig korv. Ju längre lunchen pågår så lägger vi märken till folk som viftar med armarna hela tiden. Efter ett tag så förstår vi att ingen på hela restaurangen har en droppe i glaset och att allt fler går till baren och letar efter menyer. Servitrisen på den bortre sidan har en bra taktik för att lösa detta. Hon ställer sig i ena änden av restaurangen och vänder alla kunderna ryggen, på så sätt så är det minimal risk att hon ska behöva servera någon, men ni förstår säkert att det inte håller i längden. Jag har en inneboende tro att alla människor är sociala och trevliga, så även servitrisen på motsatta sidan, och när ytterligare servitör dyker upp på jobbet så blir frestelsen för stor. De måste bara umgås. På detta sätt så får de en trevlig och lång pratstund alla tre. Det är kul att se folk som trivs på jobbet. Tänk om de kunde ha använt dessa leenden när de servade sina gäster. Den nya servitören gör snart en lov genom restaurangen. Storslaget tänker jag, men istället för att gå runt och ta beställningar så går han ut och ställer sig utanför restaurangen och står där ett tag och bara myser.
Vi ber slutligen om notan eftersom vi inte vågar oss på en ny beställning, man vet ju inte hur lång tid det tar. Då vi väntat i ungefär tjugo minuter så kommer den uttryckslöse servitrisen och undrar: ”Ska jag ta det på kortet?” ”Ja” svarar jag ”det var därför jag la det och notan i glaset.” Vi har redan kommit överens med våra bordsgrannar, som inte heller är så imponerade över servicen, att ge EN krona i dricks vilket vi ansåg skulle uppmärksammas mer än om man inte gav någon dricks.
Efter detta går vi till Big Ben där en servitris och en bartender servar ungefär dubbelt så många gäster utan problem. Fick dock vänta innan jag kom in på muggen. Magnus Bettnér hade varit före och dragit en lina något annat kan han knappast ha gjort. Varför är man annars inne på pissoaren i tio minuter?
