King Cobra

Som Dean Martin en gång sade, amatörernas afton, men det var nog inte om Valborg. Firar man det i andra länder? Inte vad jag vet i alla fall. Nog om det. Att idag se en brasa är ungefär lika viktigt som att tomten kommer förbi på julafton. Jag skippar detta i år. Förra valborg såg jag nog en brasa, vilket var trivsamt. Året innan var det fotboll på TV, om jag inte minns fel så var det Champions League final och då var jag hemma hos en kompis. Raidade mina rabatter på påskliljor som jag gav till hans fru. De såg inget vidare ut eftersom det regnade och blommor som man håller i handen när man cyklar ser sällan bra ut. Vi partajade loss rätt bra och jag vaknade dagen efter med blod i hela huset. Nej jag hade inte mördat någon på hemvägen men väl fastnat med stortån i en uppstickande skruv och knallat omkring i huset. Dessutom så upptäckte jag att jag ringt en tjej som jag var ihop med när jag var 18, vilket ju var lite pinsamt.

Förstår faktiskt inte vad det är som gör att jag tycker det är så kul när AIK och Djurgården förlorar. Som Hammarbyare är det kanske naturligt men som Stockholmare? Alternativet att ett lag från vischan tar hem Allsvenskan är ju än mer opassande.

Trots det så känner jag mig upplyft av att Calcium eller vad han heter är kass och att Gnaget fått ytterligare stryk. Det känns även irriterande att Djurgården fick in ett mål och vann en match i slutet, men det är lättare att smälta. Det är nämligen synd om Djurgården. De har bara publik om laget ligger topp tre i allsvenskan. De måste varje år följa en manual (som de efter 10 omgångar kastar över bord) vilket är ungefär som en skådespelare som läser innantill. De spelar på Stadion, som är lika upphetsande som Vångavallen, öde, gigantiska löparbanor och inkasten kastas från tv sandlådor på sidan om planen.

Nej nu ska jag vara lite positiv och stödja enbart Hammarby och strunta i de andra, mindre värda, Stockholmslagen. I morgon på arbetarens dag så ska det bli en ny folkfest på söderstadion, IFK Norrköping denna gång. Svår match men det borde gå.

Ett kul inlägg som jag såg på en Bajensida på Facebbok:

”Kudos till dig som undrade VAR på Medborgarplatsen som Bajenfansen skulle samlas inför premrärmatchen mot IFK Sundsvall.” Bra tänkt.

Har alltid fascinerats av balla namn på fotbollspelare. Historiskt så har det ju funnits många och då menar jag inte tagna namn typ Hulk eller Pelé utan folk som faktiskt är döpta till det. Satt precis och kollade in Fulhams målsyttar idag där Zoltan Gera gjorde första. Det namnet måste ju vara taget av en skurk i ett Tintinalbum. Tvåan gjordes av Clint Dempsey, vem fan är karln? Måste vara en blandning av Clint Eastwood och Jack Dempsey, det råder ju inte någon tvekan om att det är en hårding vi har att göra med.

Det var ett tag sedan Hammarby vann en bortamatch utanför Stockholm, någon gång på hösten 2008, tjatade TV4 reportrarna om vid varje ögonblick som gavs.

Jag gillar ju Trollhättan, inte bara för att faster Gun bodde där, eller att de har en målvakt som heter Wennergren utan även för att de satsar hårt. Det har de gjort sedan 2001 då de slog ihop tre (tror jag det var) konkurrerande klubbar som låg ungefär på samma nivå. Sammanslagningar är nödvändiga för att klubbar ska kunna utvecklas och de har varit rätt frejdiga och fräcka. Kul. Nu är de etablerade i Superettan och har ett hyggligt publiksnitt. Kul för dom.

En sak som jag nästan varje gång reagerar på är hur taffliga arenor vi har i Sverige. Visst är det kul att småklubbar kan spela på hög nivå, men borde det inte ställas högre krav i arenafråga? Det ger en rätt össtysk inramning när man kollar matcher från dessa platser. Visst är det folk där men de står antingen och kollar matchen på tvåhundra meters avstånd bakom stavhoppsgropen eller så har de fått plats på en provisoriskt läktare som forslats tid just idag.

Jag kan förstå att det måste varit tungt för lag som Stevenage Borough, Kidderminster Harriers med flera då de nekades att spela i den lägsta engelska proffsligan när de vann Conference League på 90-talet, men för att råda bot på detta så måste man numera ha en arena som matchar ligastandard om man ska spela där. Varför inte göra på samma sätt i Sverige. Då skulle vi slippa detta och få en betydligt bättre inramning på evenemanget.

Jag är medveten om att detta skulle utestänga rätt många klubbar att spela i de högsta serierna men är inte det ganska bra? Då skulle vi få ett större fokus på vilken väg man skulle gå i klubbarna. Att välja att spela som amatörer är inte ovanligt att klubbar i andra länder gör på grund av att ekonomin inte tillåter detta. En form av självsanering som dessutom gör att intressantare fokus på de lokala serierna.

Om man kollar över sundet på den engelska kanalen så fungerar ju Conference League (div 5) som ett mästerskap för amatörlagen, även om större delen av lagen numera är fulltidsproffs. Man har tid och möjlighet att bygga långsiktigt för att så småningom, när man byggt arenor, en hygglig fanbase och en god ekonomi, kunna kliva in på de stora scenerna.

Ett intressant exempel är Wimbledon som inte gjorde entré i ligan förrän i mitten på 1970 talet och sedan fick börja om som AFC Wimbledon i den lägsta divisionen. Nu är man topp tio i Conference League med ett publiksnitt runt 3 000 åskådare per match. Det dröjer nog inte länge förrän de är tillbaka i proffsligan igen.

Det skulle vara betydlig roligare om FC Trollhättan skaffat sig en riktigt juste arena så att de kan erbjuda trestadspubliken lite riktig underhållning, ja det är väl ingen som riktigt håller på Oddevold längre? Vänersborg satsar ju på bandyn, med all rätt. Om sanningen ska fram så har Edsborg en rätt fin läktare men den ser man ju inte eftersom det är därifrån man filmar.

Och vad ska man säga om matchen då? Ja det var ju inte så där jättebra, lite högre tempo än en Djurgårdsmatch kanske men inte mer. Limpans 2-0 mål var fantastisk vackert, så jag misstänker att jag måste sluta gnälla på honom. Även junisen på kanten gjorde mål men inte så mycket mer, in med Simon Helg. Positivt att försvarsspelet såg lite bättre ut, men måste Monteiro slå alla bollarna upp på läktaren? Är han nervös eller? Det som dock oroar är det centrala mittfältet som inte är som den tryckkammare av kreativitet som krävs om vi ska vinna serien. Bojassén är inte någon riktig bollvinnare ännu men det kanske kan förändras? Jag vill ju se en Neill Lennon typ som både vinner bollar och kan fördela dom på ett giftigt sätt.

Nåväl på lördag så gäller det Norrköping och då sitter jag på plats istället och ser oss rulla hem tre poäng till Södermalm.

Härmed utnämner jag Roast På Berns till årets roligaste TV-program. De flesta av mina vänner brukar svara att de sällan ser det, att det är ojämnt i kvalitet att de ”tycker inte sånt där är speciellt kul” (fast det är kul att se på Robinsson där folk är elaka på riktigt?)

 

Men hur kan man missa detta för ytterligare en repris av Skavlan, den jovialiske och urtrista norrbaggen? Sveriges roligaste komiker som samlas och snackar skit om varandra utan gränser. Kan ju bara bli kul.

 

 

Visst håller jag med om att det är ojämnt, ibland nästan pinsamt eller när Cecilia Frode var där så ville man ju bara dö. Fast det är ju så humor är, det är ju inte så att allt är roligt hela tiden utan man måste ju variera, tänja gränser för att det ska bli kul emellanåt. Så sa i alla fall Alfons farmor.

 

Dagens avsnitt med Johan Glans var faktiskt roligt rakt igenom, nästan inga snedskär även om man oftast missade målet. De flesta trackade ju Henrik Schyffert, vilket ju alltid är kul.

 

Har sett en amerikansk roast av den gamle rapparen Flava Flav, den var betydligt råare och roligare, vill jag minnas. Kanske för att han är ett lätt byte men ändå. Vem ringer in Fadde till Berns (eller hämtar honom i dörren) eller varför inte Kungen? En roast av Kungen Carl Gustaf borde ske varje nyårsafton. Vi behöver lite nya traditioner.

Likt det gamla Rom och antikens Atén så faller gamla dynastier, så även inom Stckholmsfotbollen. Är det en sådan förändring vi sett under våren, för betänk följande:

1. AIK och Djurgården innehar tolfte respektive 13:e plats i allsvenskan för herrlag. Hammarby det största och mest älskade laget befinner sig i ettan.

2. Brommapojkarna befinner sig på sjunde plats i Allsvenskan.

I damallsvenskan så har en liknande förskjutning av makten skett:

1. AIK, Djurgården och Hammarby innehar platserna 11,12 och 13

2. Tyresö FF ligger på fjärde plats.

I Damallsvenskan har även publikstödet förskjutits. Tyresö FF hade 1200 åskådare på sin första hemmamatch medan de traditionella Stockholmslagen har ett snitt mellan 250 och 330 åskådare. Det skulle vara som om ett lag i Superettan hade dubbelt så mycket publik som ett i Allsvenskan...Okej dålig exempel eftersom det hände förra tisdagen då Djurgården och Hammarby spelade samtidigt. 12 000 – 5400 i Superettanklubbens favör. Det är ändå anmärkningsvärt att tre etablerade Stockholmsklubbar har mindre publik sammanlagt än en nykomling i Damallsvenskan.

Där har BP något att lära sig, då deras publiksiffror ligger på ungefär samma nivå som Tyresös. En sak som de faktiskt lärt sig, är att acklimatisera spelare. Djurgården skippade John Guidetti därför att de ansåg att lånet skulle bli för kort och att det inte skulle gå att acklimatisera den unge talangen. I BP blev han snabbt varm i kläderna och för att citera Kim Bergstrand lite fritt: ”Det ser ut som om han och Pinones har spelat ihop i tio år.”

Fast man kanske ska ge Djurgården lite cred för att ha läst av läget rätt ändå? De har ju faktiskt ingen forward i truppen som ser ut att ha spelat på den positionen så länge. Oftast så ser det ut som om det är första gången.

Kanske den bästa filmen jag sett om fotboll sedan i lördags. Om man jämför två riktigt bra fotbollsrullar så är det ju trots allt så att någon måste vara bäst. Så jag gör det simpelt för mig och kollar på IMDB. The Damned… får 0,3 poäng mer, 7,6 mot 7,3. Låt oss kalla det dött lopp och ha i åtanke att ”Looking…” egentligen inte var en fotbollsfilm i ordets rätta bemärkelse utan mer en film med anknytning till fotboll.

 

Det som är så bra i båda filmerna är faktiskt rollbesättningen, de lyckas verkligen att hitta perfekta figurer för alla roller. Timothy Spall,den skönheten som Peter Taylor var ju grym. Lite kan jag tycka att Mr. Clough var lite för käck i filmen, han brottades betydligt mer med demoner i boken och jag saknar Billy Bremners gliringar i filmen, däremot så var ju Johny Giles klockren, såg ut som nyss hemkommen från Woodstock men fortfarande snedtänd på LSD. Sedan så ska ju Colm Meaneys (som spelar Don Revie) tamejfan adlas för sin peruk, den kan endast jämföras med Persbrandt i tre solar, tänker jag ända tills jag ser en riktig bild på Revie och inser att han såg ut så. Min son tyckte om filmen enbart på grund av att alla såg så kokko ut, men han är ju bara tolv och vad vet han om 70-talet. Han konstaterade även att alla hade svart vita skor, jaha vad ska det annars vara för färg frågar jag mig.

 

 

"Vad gjorde du under avstängningen?" "Lärde mig spela trumpet" Looking for Eric är fylld av sköna oneliners I Cantonas favör förstås men en riktigt intressant detalj är att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren inte tidigare spelat in någon film och då är hon ändå 46 år gammal. Var hittade Ken Loach henne? Förunderligt.

Hur som helst två grymt roliga och bra filmer och troligtvis de bästa jag sett, återkommer med en utförligare lista.

Har nu fått komma ut på grönbete två dagar på raken. Först en smått fantastisk kväll med Johan Hamrin på Mosebacke där vi kollad in Magnus Carlsson och hans jazzcombo. Goran Kajfes och Ruskprick Johansson på ett blås som var skrivet i himmelen. Magnus sjunger inte som andra människor och bandet spelar väldigt mycket efter hans röst, som är som en orgel ungefär. Vissa moment var så sjukt dynamiska att man nästan inte trodde att man såg på det. Fick en grym backflash när dom spelade en fantastisk version av den gamla Pogues låten ”Summer in Siam” på ett sätt som nästan fick en att gå sönder.

 

 

Jag spelade in den låten på Eva Lanneborns telefonsvarare på fyllan vilket totalt sabbade vårt förhållande. Hon visste väl inte bättre flickstackarn. Det är ju den vackraste låt som skrevs på 90-talet. Med bandets fantastiska pianist blev det som ett känslosamt crescendo i pallet.

 

Magnus har nu gått upp på första plats på kända personer som jag delat pissränna med. Strax före Svullo (R.I.P) och Rickard Wolf. Ja listan är inte längre, tyvärr. Svullo var dock lite roligare än Magnus. Det kändes oerhört kul att få en stor kram av Mange i alla fall efter att jag förklarat att hela svenska folket pinkar i brallan när han sjunger i ”På Spåret” och borde släppa fler egna skivor.

 

 

Pratade även med Goran där jag förklarade att jag trodde att han var typ 60 år vilket han tyckte var skoj och inte ovanligt. Sen så härmade han Micke Wiehe som hade sagt ungefär samma sak. Underbara personer givetvis så kramade jag både Goran och Ruskprick innan jag gick hem.

 

 

Med señor Hamrin som min ledsagare styrde vi stegen mot Strand. Fantastiskt ställe. Tusen personer på dansgolvet. Rundpingis. Positiv stämning. Konichitvia Bitches på scen. En skum konstellation. Ingen spelar eller sjunger, bara lite percusions, som dansare har man Robyn och som caller har man Tomas Gylling. Ett enormt tryck på dansgolvet, och den som har roligast verkar vara Robyn. Sist jag träffade Gylling så pratade vi om en låt av Jan Sundin som hette ”Krokodilen”. På den tiden hade han ett radioprogram som hette Pang Pang Krokodil.

 

Vi konstaterade att Hamrin inte längre är lik Rutger Hauer utan mer lik Bill Nighy och att hans söta dotter Tintin är lik Gina McKee som spelar Bella i Notting Hill. Johan hörde av sig dagen efter och påminde mig om att jag var rätt lik hans manager i Love Actually och jag kan ju bara medge att han har rätt. Jag säger som han säger  i filmen ”it have been an honour.”

 

Känner mig så grym ikväll. Spelar ”Hugger i Sten” gång på gång. Det är vår nu och inga Annor eller annat kan skada mig. Det är alltid kul när man analyserar gamla förhållanden och i det här fallet så tänker jag på hur hon en gång sa: ”Jag tycker att samtalet är så enormt viktigt”. Vilket är lätt komiskt när man gör slut på telefon och sedan inte har tid att prata med en. Problemet var ju att vi inte pratade. Är man då så intresserad av dialogen eller säger man det för att det låter djupt? För att man är en pappfigur? ”Du vet ju hur det är. Man är ju sig själv närmast.” Nä jag vet faktiskt inte det. Det är rent skitsnack om man på ett allvarligt sätt bryr sig om en person.

 

 

Så vad ska man tänka? Jag städar med rätta ur hennes hylla i badrumsskåpet som hon fick av mig och Rasmus och borde ha vårdat bättre. Jag saknar ingen som bara är på låtsas. Inte någon av dom. Troligen så är det så att dom sitter och saknar någon som de aldrig egentligen haft.

Givetvis så är det så att alla har sin favoritlag i Premier League en liga som inte hör till engelska FA utan är sin egen, men de senaste 6-7 åren har vi sett penningkarusellen rulla och de som inte kunnat köpa framgång har som Darwin en gång förklarade försvunnit nedåt i seriesystemet. Ja Darwin höll ju mest på med djur men ni fattar säkert.

Jag har för länge sedan insett att på grund av den enorma importen av utländska spelare gör att mängder av duktiga inhemska spelare får hålla till i The Championship, vilket ju i och för sig inte är fy skam och den engelska fotbollen har ju blivit betydligt mycket bättre det senaste decenniet.

Så varför är då Division 3 (det heter ju på pappret league one) det man ska titta på? Man behöver ju inte om man vill, men det är ett faktum att väldigt många gör det i år.

Jag kollade igenom (tack vare den fantastiske Mike Avery) publiksiffrorna i den engelska ligan och kom fram till att 7 division 3 klubbar ligger på topp 50 då det gäller publik. Av dessa så ligger tre stycken före de lägst placerade Premier League klubbarna. Där emellan ska det dessutom klämmas in tio stycken Championshipklubbar. Newcastle United har landets femte högsta publiksiffra, endast slagna av Manchesterlagen, Arsenal och Liverpool, och då har Toons ändå tappat ungefär 6000 åskådare i snitt från förra året.

I trean huserar storheter som Norwich City, Charlton Athletic, Southampton, Leeds United och Huddersfield Town som har ett massivt stöd oavsett vilken serie de spelar i. Norwich och Leeds ligger runt 25000/match medan Southampton och Charlton ligger runt 20 med Huddersfield på 14000. Utöver dessa klubbar så finns Milton Keynes och Millwall som båda snittar över 10 000 per match. Sammantaget så har snittet i trean höjts med 19% detta år vilket är fantastiskt med tanke på att Leicester City gick upp.

Kul är det i alla fall att jämföra med de svenska lagen i den svenska trean (som vi också kallar division 1) har svårt att känna att Skärhamn och Dalkurd kan följa dessa lag i spåren. Ja möjligen det sistnämnda då etniskt bundna klubbar har en god förmåga att attrahera publik. Men egentligen så ska vi ju i Sverige, som har en tiondel av engelsk population, inte ha en möjlighet att mäta oss publikmässigt. Det har ju inte enbart att göra med att klubbar i de lägre divisonerna inte ens orkar ha en hemsida där man berättar att man finns och vad som händer. Utan helt enkelt att traditionen är stark och stor i England. Man pratar ofta om ”sin liga” oavsett om man tidigare spelat i högsta serien så vill man vinna ligan dvs den man spelar i. I Sverige så är vi oftast nöjda med om vi blir promoverade som tvåa, det har ingen betydelse. Råkade titta på DN´s tips i dag och de tänker att eftersom Newcstle är klara för uppflyttning så tar man det lite lugnare. Mitt svar på den frågan är NEJ. Det är oerhört viktigt att vinna serien. Att bli mästare oavsett om det är i ettan eller i fyran.

Om vi går vidare i den engelska publikligan så ser vi att AFC Wimbledon spöar 14 klubbar i ligasystemet. Det är inte många år sedan som klubben bildades efter det huvudlösa beslutet att flytta det ursprungliga laget till Milton Keynes, något som strider mot FA´s stadgar. Kul för Franchise FC att de går frammåt men ännu roligare att AFC fått tillbaka alla Wimbledon pokaler och att de nu utmanar för att komma tillbaka in i ligasystemet. Nedan ser ni deras fina arena Kingsmeadow.

På 99:e plats så ligger FC United of Manchester. Klubben som bildades på den enkla basis att man ville se fotboll klockan tre på en lördag. Klubben huserar i division 7 och har i år tappat publik så pass mycket att man har under 2000 i snitt på hemmamatcherna. Trots det så gör det ju en fantastisk insats. För två år sedan så snittade 2-3000 på hemmamatcherna och blev föremål för att visas på TV. Detta gjorde att man flyttade avsparken till en bättre TV tid och klubben uppmanade suportrarna att stanna hemma. 250 personer kom tror jag. Starkt. TV ska inte styra fotbollen utan tvärtom.

Det största uppsvinget procentuellt har gjorts av gamla anrika Newport County i Conference South, som ökat sin publiksiffra med 110%. Gamla kalenderbitare kommer säkert ihåg Newport som ett av lagen som låg i botten på fyran på 70 och 80 talet innan klubben gick i konkurs.

Det största uppsvinget i riktiga siffror ha nyuppflyttade Burnley FC gjort med 7 442 medan Birmingham City ligger tvåa där. Att Clarets ökade sitt snitt är ju rätt naturligt, men att Brum ökar nästan 6 000 är märkligt.

Om man ska vara rättvis så ska vi även nämna att den klubb som ökat näst mest i procent. Mickleover Sports i division 12 har ökat från 117 åskådare till 201 vilket ger en procent på 72 vilket är stort.

Nej det är inte alltid så. Oftast så är de rätt förbannade personer som av misstag hamnat i ett sevice yrke. Det kanske man inte kan rå över men om man nu ändå har som arbete att framföra ett stort fordon så borde man väl ändå kunna vara lite glad för det. Man är ju ändå störst i trafiken.

Eftersom jag går på kryckor så brukar jag sitta längst fram, eftersom jag inte kan gå så fort, har ett brutet ben och inte kan böja mitt ben så himla bra. Jag har betalt min biljett. Det kostar massor med stålar och om jag meddelar chaffisen det så borde man kunna gå och sätta sig eftersom ingen vill ha köer. Det tar ju trots allt en del tid att hala fram kortet när man kryckar sig fram. Oftast är det okej men nu har jag ett par dagar på raken träffat på två idioter som anser att de inte litar på hurvida jag har betalt och då kallat fram mig. Båda två tyckte att det var en god idé att börja köra medan jag försökte stå på ett ben och en krycka. Den första fick mig att tappa både plånbok och krycka. Okej ingen big deal egentligen, men det är rätt genant att inte kunna ta vara på sig själv och agera som nåt jävla kolli.

En busschaufför är kanske trots allt en man med hjärntumör som vi brukade sjunga när vi var små? Tack och lov så har vi våra vänner som härstammar från andra delar av världen som alltid vinkar förbi en och litar på att man har betalt. Man tar kanske hand om folk som är lite handikappade i andra delar av världen?

Varför i hela fridens namn ska man visa kortet för chaffisen? Låt honom köra bussen istället och ha tätare kontroller så kan man gå på i alla delar av bussen, precis som i England exempelvis. Man går på färdmedlet och då har man biljetten i fickan. Har man inte det, så åker man inte dit, utan en artig person upplyser en om att han säljer biljetter. Då får man med andra ord köpa en biljett, inte konstigare än så. tro mig jag har tjuvåkt på Londons tunnelbana.

Skillnaden mot här hemma är att vi alltid ska ha sån koll på allt. Varför ska en busschaffis ställas som ansvarig för att han släppt på nån som fuskat sig på? Varför kan vi inte lite på resenären?