Jag minns ännu sen kalla morgonen. Charlie väntade på mig vid änden av längan. "Har du hört?" Ja givetvis hade jag det. Hade inte alla det. Vi fortsatte genom skogen och pratade om låtar som Instant Karma och Cold Turkey men det var så mycket mer än så. Lennon hade varit med mig från början, jag hade ju växt upp med Beatles och Stones. Visst jag ska medge att som 14 åring kanske inte Beatles var det jag lyssnade mest på. Det fanns ju så mycket annat Sex Pistols, Sham 69, Secret Service, Dire Straits och Ebba, så Beatles fick väl stå tillbaka.
Men det kändes tomt. Som om en nära släkting blivit mördad. Lennon var bara 40, tio år yngre än vad jag är nu. 1980 tyckte jag att han var skitgammal. Dessutom den mest fredsälskande personen som levde på jorden då. Han hade faktiskt fått en del politiker att fundera över huruvida krig inte alltid är svaret på alla frågor.
35 år senare sitter jag i Turkiet, ett grannland till Syrien där ett av de mest bestialiska krigen som utspelat sig, fortgår. Vi ifrågasätter varför vi ska hjälpa de här länderna för det tär på vår enorma välfärd. Vi vill inte dela med oss till dessa utsatta personer för att vi hellre ser att riskkapitalister ska kunna ta dina skattepengar och placera vinsterna för detta utomlands.
En sån som Wallenberg skulle jag vilja se argumentera mot Lennon. Eller Göran Hägglund. Jimmy Åkesson.
Idag läser vi om när Darin eller nån i KKV ger tips om var du bleker ditt anus bäst. Vi saknar nästan helt musiker som vågar ta politisk ståndpunkt. Som vill uträtta något stort. Jag påstår inte att alla ger sig in i musikbranschen för att få chansen att bleka röven men det går före att bilda sig en politisk åsikt.
Eller gör jag det, han är en person som gör mig synnerligen ambivalent både i förhållandet till hans muskaliska begåvning och som person. Vi börjar med musiken.
- Gessle var med i ett vansinnigt mesigt band under min uppväxt som hette Gyllene Tider. Alla småtjejers dröm och fruktansvärt töntiga.
+ Som musikaliks allätare av stora mått och stor anhängare av Beach Boys och Beatles så gjorde ju GT ett helt gäng låtar där i princip allt var inspirerat av dessa, med harmonier och känsla.Min favorit Den Där Flickan I En Cole Portersång är ju fruktansvärd egentligen och jag tröttnar på den efter första versen eftersom den låter som en dansbandslåt.
- Gessle har ett jönsigt namn och kan numera gödsla med pengar vilket givetvis irriterar mig.
+ Gessle ger dem till IS Halmia.
- Gessle gifter sig med sin ungdomskärlek som har noll coolness.
+ Gessle gifter sig med sin ungdomskärlek som har noll coolness.
- Gessle är en usel sångare.
+ Han sjunger bättre än Plura Johnsson.
+ Historien om när han startade Roxette för att han ville slå internationellt. Sverige hade han redan slagit i och han var ungefär 25 och blasé.
+ Storyn om hur den amerikanska utbytesstudenten Dean Cushman tjatar på en lokal radiostation om att börja spela The Look
- Texten på The Look. Vad fan är det?
+ Stefan Sundströms text till den låten var betydligt bättre och Fuck Off´s framförande av den betydligt vassare.
- Frisyren. Kom igen du kan också bli pirat.
+ Att han faktiskt verkar sympatisk.
+ Att han spelade in en fantastiskt bra temaskiva med Nisse Hellberg till Mats Olssons bok om ett band i Malmö på 60-talet.
- Han döper sin skiva till Mazarin.
Okej jag vet inte vad jag egentligen tycker om Gessle men man måste ge honom cred för att han gå omkring i samma frisyr som min kompis Lasse Magnusson. Eller så ska man ge Lasse cred för det. Till och me där blir det fel.
Eftersom Rolling Stones utan tvekan är det bästa band som levererat låtar sedan mitten på 60-talet som har relevens så är det ju inte löjligt att kalla dem världens största rockband. Det skulle ta för lång tid att gå in på vad som gör dem till detta eller vad som är bra och dåligt (om det nu finns något) med bandet så jag tänker bara lägga ett gäng grymt coola videos på Stones i högform.
Gimme Shelter är kanske den bästa låten som någonsin gjorts om man vill dansa eller bara känna ett gung. Brian Jones sista platta med Stones. Mick hade lånat lite kläder av Miriam Makeba till inspelningen och var teatralisk som alltid. Kifan ser ut som om han fortfarande gick i gymnasiet.
Memory Motel är en låt som jag alltid älskat för att den har sån grym nerv från början till slut, utan att för den delen ändra tempo. Stones ballader är ju inte deras signum men eftersom de är bäst så gör de ju även ballader bäst. I videon nedan så sjunger flummarna Mick och Dave Matthews som gudar medan heroinisterna bakom spelar som änglar.
Texas 1978, Stones uppfinner riktig country. Faraway Eyes var med på min första platta jag köpte för egna pengar. Bonden Erik, betalade mig rikligt med 25 kronor för tre månaders arbete och jag plockade ut ytterligare tre kronor ur spargrisen och köpte Some Girls. En platta som Stones fick rätt mycket skit för, men eftersom jag bara hade den och några till, spelades den tills spåren var vita. Efter några år så insåg jag att plattan var genialisk. På Faraway Eyes så gör man en countrylåt som var bättre än vad som någonsin gjorts tidigare. Det var truckers, jesus och kärlek. Cirka 20 år senare så började jag fatta att låten var ett skämt men det gör den inte sämre. Inspelningen nedan är från -78 och har mer magi i lillfingret än vad Joe Labero har i hela kroppen.
Trä-Ronnie spelar stålgitarr och Kifan måste i alla fall vara den stiligaste heroinisten som gick omkring på gatorna på den här tiden. Det kan även vara så att Micka Jagger har kajal. Bandet är nu veteraner med mer än 15 år av hits bakom sig. Året är 1978. 35 år sedan. Inspelat i Texas dessutom där alla vet hur bra country låter.
Det var under den här turnén som de även uppfann discon, eller i alla fall visade hur man ska spela bra disco. Stones har alltid varit intresserade av pengar eftersom de gillar dyra saker som droger, slott och jetplan så då måsta man också ligga på listorna. 1978 var det hett med disco så då gjorde de en dsicolåt som var bättre än all annan discomusik som gjorts under 70-talet. En given etta på Billboard, visserligen bara på 13 plats i Österrike och bara sexa i Sverige men ändå ett epos som på något sätt ändade discoeran. När Tina Charles hörde den här så tänkte hon nog att det var dags att lägga av.
80-talet kom och musikvideon uppfanns. Här nedan så visar jag två av mina favoritvideor. Toto Cuelo med sin enorma hit I Eat Canibal. Vore intressant att veta mer om den faktiskt.
Sedan blri det lite "hårdrock" med Steel Breeze, riktigt tungt. Den innehåller allt som en video skulle göra på den tiden. En sekvens när alla i bandet sprang omkring med instrument och trummisen enbart hade sina trumpinnar som han spelade med i luften. En smart avslutning där den coola killen som sjunger har en t-shirt med avklippta ärmar för en blomma mitt under en konsert. Alla har för små byxor.
Då kom Stones på att göra den mest konstnärliga och coolaste videon som någonsin gjorts. Man satte sig helt enkelt på en trappa i New York och mimade till en cool låt som de hittat på den där eftermiddagen. Det blev lite vassare, tyvärr så blev regissören orolig på slutet och tvingade alla att mötas på en bar, men i övrig felfri. En observant person ser även att det figurerar personer med mörk hy, vilket var mycket ovanligt i musikvideos på den tiden. För att en video skulle spelas i amerika så krävde TV-bolagen att det maximalt kunde vara Puertoricaner med i filmerna, men Stones kör på med ett par rastakillar. Det blir även klart här vilka som är coola i bandet. Mick har läderhatt och rutig skjorta medan Keith och Ron har lite mer sofistikerad klädsel.
En av de bästa Stoneslåtarna är ju Sympati För Djävulen och den finns ju på många ställer på YouTube men den här inspelningen är nog vassast. Framför allt så är presentationen grym av David Frost om jag inte ser fel. Det är även viktigt att påpeka att det inte är Svenne Hedlund som spelar bas utan Bill Wyman.
Det är kul att gå på konsert, det är ännu roligare att gå på gamla punkikoners konserter. I Sverige har man hårdnackat tagit avstånd från återföreningar eftersom det kallas patetiskt. Punken var för de unga. Ganska många rätt där kan jag tycka men om man vrider lite på det så är ju ett punkband även ett rockband. Det hade varit konstigt om Rolling Stones hade valt att sluta spela 1972 då de kanske stod på sin höjdpunkt, inte bara musikaliskt men även rebelliskt. 40 år senare så vet vi ju att Stones faktiskt gör hyggliga plattor emellanåt och vi hade missat fantastiska låtar som Miss You, Neighbours, Waiting On A Friend och en hel drös andra. Att man inte vill spela ihop med sina kompisar från Rågsved längre är väl en sak, men att påstå att de sånger som man gjort i skarven mellan sjuttio och åttiotal idag inte längre har relevans tycker jag är rätt fel.
Jag har en vän som är musiker som i en text använder ordet hemdator, vilket givetvis inte håller idag. Att det däremot är stora problem med de jävlarna som sitter på Blasieholmen och bestämmer över vår ekonomi håller utomordentligt.
I våras så såg jag en av de bästa konserter jag någonsin sett när Stiff Little Fingers spelade på Debaser, ikväll så såg jag Sham 69 på ett ställe som enligt Ticknet heter En Arena. Coolt namn är det inte. Underground var ett coolt namn, Musikverket var ett coolt namn och man borde fan tänka till lite. Kanske är det den nya tiden? Det ska kanske inte heta något som ska väcka några känslor. Tele2 Arena är ju något som får mig att vilja skära av mig kuken.
Sham 69 bildades i mitten på 70-talet och namnet togs från ett väggkludder som celebrerade Walton & Hershams seger i the Athenian League 1969. Större delen var bortskrapad av tiden och det stod bara Sham 69 kvar. Att bandet hade en rätt våldam publik (skinheads och dylikt) gjorde kanske att dagens konsert var lite rörig.
Tråkigt eftersom det var ett fantastiskt bra publik och ett väldigt bra band på scen. Tyvärr så stod det fyra säkerhetsvakter på scenen hela tiden så man såg inte så mycket av bandet. Jag såg endast Jimmy Pursey och trummisen Robin Guy. Konserten var i sig fantastisk allsång, för det är ju Shams trademark, fotbollskörer, och det funkade grymt bra. När han stoppade ut mikrofonen i publiken vid starten på Angels With Dirty Faces så var i princip alla på. Det var inte enda gången Pursey gjorde det, han fattade rätt snabbt att alla kunde låtarna.
Vi lever i Sverige under en regering som är ganska lik Margret Thatchers England på 70/80-talet och kanske är det så att många frustrerade människor kommer på en sån här konsert för att få sina tankar bejakade? Frustrationen och ilskan eller vad man ska kalla den var rätt öppen eller så var det bara ren och skär glädje att se ett band som man älskade för 30 år sen på scen?
På scen är Sham rätt simpla och raka. Det är få finesser men ändå så får man upp tempot på publiken Att låtar som Borstal Breakout, Ulster är tunga live inte att förneka men bäst är faktistk lite mjukare Angels Wit hDirty Faces. Att avslutningen me Hurry Up Harry är makalös känns lite som ett skott i öppet mål. Alla vet att den är bäst men man väntar ändå.
Jag har nu sett tre av mina absoluta favoriter i år Billy Bragg, SLF och Sham 69 och även om Sham bara hamnar på andra eller tredje plats så var det en fantastiskt bra konsert. Det går inte att mäta sig med SLF 2013 och Billy Bragg var även han makalös. Vi kan säga att det var dött lopp mellan Sham och Billy.
Fick via Fredrik Af Trampe, korn på den fantastiska punkfilmen från TV2, Fäderneslandet & Punkrockarna. Ett fantastiskt bra tidsdokument. Givetvis så sätter det igång tankegångarna och de detaljer som man ser i programmet. Magda som är lite äldre, hon kanske är i 50 årsåldern men på den tiden så såg ju folk runt 50 ut som 70 vilket gör det hela mer effektfullt. Magda är på. Magda tycker att det är bra med revolt. Göran Elwin glider omkring i en skepparkrans, vilket var det man skulle ha om man var slöjdmajje, eller ville få liga på Alexandra på den tiden med sin mikrofon och ställer lite frågor. Han behöver inte ställa så många för folk pratar rätt bra själva. Blir trots allt lite förvånad över hur enormt smart och belevat en del i publiken framför budskapen.
På något sätt så kändes det som att de äldre personerna i publiken verkade ha blivit tagna med fingrarna i syltburken, typ fan också de har kommit på oss. De vill inte bli några slavar på fabriken. Hade Sverige varit som Japan om inte detta hänt? Ett land där man föddes för att arbeta för företagen och staten. Fast det är det ju i än högre grad nu så kanske är det dags för några att börja reagera igen. En annan kul grej är ju att många av de unga är väldigt mycket emot "maskinerna" som ska ta över världen. Nu sitter vi framför våra datamaskiner och skriver och läser om detta.
Många frågor reser sig i mitt huvud om vad som egentligen hände, och vad fan hade jag själv för mig? Mannen med den rutiga kostymen tyckte att det var ett otrevligt språk som de hade. Man borde protestera på ett mer sofistikerat sätt. Inte säga fula ord och så.
Sedan blir jag helt paralyserad av hur bra KSMB (Ebba med för den delen) är och sätter gensat på Aktion och undrar varför inte den är upplyft till den svenska visskatten? Är inte helt såld på Fp men resten av låtarna är otroliga och jag undrar lite om inte Smygfascist kan vara en av de bästa svenska låtarna som någonsin skrivits.
Micke Alonzos skjorta och pullover som scenkläder är lite överaskande och man måste bara älska Steppans polisonger. De får Paul Breitner att se ut som en fågelunge.
Tunga Incest Brothers gjorde en betydligt bättre konsert än på Krusboda Gården -79. Fattade aldrig att de var så jäkla grymma. Det var bara jag och Matte Engström som såg konserten, medan de andra spelade uno i fikarummet. På bilden ovan ser ni också vem som faktiskt var först med det tveksamma plagget trekvartsbyxor.
Så har Cobran äntligen fått den första officiella hyllning från credetablissemanget. Petter, regenten på Södermalm tillika rappare har tillsammans med Lilla Namo släppt en hyllningssingel till Cobran. Lite som när Thåström hyllade Cornelis på den Flygande Holländaren faktistk. Lägg också märket till Lilla Namos väsljud i slutet på refrängen. Vet inte vems idé det här var men jag känner mig hedrad.
Här nedan är en länk till den otroligt snygga videon, inspelad enbart på Södermalm.
Tidigare så har ju en gitarrtillverkare visat sin stora glädje över att få läsa bloggen. Något som redaktionen tog med ro utan att bli alltför styva i korken.
För mig var det en vanlig solig dag och jag var på väg hem från skolan. Vanligtvis vid den här tiden stannade jag vid skivaffären på en av Götgatans sista nummer, som dalmasen som ägde den döpt till Southside Records. Svårt att uttala, och den var bara 20 kvadrat, men det var här som Willy sjöng för mig första gången. Willy var föstås någon annanstans just då men på den tiden så fick man lyssna lite på skivorna innan man köpte dem. Dalmasen visste lite om oss som handlade och tyckte att jag skulle lyssna på några spår från Sporting Life. Det var då jag fick höra Willy sjunga.
Kan med säkerhet säga att när Willy sjöng så var jag såld inom 20 sekunder. Att han dessutom såg väldigt cool ut gjorde det hela ännu bättre. Ytterst få sångare kan sjunga med sån känsla som Willy DeVille. Att han sedan hade arrangerat alla låtarna som att de lät som att man befann sig i latinokvarteren i New York gjorde inte saker och ting sämre. Få musiker får mitt sinne att förflytta mig mentalt på samma sätt som Willy.
En nära vän till mig som heter Strömberg såg honom som förband till Rod Stewart och sågade honom jäms med fotknölarna. Dels för att han hade doasångerskor som såg ut som prostituerade, men också för att han såg ut som en raggare med zigenarpåbrå. Fast jag tror aldrig att han hörde hur Willy sjöng. Hade han gjort det så hade han fått uppleva lite mer än "Do ya think I´m sexy" och "Sailing" den dagen.
Det är för få som har hört Willy sjunga helt enkelt.
När Willy sjunger When Heaven Stood Still så står den faktiskt still.
Sedan den dagen så var jag och Willy vänner forever, BFF skulle man säga idag. Vi följdes åt och jag var alltid glad alla gånger som han sjöng för mig.
Willy hade släppt rätt många plattor före Sporting Life som man kunde botanisera i och jag fullkomligt älskade dessa, då de tog mig på såna emotionella resor i mitt sinne. Each Word Is A Beat Of My Heart fick mig att drömma mig iväg till regniga gator i någon slags noir novell.
Demasiado Corazon var troligen den första låt med spanska influenser som jag riktigt gillat förutom Vamos A La Playa. Men det här var ju rockmusik. Det var nästan alltid så när Willy sjöng för mig. Det var nya saker. Willy hade en känsla och en innerlighet i sin röst som är svår att beskriva. Ena sekunden låter han som en hallick som står och hänger i ett gathörn och i nästa sekund som en man som är beredd att skära upp pulsådern för den kvinna han älskar. Det är så när Willy sjunger.
Jag träffade min första stora kärlek på jobbet. hon var förvisso i ett förhållande så vi började som vänner, men jag introducerade henne för Willy. När jag åkte bort på semester en vecka, då hon fortfarande var tillsammans med sin kille, kom jag hem och lyssnade av min telefonsvarare. Det var ungefär 15 meddelanden sammanlagt men större delen av dem var introt på Mink DeVilles I Must Be Dreaming.
You're in my blood, and I can't help but love you. Don't pull away, I tell you that I love you. Am I cursed to walk this earth without you? You're in my blood, now I can't live without you.
Vem kan stå emot det?
Men det var ju inte enbart kärlek som Willy sjöng om. Hans själ öppnade sig för alla som ville veta lite mer om personer som vandrade på livets bakgård. Ibland även de som var kungar i sina egna kvarter och var stolta över det. För var det något som Willy var, så var det stolt. Över sitt ursprung. Över sitt grannskap, Över sina vänner. När Spanish Stroll går igång på min gramofon för 39:e gången så blir jag alltid lika upprymd. Lika glad och lika taggad.
För det var så när Willy sjöng, att man blev så förbannat glad. Willy hade också fiskedrag i öronen, en grymt suspekt mustasch. långt före det blev modernt och dessutom en soul patch ibland.Dessutom den enda personen som gått på den här jorden som kan bära upp en hockeyfrilla och ändå se cool ut.
Nu sjunger inte Willy längre. Han är död. Ibland känns det som en del av mig försvann då han försvann från oss men hans musik finns ju alltid med mig
Att se Eldkvarn är på en del sätt lite underligt. Dels så har man totalt anammat det faktum att de är i 60 årsåldern och klär sig och klipper sig efter behag. Plura har en keps, grått skägg, fläta och en rutig skjorta som nätt och jämt täcker skutan. Tony Thorén har puckelrygg och samma frisyr som advokaten i Scrubs. Detta i en tid där Mick Jagger har tvättbräda och gör runt 300 sits up om dagen, Bruce Springsteen ser på sin höjd ut som 43 år gammal och ja listan kan göras lång. På något sätt så är det charmigt och helt rätt.
Att scenshowen och "movesen" inskränker sig till att Plura lyfter ena armen då och då och att hoppen i slutet av låtarna är nästan lika låga som Emma Green- Tregaros numera gör inget för det man går ju inte på Eldkvarn för de sakerna, man går dit för att det är eller ska bli en stämning som man kan relatera till och det kan åtminstone jag. Efter att ha lyssnat på dem i tre decennier, gärna när man är lite nedstämd, så vet man vad man är ute efter. Det är inte heller några speciellt ovanliga versioner av låtarna men det sitter där och det är tajt och samspelt och det är väldigt kul och trivsamt. Avslutande allsången i Ikväll var en bra avslutning och att låta Werner Modigård vissla i över en minut är tjusigt.
Lägg märket till att Modigård (ute till vänster) också använder sig av piratbyxor och en täckjacka från Intersport. Hur som helst så var det riktigt bra.
För en del är det ju alltid fredag men idag var det lillördag med Champinjonligans svettigaste match mellan AC Milan och Barsebäck. Bra underhålling. Trevligt sällskap. Blom, Incest-Nille, Fralle, Tore, Torbjörn och en karl som jag inte uppfattade namnet på men som hade keps, vilket är oerhört sympatiskt. Efter 0-0 vid full tid (det stod även 0-0 i paus) så gick vi hemmåt. Till Kvarnen där det finns rejäla söderbor från skåne och Göteborg.
Något vi pratade allvarligt om var ifall Iniesta och Rooney var syskon.
Kanske är de födda i samma laboratorie?
Hade ett givande samtal med Djurgårdsscouten, kändes fint att han tog sig tid. Kanske så går vi på matchen på lördag och då får jag ta del av hans visdomar. Det kanske finns någon i Hammarby som han kan värva till Djurgården?
Har återupptäckt min gamla hjälte Staffan Hellstrand, precis som Zlatan som har coopat hans frisyr. Nya skivan innhöll, som alla hans skivor gör, ett par pärlor. Johnny Regn är en klar favorit, sen så kom jag på mig själv att spela igenom Den Stora Blå Vägen och gamla SH klassiker. Jag undrar fortfarande varför han är så underskattad. Han har ju till och med gjort en landsplåga. Visst lite banal ibland men fortfarande så får jag rysningar när jag spelar Sång Till Västanvinden från Hemlösskivan. 89 var jag, Snickarn och Taxikompisen på Gran Canaria och sjöng Jag Sjungit på i princip alla ställen som fanns i den staden. Minns speciellt då Snickaren mordhotade en person som ansåg att vi skulle sänka volymen på vår bergsprängare. Det får man visserligen inte göra men Snickarn ska man inte mucka med då det gäller såna saker som volym på radioapparater.
Vet inte riktigt var Hellis tog vägen för det har varit tyst rätt länge. Den kryptiske Nyköpingssonen är ju inte någon större vän av media. Satt och lurade på vilken av alla hans skivor jag gillar mest och kom underligt nog fram till Underland och Eld men jag kan ju ha ändrat mig imorgon igen.
Kan vara nästa stora grej. Har sällan blivit så glad och dansant av ett band som består av två gatumusiker. Allt baserar sig kring Jerres gitarr och trots att de oftast kör akustiskt, med lite congas så blir det så grymt svängigt att man bara vill gå ner på knä och be till Bob Marley eller vem fan som helst som kan hålla igång en takt på samma sätt. Mofeta håller igång det hela galant med sin rap men det är samspelet som är smått magiskt. Då de uppträder live med bara gitarr så är de mer samspelta än FC Barcelona. De leker fram musik på ett sätt som på ett sätt är avundsvärt och på ett annat sätt ser ut att vara en barnlek. Med sin första singel(?) Bättre I Berlin så retade man tydligen upp självaste Fredrik Strage, eftersom han tycker att det är ballt i Berlin. Inget ont om Fredrik men de hade en poäng. Det var ju ett tag som alla skulle åka till Berlin för det var så himla ball. Iggy och Bowie var där i mitten på 70-talet och var balla.
Men det är ju ändå Väderleksrapport där de knäcker Stureplansknarkarna i två bitar som gör en glad. Fantastisk text men ändå en låt som gungar bättre än vad James Brown gjorde i sina bästa dagar. Mina tankar går lite osökt till Hansson de Wolfe United, fast med bättre sväng. Lite Gals & Pals på syra ungefär. Kalifornien är en annan grym låt som bara sitter som en vintermössa på skallen, Promoes inhopp är magi på högsta nivå. Som sagt ”gåshud i Blåsut” är inget man bara snickrar ihop på en eftermiddag. Visst Mofetas hårman är lite olustig och man får lite E-Type vibbar då man ser honom men ifall man hör honom så slutar alla liknelser. Jerres mustasch är ju även den a piece of work. Det är endast Christian Olsson i Fibes!!Oh!! Fibes!! Som har en snyggare. Det skulle vara grymt ifall de kunde slå generalstort redan i år.
Det är ytterst få sånger som får mig att bara stanna av. Hold Out är en sån. Man vill inte missa något som händer i texten. Man vill inte missa ett pianoplink därför att det är så spännande. Hela skivan, som för säkerhets skull även den heter Hold Out, är på samma sätt.
Jag vet att det är en gammal skiva, men den har så mycket personliga problem i sig att den hela tiden lever och på något sätt så är den lika aktuell 2011. Jackson Browne har blivit rätt åldrad numera men han har alltid hållit fast vid sina ideal. Kanske därför som han stannade i växten.
Fast det är ju skitsnack egentligen. Jackson har ju alltid varit Jackson. Hans sånger har följt mig sedan slutet på 70-talet. Det är alltid något viktigt att säga i dem. Det är alltid bra poesi.
När han släppte I´m Alive i början på 90 talet så bevisade han att han fortfarande är lika bra som han var på 70-talet. Sånger som Take This Rain och Sky Blue And Black bevisar att Mr Browne är en av de största berättarna om amerikansk nutidshistoria.
Visst han har ju engagerat sig för miljön och på demokraternas sida politiskt, vilket är ungefär som att säga att man är kommunist, men oavsett det så är han min vän i natten. Jag kan lyssna på ett ton av hans sånger när jag går till sängs eller sitter ensam i soffan med en rökig whiskey.
Jackson Browne får pajasar som Anders Borg och den övriga borgareliten på Carema att framstå som genomskinliga pepparkakor. Det är så få personer som är så verkliga som JB. En röst i natten. En röst i verkligheten. En vän för de som har de svårt.
Bra artikel i DN idag. Den okände reservkeepern Oscar Jansson i Tottenham Hot Spurs, som nobbade Helsingborg och Malmö för att flytta till London. Dock blir jag osäker på avslutningen av det hela. "På fritiden så handlar det mesta om musik. Jag är väldigt musikintresserad. Har med mig det hemifrån. Farsan spelar med Robert Wells." Då undrar jag bara vad musik och Robvert Wells har gemensamt??
Musikbranchen går idag ut med sina farhågor om, vad de kallar gratistjänsten Spotify. Visst Spotify är gratis för de som orkar lyssna på reklam i tid och otid. Jag gör det inte så jag betalar gladeligen min hundring i månaden, min son som är 14 använder sin månadspeng till att betala för den. Visst jag tror också att gamla Agda 83, som sitter på en påver pension efter att hon byggt folkehemmet kanske väljer gratisversionen. Mikael Robertsson som grundade Mp3.com anser att Spotify måste göra följande:
1. Betala de mest gynnsamma av a) en viss summa per abonnent, b) en viss summa varje gång en låt spelas, c) en procentsats av bolagets totala intäkter.
2. Ge skivbolagen aktier i bolaget
3. Göra stora förskottsbetalningar
4. Ge detaljerad rapportering, inklusive statistik varje månad
5. Ordna normalisering av data (skivbolagen använder olika format)
6. Först komma överens med själva skivmärket och sedan även med bolaget som står bakom det
7. Garantera att de bästa villkor som ges ett skivmärke är tillgängliga för de andra också
8. Att inte avslöja vad de måste betala till skivbolagent
Givetvis så är inte bolagen nöjda då de faktiskt valt att inte hänga med i utvecklingen, de har sedan slutet av 90-talet valt att försöka sätta dit folk som laddar ner musik istället. Något som givetvis inte är okej, men det är heller inte okej att skinna oss skivköpare på pengar. Dryga 200 spänn för en cd är ocker och de haft mängder av chanser att starta upp liknande saker som Spotify. Nu agerar de som sura killen i hörnet, som var populär förut men numera mest är grinig för att det dykt upp en populärare kille i klassen.
Självklart så förstår jag skivbolagen, dras oligopolställning har varit väldigt gynnsam och man har kunnat bestämma skivpriser som gynnat några få stora bolag och valt en väldigt underlig väg. Jag känner själv en skivhandlare som fortfarande är i branschen, och han fick exempelvis aldrig nya skivor på utgivningsdagen eftersom bolagen satsade allt krut på att serva Åhlens och Megastore. Jag tycker inte synd om skivbolagen och det är ganska orimliga krav som Robertsson framför. Vore det inte bättre ifall artisterna fick pengarna direkt från Spotify? Då skulle man ju inte behöva några skivbolag.
Pratade för en tid sedan med en artist som för 20 år sedan sålde runt 30 -50 000 exemplar per skiva och nu säljer några tusen på sin höjd. Hennes syn på det hela var följande: ”I snitt så köpte svensken skivor för 100 kronor om året och när nästa generation som är vana att pröjsa för Spotify så kommer de alltså att köpa musik för 1200 kronor om året.”
Med andra ord så tjänar ju branschen på detta och framförallt så tjänar artisten på det. De enda som inte tjänar på det är skivbolagen och det är ju lite synd. Fast om man tänker efter så tjänar de som äger eller ägde telegrafstationer och skrivmaskinsfabriker inte så mycket på det idag heller. De som gjorde snygga höga hattar för herrar att bära har fått gått över till att göra kepsar som ska bäras bakochfram.
Själv saknar jag att stå och bläddra ibland skivbackarna på Åhléns på söder, Skivfönstret. Den excellenta servicen man fick på When The Beat Goes On Records eller Southside Records vid Skanstullsbrons brofäste går aldrig att få tillbaka genom att sitta och välja vad man vill på Spotify. Det var något speciellt med 1028 kronor i studiebidrag och man visste att lejonparten av dessa skulle gå till skivor, men det var viktigt att välja rätt. När jag kollar igenom min vinylsamling idag så inser jag att man gjorde en del krattiga val, och jag minns också hur besviken man kunde vara i flera dagar efter ett sådant köp. Magin försvann när allt blev tillgängligt helt enkelt.
Har en lite skum situation här i huset. I vångingen ovanför så hör jag Avernäsungarna spela elgittarr så fingrarna får valkar och i våningen under mig så tränar min nyinflyttade irländska grannfru på sina operaarior. Hon jobbar tydligen på operan och behöver träna lite på dagarna. Trevlig tycker jag. Kanske ska man passa på att sätta ihop en rockopera, bara för dom i huset? Kan vara en idé.
Fick i förrförra veckan mitt exemplar av den förbannat grymma och eterlängtade nya Cd´n från Johan Johansson. Tiden det tagit, femton hockeysäsonger, får Bruce Springsteen att framstå som en liten slarver, men nu dök till slut Svea Rike Rivjärn upp. Nio låtar av som vanligt hög kvalitet och i vanlig ordning så är de lite udda arrat, på ett bra sätt då. JJ har ju en förmåga att skriva tänkvärda texter som också har en hög humoreffekt, så även här. På grund av att jag ofta passar på att se Johansson så har jag hört de flesta låtarna tidigare vilket är lite trist. Dömd och Somna har man ju hört rätt många gånger men det är ju en av de vassaste så jag fattar att han måste få ner dem på en skiva på något sätt.
De nya låtarna håller dock en minst lika hög klass som de gamla godingarna Plocka Fram Jesus nynnade jag på en hel eftermiddag utan att få den ur huvudet och Skurkar I Mannchett med äkta porrfilmssaxofon är ett ilsket paraply i arslet på alla som vill omvandla hyresrätter till bostadsrätter. Bra låtar rakt igenom och vassa roliga texter avslutas med det nästan 14 minuter långa eposet Som En Psalm, osökt tänker jag på Stefan Sundströms 1900-tal, två "bygga landet låtar" som är som en liten talbok eller hur man nu ska se det. Värt ett köp är det i alla fall.
Sveriges tajtaste rockband på Mosebacke. Den årliga spelningen som brukar avsluta deras turnerande. Förra året så var det deras sista spelning, men dessbättre så kom de på bättre tankar och nu ska det till och med göras en ny platta. Kortrecenserat så var det makalöst. Givetvis bättre än förra året, vilket är viktigt att poängtera, eftersom en del tackar nej till gratisbiljetter med motiveringen att "Jag såg dom förra året, så jag har gjort det".
Det var framför allt val av covers som gjorde det hela magiskt. Radiohead, ett band jag aldrig förstått mig på, lät gudomligt i WW´s tappning och den helt magiska Perfect Day, tillsammans med Ebbot Lundberg var nog kvällens höjdpunkt. Om man bortser från avslutningsnummret förstås, men inget slår Broken Promised Land.
Ebbot Lundberg var ju en kul gäst, lite som en motvikt till den minimalistiskt scenutlevande Magnus Carlson,han kom med Göteborgståget och tog över scenen. Man kan gott låta honom hållas, de har byggt en massa båtar, fångat en massa fisk och så vidare i den där staden, så för mig är det helt okej att bjussa på det. Lill-Linda blev dessutom alldeles överlycklig och tjatade om det där halva kvällen. Vi såg Ebbot, han väger i runda slängar 120-130 kg och är hyggligt lång, ifall man missar honom så kunde man lika gärna missa Stomatolskylten. Fast han var bra. Det ska medges och nu när han fick chansen att spela med ett bra band så blev han ju än bättre.
Det som jag fortfarande förundras över är Magnus Carlson. Ja han stavar sitt namn så numera så ingen ska tro att han är med i Alcatraz. Han gör väldigt lite, men är ändå en publikdomptör som når ut. Vi diskuterade en hel del ifall hans "handen i kavajfickan" kontra "handen i kavajfickan men tummen uppe" betydde något speciellt. Det är i alla fall rätt skönt med en scenpersonlighet som väljer att stå tillbaka lite, som vågar ge andra utrymme, som är så säker på att det han gör ändå är bäst, att han kan låta andra ta över ibland. Det är ju till syvende och sist Magnus Carlson som är kvällens kung.
Nu pratas det om ett nytt album, vilket är fantastiskt kul. Fast då vill jag helst att de ska gå tillbaka till de två första plattorna för inspiration. De syntiga numrena har aldrig varit min melodi. Carlson spelar ju redan med Ruskträsk Johansson (Johansson spelade på Broken Promised Land) och Goran Kajfes så att få ett ännu grymmare blås än på debutskivan måste ju vara en bit kaka.
Magnus Carlson är fullkomligt unik med sin (som de sägs) oskolade röst, något som fullkomligt blåser bort en när man står öga mot öga med honom på en scen. Jag har sett honom med The Blue Ray Quintet där hans sköra röst får spela emot, ibland ett ensamt piano, ibland emot en känslosam trumpet. Jag vet att 83% av Sveriges befolknng anser att Carola och Peter Jöback har Sveriges bästa sångröst, med det är ju bara yta, inte känsla eller ångest.
Kul. För första gången i historien så har jag sett tysklands hetaste heavy metal akt, Accept. Roligare än vad man skulle kunna föreställa sig. Grymt imponerad av sångarens via skäggman. Gitarristen hade en sån där ball v-gura och basisten hade långt krulligt hår som skumpade bra när de rockade tillsammans.
Bäst var Joan Jet som är en kärring på 53 och ser ut som 22 och är så grymt bra på scen. Blev nästan tårögd när hon körde Crimson & Clover. Det är så få bra rockers som är kvinnor och man måste fan vårda de som finns.
Överhuvudtaget så var det en så himla trivsam stämning alla personer som jobbar med festivalen är så sjukt trevliga och glada. Roligast idag var när jag skulle tvätta händerna och en friskt överförfriskad person skulle pissa i handfatet. Bredvid honom står en kille och ska byta tvål och frågar lite fint "Ska du pinka här?" Eftersom han inte lyckats få fram kuken så svarade han besvärat "Nej för fan".
Efter konserterna så gick vi till ett ställe som sålde bälten. Där köpte Pranos ett par tändare och ett par bandanas för 800:- men då fick han dila till sig et bra pris. Är alla nöjda så är alla glada?
En sak som jag ibland förundras över är Pranos skinn. Killen börjar dricka klockan tio på morgonen men han blir aldrig rynkig och svart under ögonen. Min teori är att han drar sitt skinn bakåt och därför får ett hårfäste kring fontanellen. Vet inte om det är så men det är en teori.
Delade baklucka med Tyresö IF´s handbollstränare vilket var mycket mysigt.
I Big Brother huset bor dessutom en vadfetischist, lite skumt.
För första gången i mit 46-åriga liv så har jag åkt på rockfestival. Janos, jag,Martin, Anders och Mackan delade en bil ner till Sölvesborg och inkvarterade oss i Jägartorpet, det som ska bli vårt Big Brother hus de närmaste dagarna. I vanlig ordning när Janos drar med mig på såna här äventyr så känner jag ingen av de övriga deltagarna, vilket ju alltid är uppfriskande. Den här gången är jag dessutom måttligt intresserad av musiken, men vad fan det är ju som Kal P Dal en gång sa Baura Röcken Raul. Vi inleddde bra med ett par Skrikande Hyenor och sedan så åkte vi in till festivalområdet för att hämta biljetter. Vi stannade även för lite käk. Det finns ETT(!) ställer som serverar alkohol utanför festivalområdet och dit gick vi för lite middag. Jag beställde The Club Sandwich from hell, dvs formfranska (inte rostad) med kokt skinka, hushållsost, tomat och sallad. En del gnälliga personer skulle kallat den en ost och skink macka. Resten av sällskapet käkade hamburgare med pommes, man kan få den utan pommes men ifall man betalar 40:- mer så ingår även tolv stycken pommes frites, och det är ju ett tillfälle som måste utnyttjas.
Janos och jag ägnade lång tid åt zenmeditation i morse och kom fram till en del olika slutsatser innan reveljen ljöd vid kvart över fem, det är bra att arbeta med sin andliga sida ibland.
Nu blir det Joan Jet och sen lite annat för att i natt se de gamla punkikonerna The Damned ärligt talat skiter jag i Judas Priest.
Har först nu förstått att de som misshandlar värst är kvinnor eller åtminstone en kvinna. Hon heter Jonna, är från Boden och spelar trummor i Glasvegas. De har endast givit henne en baskagge och två andra trummor, troligen av kostnadsskäl, det skulle bli för dyrt att i längden behandla ett helt trumset som hon gör. Jag skrev tidigare att det var coolt med kvinnor som spelar bas eller hoppar stavhopp. Det här är både ballare och våldsammare. Dessutom så står hon upp och spelar trummor, troligen för att vara säker på att slå sina trummor i bitar. Har sällan skådat sådan kraft från en trummis och hon trummar på ursinnigt under hela konserten. Som ni ser på bilden nedan så är hon ju dessutom bara en och tjugo ungefär.
I övrigt var konserten grymt kraftfull, visst kan man gnälla lite på låtvalet, och även om varianten på Flowers & Footballtops var bra, så kändes det lite som att de slarvade bort den. Man kan jämföra det med när Bruce Springsteen kör Thunder Road med bara piano, jag gillade den varianten men den är ju bättre med lite stuk. Däremot så är låtar som Daddys Gone, Go Square Go och It´s My Own Cheating Heart helt galet bra. Visst saknades Fuck You It´s Over och A Snowflake Fell And It Felt Like A Kiss och visst de är från en julskiva, men de fungerar ju ändå alla dagar på året, liksom Cruel Moon.
Bra scenshow var det också. James Allen har en självlysande mikrofonsladd som byter färg vilket är oerhört snyggt. Klädd helt i vitt så blir det en fullträff och när såg man senast någon som hade sladd till micken? Magin med hur man rullar sladden eller svingar micken som ett lasso går ju helt förlorat när man har dessa nya trådlösa prylar.
Underbart är det när James Allen frågar en dam i publiken hur hennes dag har varit och hon inte förstår hans rotvälska variant på det brittiska språket. Bra blir det också när han förklarar att de flyttat från Dalmarnock och inte längre är ett arbetarband.
För att summera det hela: Jonna Löfgren från Boden är klart coolare än stavhoppare och hårdare trummis än Micky Dee.
Satte mig ned och försökte mig på att samla ihop en bra låtlista för klassfesten imorgon, idag numera, och ansåg att jag lyckades hyggligt bra. Man letar ju på rätt underliga ställen och helt plötsligt så dyker en man från det förflutna upp. Paul Paljett. En man som hade en radda hits på Svensktoppen och var dessutom en kvinnas dröm, åtminstone en 70-tals kvinnas dröm. Långt permanentat hår och lite vindtyrig. Den goda idén att ladda ner ett foto gjorde mig än mer nyfiken.
Som ni ser har skivbolaget valt att kalla skivan Mumbo Jumbo, lite lagom bluesaktigt och sen har man sparat lite stålar genom att lägga all skrift på framsidan. Vet inte om den har en baksida faktikt. Paul poserar i sina rocker kläder. Randiga strumpor, vita gympisar och uppkavlade jeans. Kanske hade han översvämning hemma? Man har inte orkat med att lägga ned någon tid på att styla håret, men varför skulle man det är ju Mumbo Jumbo rocker style som gäller. Därav färgglada hängslen.
Tycker att fler borde klä sig som Paul eller ännu bättre kanske som Flamingokvintetten som jag sprang på ett foto till under nattens jakt på 70-tals låtar.
Som ni ser på kortet ska killarna på partaj, som det hette på det glada 70-talet och alla har fått en egen färg på kostymen. Han till höger är lite tuffare än de andra med sin hip hop pose, så man kan anta att det är han som är kungsflamingon. Farbror Grön, kör lite avvaktande händerna på ryggen medan Farbror Blå verkar ha tröttnat på att stå i skuggan av de andra och tar ett steg fram när fotot skjuts. Han ser också lite hotfull ut. En typisk bad boy. Farbror Rosa har ett njutningsfullt smajl på sina läppar och kanske är det en geishakula som ändrar plats i hans inre? Den enda som är cool är ju Ray Davies klippta Farbror Gul. Han har valt att inte ha några armar instoppade i kavajen. Kanske har han inga? Vore i alla fall kul om fler kunde klä sig lite finare i år det är ju snart sommar.
Spår två på Kajsa Grytts nya skiva, eller ska vi kalla det nedladdningsobjekt. Oavsett det så är det en låt som tog tag i skinnet på min kropp och fräste upp armhåret och gav resten av kroppen ilningar och rysningar.
Oftast när det är Kajsa Grytt, så är det rösten, den vackra och sköra och ibland gapiga. Alltid lika vackert, men ändå olika. Men här är det också texten. Inte för att andra texter är dåliga, tvärtom, men på något sätt så är det här som allt synkroniseras till det bästa. Det blir ungefär som en rejält bra Springsteenlåt ungefär. Där alla elva i bandet får ihop det och det blir så vackert.
Jag har ingen aning om hur många som är med i Kajsas band, men det bara sitter där allting på en gång. Alla har ju någon gång suttit i en soffa och tittat på den där filmen ”Där alla fina får varann” och längtat sig bort till något annat
”Den gråaste av alla dagar.
Ser jag nån som ljuset bara faller över.
Han säger nåt som jag aldrig hårt förut och han vet precis vad jag behöver.”
Fan man får gåshud och det blir liksom stökigt och vackert på en och samma gång. Om jag fick så skulle jag gifta mig med Kajsa alla dagar i veckan. För då vore man nästan helt säker på att hon någon gång skulle skriva en låt som handlade om mig. Den här låten får mig att sitta vaken klockan fem på skärtorsdagsmorgonen och jag spelar den om och om igen. Alltså en tjej som spelar gitarr är rätt ball. En tjej som spelar elgitarr är så coolt att man nästan blir rädd
