Livet är underbart
Har nu fått komma ut på grönbete två dagar på raken. Först en smått fantastisk kväll med Johan Hamrin på Mosebacke där vi kollad in Magnus Carlsson och hans jazzcombo. Goran Kajfes och Ruskprick Johansson på ett blås som var skrivet i himmelen. Magnus sjunger inte som andra människor och bandet spelar väldigt mycket efter hans röst, som är som en orgel ungefär. Vissa moment var så sjukt dynamiska att man nästan inte trodde att man såg på det. Fick en grym backflash när dom spelade en fantastisk version av den gamla Pogues låten ”Summer in Siam” på ett sätt som nästan fick en att gå sönder.
Jag spelade in den låten på Eva Lanneborns telefonsvarare på fyllan vilket totalt sabbade vårt förhållande. Hon visste väl inte bättre flickstackarn. Det är ju den vackraste låt som skrevs på 90-talet. Med bandets fantastiska pianist blev det som ett känslosamt crescendo i pallet.
Magnus har nu gått upp på första plats på kända personer som jag delat pissränna med. Strax före Svullo (R.I.P) och Rickard Wolf. Ja listan är inte längre, tyvärr. Svullo var dock lite roligare än Magnus. Det kändes oerhört kul att få en stor kram av Mange i alla fall efter att jag förklarat att hela svenska folket pinkar i brallan när han sjunger i ”På Spåret” och borde släppa fler egna skivor.
Pratade även med Goran där jag förklarade att jag trodde att han var typ 60 år vilket han tyckte var skoj och inte ovanligt. Sen så härmade han Micke Wiehe som hade sagt ungefär samma sak. Underbara personer givetvis så kramade jag både Goran och Ruskprick innan jag gick hem.
Med señor Hamrin som min ledsagare styrde vi stegen mot Strand. Fantastiskt ställe. Tusen personer på dansgolvet. Rundpingis. Positiv stämning. Konichitvia Bitches på scen. En skum konstellation. Ingen spelar eller sjunger, bara lite percusions, som dansare har man Robyn och som caller har man Tomas Gylling. Ett enormt tryck på dansgolvet, och den som har roligast verkar vara Robyn. Sist jag träffade Gylling så pratade vi om en låt av Jan Sundin som hette ”Krokodilen”. På den tiden hade han ett radioprogram som hette Pang Pang Krokodil.
Vi konstaterade att Hamrin inte längre är lik Rutger Hauer utan mer lik Bill Nighy och att hans söta dotter Tintin är lik Gina McKee som spelar Bella i Notting Hill. Johan hörde av sig dagen efter och påminde mig om att jag var rätt lik hans manager i Love Actually och jag kan ju bara medge att han har rätt. Jag säger som han säger i filmen ”it have been an honour.”
Känner mig så grym ikväll. Spelar ”Hugger i Sten” gång på gång. Det är vår nu och inga Annor eller annat kan skada mig. Det är alltid kul när man analyserar gamla förhållanden och i det här fallet så tänker jag på hur hon en gång sa: ”Jag tycker att samtalet är så enormt viktigt”. Vilket är lätt komiskt när man gör slut på telefon och sedan inte har tid att prata med en. Problemet var ju att vi inte pratade. Är man då så intresserad av dialogen eller säger man det för att det låter djupt? För att man är en pappfigur? ”Du vet ju hur det är. Man är ju sig själv närmast.” Nä jag vet faktiskt inte det. Det är rent skitsnack om man på ett allvarligt sätt bryr sig om en person.
Så vad ska man tänka? Jag städar med rätta ur hennes hylla i badrumsskåpet som hon fick av mig och Rasmus och borde ha vårdat bättre. Jag saknar ingen som bara är på låtsas. Inte någon av dom. Troligen så är det så att dom sitter och saknar någon som de aldrig egentligen haft.
