King Cobra

För att komma bort från stress så ska man gå i god tid. Det gjorde jag idag. Är tidig till bussen. Köper en kopp kaffe. Går ut lugnt och upptäcker att bussen står inne. Ökar takten. Bussen åker, jag springer hojtar, ropar och bönar på samma gång. Hedersknyffeln till busschaufför stannar och släpper på mig. 

- Jag trodde att det var 24:an.säger jag tacksamt.

Det hör till saken att buss 824 kallas bussen från helvetet, mjölkbussen och så vidare på grund av sin sightseeingrunda runt Vendelsö.

- Nej då. Det är lugnt. Svarar han. 

Det hör till saken att man inte ser vilket bussnummer det är från det hållet jag kommer då det ligger exakt i rät linje med varifrån jag kommer springande med min kaffekopp. 

Vid den första hållplatsen märker jag att chauffören troligen inte hört vad jag sagt utan bara återgäldat min artighet, för 840 stannar inte vid den hållplatsen. Jag blir till slut avsläppt. Jag har fem minuter på mig att ta mig tillbaka vilket borde fungera utan problem. Dessvärre så fungerar man ju så att om man ser bussen stå inne på 300 meters håll så kan den ju gå närsomhelst. Dessutom så inbillar jag mig att den ibland går för tidigt, det vill säga de gånger jag missar den.

Jag börjar haltande springa mot hållplatsen när den nya ryggsäcken släpper i ena hällan. Givetvis. Inget större bakslag, jag tar tag i den andra. Det heta kaffet rinner över min andra hand och jag förbannar mig själv för att jag tog mig tid till ett fullkomligt meningslöst samtal med Pim, som äger Pressbyrån i centrum, och glömde servetter.

Jag hinner med bussen, troligen för att han ser mig komma lufsande som Quasimodo längs Bollmoravägen. Svettig, skållad och kletig sätter jag mig ner och funderar på ifall det verkligen är så himla bra att gå lite extra tidigt hemifrån.

Det är då han kommer, löparen. Man i 55 årsåldern med pondus, i tajta löparkläder och gula glasögon. De som sett actionfilmer vet ju per automatik att "man med gula glasögon" nästan alltid spelas av Gary Busey eller Christoffer Walken-typer och är våldsamma mördare. 

Löparen är med stor sannolikhet inte mördare, men jag kan inte ta gift på att han inte slår sin fru. Han springer förbi fönstret med affischerna men vänder 30 meter efteråt och joggar tillbaka. När man joggar i stan så joggar man oftast med rak kropp och höga knälyft eftersom det ser bättre ut och kraftfull kommer han emot mig, stannar vid fönstret och börjar slita ner affischerna med våldsam frenesi. Åtta affischer i snabb takt. Som en schäfer som slukar en schnauzer. Givetvis vågar jag inte titta, så jag kollar menyn på kebabrestaurangen bredvid. Han samlar noggrant ihop resterna av tejp och papper och joggar vidare med en gigantisk boll av bilder på artister som Mustasch, Ola Aurell och Fatomata som snart ska uppträda i Stockholm.

Kan du twirka? Uttalas tvörka. Jag kan inte något vidare men jag fick i alla fall utbildning om hur man gör det här om dagen. Vi har speldag på fritids och jag sitter och spelar med två tjejer som inte vill spela, de är lite coolare och tycker att det är larvig att spela sälskapsspel. Ankan har målat sina naglar som hon och storesystern gör varje helg, det och smink. Freddie ser alltid till att ha håret snyggt uppsatt och som alla coola tjejer så lyssnar de aldrig på lektionerna. Utöver detta så är de supermysiga och väldigt roliga tjejer. 

 

Det börjar med att Ankan måste ta ett avbrott för att gå på toaletten. När återkommer så deklarerar hon att ifall vi undrat över att det tog så lång tid så har hon knipsat en kabel. Ja hon säger inte direkt så men hon är noga med att påpeka det. Jag påpekar snällt att det kom lite för mycket information, men är man sju år så är det inte så stor skillnad på om man är kille eller tjej och både Freddie och Ankan anser att de hittat det perfekta samtalsämnet. Ankan erkänner att hon ibland fotograferar sina stolta stunder och jag undrar om hon skickade det fotot som julkort, de märker att jag blir lite förlägen och inte vill prata om just det här vilket bara ökar på deras lust.

 

Det är då twirken kommer upp. Ankan som nu är helt exalterad ställer sig upp och skrattar så hon nästan kiknar. 

- Men kolla när jag twirkar! skriker hon nästan. Jag är inte född i farstun så jag anar helt klart oråd. Hon ska släppa en brakare. Det är målsättningen men det går trögt. Till slut så funkar det.

- Har du pruttat nu är du nöjd, säger jag lite småtrött. Hon tänker efter för en stund.

- Men tusan också jag tror jag sket på riktigt.

 

Det är den historian jag kommer att dra när jag träffar henne på tunnelbanan om tio år, med sin pojkvän.