King Cobra

Aftonbladet har gjort en omröstning och kommit fram till en svenskuppställning för Premier League.

 

Elvan ser ut som följer: Magnus Hedman – Roland Nilsson, Patrik Andersson, Joachim Björklund, Olof Mellberg – Jesper Blomqvust, Anders Limpar, Stefan Schwarz, Fredrik Ljungberg – Henrik Larsson, Tomas Brolin.

 

Alltså vem tog ut Hedman? Är det bara AIK:are som läser den blaskan? Okej han stod ju några matcher i Coventry City och Rami Shaban stod ju inte så många matcher men de han stod i var ju bättre kvalitativt. Isaksson var ju andremålvakt i Man City eftersom han snabbt petades. Har vi inga andra?

 

Okej målvaktsfrågan är en parentes men det finns andra intressanta val i denna superelva. Henke och Brolin på topp, jamen varför??? Henke gjorde mig veterligt ingen match från start och spelade under 15 matcher, finns det ingen annan? Dahlin var ju inget vidare i Blackburn så det kanske är bristen på alternativ. Att välja Brolin är ju nästan sinnessvagt. Kommer ingen ihåg när han sprang omkring med turban på skallen i Crystal Palace, när de slog en frispark i häcken på honom när han stod på alla fyra stängde jag av tv-apparaten. Det kanske var en korrekt omröstning trots allt? Är det så att endast tre svenska forwards spelat i Premier League? Rade Prica gjorde förstås några matcher i Sunderland, men kan knappast utmana.

 

Intressant att se backlinjen dock och nu har jag faktiskt ett alternativ Mikael Svensson klassar både Björklund och Bjärred Andersson som mittback. De två gjorde inget större avtryck men det gjorde ju trots allt Svensson. Dessutom så har man utelämnat Sebastian Larsson som redan nu uträttat mer än vad Svarre gjorde i England, även om jag verkligen gillar Schwarz så var det ju inte i England han hade sina bästa år.

 

 

 

Det är lite förbryllande att se att så få svenska forwards klarat av att spela i Englands högsta liga. Än mer förbryllande är varför man har en sån omröstning egentligen, och det i en av Sveriges mest kända tidningar.

 

 

Dagens matcher i Conference gav lite udda resultat. AFC Wimbledon som rest sig som en fågel fenix genom ligasystemet förlorade sina första poäng då man spelade oavgjort mot nykomlingarna Newport County. County som gick i konkurs för en sisådär 20 år sedan har tagit sig igenom ligasystemet på ett mer beskedligt sätt och var det första lag som tog poäng emot Wimbledon i år. Publiksiffran 3800 talar för sig själv.

 

 

 

Grimby Town tog sin första hemmaseger på Blundell Park då man vände ett underläge till 2-1 seger. Båda målen av Alan Conell.

 

 

 

Mansfield Town blev nya serieledare då man inför 1200 åskådare slog tillbaka Altrincham med hela 4-0 på bortaplan. Även Walesiska Wrexham tog en meriterande bortaseger då man spöade nykomlingarna Bath City på Twenton Park. Wrexham som är ett lag som borde vara med i toppen kom nu upp och fick lite andrum.

 

 

 

Cambridge United tog årets första seger då man hemma på Trade Recruitment Stadium slog Eastbourne Borough med 2-0.

 

 

 

En riktigt holmgång ägde rum på Broadfield Stadium där Crawley Town slog Forest Green Rovers med 1-0. Inte mindre än fyra röda delades ut innan Rovers fick en straff i 73:e minuten, som de dessvärre missade. Minuten senare fick hemmalaget straff och den satte Matthew Tubbs säkert vilket gjorde att Crawley hänger med i toppen, på samma poäng som Wimbledon och Mansfield Town.

 

 

 

 

Nykomlingarna Fleetwood Town tog sin tredje seger och hänger på i ligatoppen då de tog en meriterande 2-0 seger mot York City inför dryga 2000 åskådare. Betänk att det bara var några år sedan som Town spelade inför 500 personer, men de verkar trivas i The Conference och spelar kanske så här i början lite över sin förmåga.

 

 

 

Kidderminster Harriers lyckades ordna oavgjort hemma på Aggborough Stadium med en kvittering i 90:e minuten, mot Tamworth, trots underläge två gånger.

 

 

 

 

Luton Town tappade återigen poäng hemma på Kenilworth Road då man kryssade mot bortasvaga Hayes & Yeading. Målskytten Andy Drury lyckades dessutom att bli utvisad i slutet av matchen. 6 300 åskådare är ju rätt hyggligt dock, tror inte så många av dessa var nöjda.

 

 

Crewespelaren Ashley Westwood gav Rushden & Diamonds tre välbehövliga poäng med sitt mål, då de lite oväntat besegrade Kettering Town på bortaplan. Trist bara att Westwood spelar för Kettering.  2 300 åskådare på en måndagkväll är däremot en toppensiffra i division fem.

Det finns musik som går rakt igenom huden och in i hjärtat. Weeping Willows har alltid varit ett sådant band. Nu pratar vi helheten som band. Det är ytterst få band som är så olika ut när de står på scen men när de spelar ihop så blir det något som väldigt få kan få fram. Jag tror att det är väldigt få som kan beröra en publik som de kan. Visst det är hjärtesorg och deppigt men när man har glimten i ögat som Magnus Carlson och Stefan Axelsen får man helt plötsligt en redan fantastisk publik att gå i däck. Det var en fantastiskt bra konsert ikväll.

Jag fick än en gång se, vad jag tror är Sveriges bäste entertainer, Magnus Carlson (må hans namne dö i en busskrasch, närå men nästan) som likt en rejäl ”crooner” höll publiken i ett järngrepp. Det är få som i vårt lilla land som kan göra det på riktigt. Att han dessutom har de coolaste solbrillorna sedan Brut Reynolds körde bil genom USA gör inte saken sämre. Det var synd att han tog av dom efter pausen, han borde ha haft såna där dom man kan fälla upp istället.

Kul lirare som var med dessutom. Janne är ju alltid kul, även om hans skalle skymde halva scenen och jag retade på de där hårstråna som stod rakt upp, så är han ju alltid en prydnad för ett groggbord. Bankdirektrisen hade haft en jobbig dag så hon softade med en kaffe emellanåt, vilket är ett allvarligt brott men hon kommer undan med det. Jag har fortfarande hennes strumpor kvar. Dessutom så hade hon ett par vänner med sig som var riktigt jävla kul att umgås med. Råttan är ju som vanligt en fröjd för ögat och alltid på jakt efter en ny öl. Bosse var en ny bekantskap även om jag kände till hans namn, men en kul jävel var det.

 

 

Var hemma vid halv elva och chattade lite med Sanna som är en ännu roligare kvinna, även om hon inte gillade mitt förslag om strippklubben så är har man alltid kul när man snackar med henne. Dessutom så vet jag att hon läser detta så då är det bäst att mest skriva positiva saker. Hon är väldigt vacker också skrev jag det?

 

 

 

Måste sluta använda Lagerfeldt deo den får en att lukta gammal pundarluder om man svettas lite. Jag får lägga tröjan i saltlake över natten, tror jag.

 

 

Imorgon så ska vi klura på om vi ska gå på Bonden där det är Kväll Kjell Höglund med Sanna Carlstedt och Johan Johansson, eller om vi ska se Nationaldemokraterna på Mosebacke. Jag kan känna att Göteborgarna kan vara lite sega faktiskt.

Så har den då startat, världens bästa amatör liga. The Conference League. Okej att kalla den amatörliga är väl att ta i. De flesta lagen är fullblodsproffs men jag vet i dagsläget inte riktigt hur många. För ett par år sedan så var 12-15 lag helproffs men idag vet jag inte riktigt. En sak vet jag och det är att det finns ingen division fem serie i världen som har lag med 6 500 åskådare på matcherna. Tyresö FF (mitt lokala lag) som spelar på nivå fem i Sverige brukar ha runt 150 pers. Okej jag vet att det bor sju gånger fler människor i England men översatt till svenska siffror så skulle Luton ha haft runt 950 personer på sin hemmamatch om jag räknat rätt.

Mina sympatier i The Conference ligger hos nybildade AFC Wimbledon, det måste skipas rättvisa och Wimbledon som blev blåsta på sitt hemmalag då ägarna genom bluff och rackarspel flyttade laget till Milton Keynes, ska få tillbaka ett ligalag. Allt annat vore orättvist. Idag spelar inte mindre än tio före detta etablerade ligaklubbar i serien vilket är ett bevis på att det är en av de svåraste ligorna att vinna. Det är inte bara att ställa ut skorna och tro att man kommer tillbaka. Den mest namnkunniga klubben är väl just Luton Town som spelade i högsta divisionen så sent som på 80-talet och vann Ligacupen så sent som 1988.

 

Det känns lite fritt att kunna välja och vraka favoritlag i de här serierna. Man kan ha lite feelings för Gateshead eftersom Gazza kommer därifrån och man kan känna för gamla Newport som var ett ligalag i början på 80-talet men konkade och försvann. Sådant imponerar på mig i alla fall.

 

I Conference South så ligger mina sympatier hos Woking enbart för att Paul Weller kommer därifrån. En stor klubb med publiksiffror runt 2000 personer i division sex men vad hjälper det. Att komma tillbaka till Conference verkar svårt för dom. Maidenhead United har jag alltid gillat på grund av namnet, få spelare skulle ställa upp och spela för BK Mödomshinnan misstänker jag.

Conference North däremot är lite mer svårbestämt. Worcester gillar jag på grund av såsen som är så got till pytt i panna. Blyth Spartans på grund av det udda namnet för man vill ju tro att detta är ett gäng krigare. Vauxhall Motors är en annan favorit på grund av att farsan jobbade på GM i alla år och vi ibland tvangs åka i såna bilar. Workington är en annan favorit dom låg i division fyra under mina tidiga tonår och har gjort en långsam vandring efter konkursen.

En del anser att jag är lite skruvad i mitt intresse för engelsk gräsrotsfotboll men betänk att detta är den riktiga fotbollen, fjärran från killar som tjänar en mille i veckan och ändå går omkring i tubsockor och foppatofflor. Det är här historier om hjältar startar. Kolla gärna in hur det går för FC United of Manchester det enda Manchesterlag som spelar konstant klockan 15.00 på lördagarna och där man kan köpa biljetter för tio pund istället för 100 pund. De krigar i Isthmian League Premier mot hårda lag som Bradford Park Avenue, Nortwich Victoria och Frickley Athletic, sällan har de under 2000 på sina hemmamatcher.

 

 

En annan klubb jag följer hårt är Truro City det som brukar kallas Southern League eller numera då Zamaretto League. Tyvärr en riktig brakförlust mot Chesham i första omgången men de reser sig tro mig.

Crewe besegrade Derby i ligacupen idag. Stort att spöa upp ett Championshiplag som dessutom innehåller FYRA före detta Alexspelare. För att citera BBC: ”.. but their former club were not in a hospitable mood.” Äntligen säger jag vi har ju varit kända för att bjuda på rätt mycket. De som någon gång varit på Gresty Road och kollat försvarsspel vet vad jag menar. Klart att man blir själaglad. Kul att se att Powell återigen var med på bänken, 16 åringen är ju en eftertraktad spelare (Arsenal bland annat) och det verkar som om Dario börjar köra med den gamla goda stilen igen. Unga talanger ska fram så fort som möjligt och få chansen att spela i startelvan. Det var ju det som gjorde laget framgångsrikt en gång i tiden. Det var i mitten på 90-talet jag såg en 18 årig Danny Murphy (numera Fulham) som spelfördelare med runt 100 ligamatcher under bältet. Enligt BBC var kvällens Creweseger en av de största skrällarna för kvällen.

 

Övriga intressanta resultat i kväll var att Forest fick respass av Bradford City på övertid. Exeter City pressade Ipswich Town till förlängning men föll med 2-3.

 

 

 

Morecambe slog besegrade Coventry City med 2-0 hemma på Globe Arena inför hela 4 000 åskådare.

 

 

Nyuppflyttade strulklubben Oxford United firade sitt återtåg till ligan med att spöa upp division tre laget Bristol Rovers med hela 6-1! Constable och Heslop tvåmålsskyttar.

 

 

 

Englands rikaste klubb Queens Park Rangers fick respass av Port Vale med 3-1. All heder åt Burslemklubben för den insatsen. Man åker inte till Loftus Road och spöar Rangers hur som helst när det skiljer två divisioner. Trots detta så kommer jag att fortsätta att avsky er.

 

 

Shrewsbury Town, det enda lag förutom Crewe och Crystal Palace som jag sett mer än en gång, gjorde en makalös vändning mot Charlton Athletics som spelar en division ovanför dom själva, då de vände ett 0-3 underläge till seger 4-3. Managern Phil Parkinson tog på sig skulden att ha spelat ett allt för ungt manskap.

 

 

 

Division 4 klubben Southend United chockade Bristol City med en 3-2 seger hemma på Roots Hall. Tre divisioner skiljer men det spelade mindre roll ikväll. Robins ledde matchen till den 82:a minuten och i den 14 övertidsminuten gjorde Matthew Peterson sitt andra mål för dagen och såg till att Shrimpers spelar även nästa omgång.

 

Högsta publiksiffran hade man i Southampton där 17 135 personer bevittnade när Saints slog AFC Bournemouth med 2-0.

 

 

Nej så ståndaktig var jag faktiskt inte. Robban och jag åkte till Älta IP för att se hemmalaget möta vår gamla klubb Saturnus (alltså jag spelade väl 8-10 säsonger medan Robban var med på en inomhusturnering där kroppen inte riktigt höll) i en ibland underhållande match. Kul att se BK Saturnus spela en bra halvlek otur att de inte kunde klämma in en boll till. Mindre kul att se min gamla adept Amir missa 33 frilägen för Älta. Vår vän Salas kom in i slutet på andra halvlek och slog några patenterade lyftbollar. Robban tjatade om att vi skulle åka och se Bollmora BoiS istället men varje gång jag sa: "Sista anfallet. Gör dom inte mål nu så åker vi." så gjorde Bollklubben faktiskt mål, ja utom sista gången då. Matchens stora behållning var Anders Svanbergs kanonskott i krysset - makalöst.

Det är givet

 

Littorin säger upp sig och får 1 334 000 i fallskärm. Mycket bra deal tycker jag. Inget är bevisat, för det är ju så med politiker att om någon hotas av en sexskandal så sluter man leden. Inte bara partileden utan då håller alla ihop. Minns Olof Palmes försvar av Fälldin exempelvis. När Nisse-städare säger upp sig så får han ju inget avgångsvederlag eftersom han vill sluta. Underligt att det inte är så för riksdagsmän.

 

 

 

Fick en makalös lust att bygga om hela huset när jag sprang på en bekant på min träningsrunda. Hon hade slagit ut alla väggar i huset och byggt om det som hon ville. Riktigt fräckt. Väldigt snyggt. Fast jag är ju inte Ernst direkt.

 

Fortfarande är jag less på Hammarby. Så fort jag går och kollar förlorar dom. Spelar dåligt gör dom visserligen för jämnan men jag kan ha överseende med det om de kunde knipa ett par poäng när jag tittar. De ska få en chans till sedan så kommer jag att anta att det faktiskt är mig det beror på. Det kan nog vara så att det är mitt fel. Med Roderick Doyles novell om Irlands VM slutspel 1990 i åtanke, och hur han var tvungen att ”offra sig”, genom att gå på toaletten för att det skulle bli mål.

Dessutom så är jag rätt less på publiken som hela tiden ska gå och göra något annat. Köpa godis, pinka, handla lotter ja jag vet inte vad. Hur jobbigt är det att sitta ner i 45 minuter i sträck? Eller har alla ADHD? Betalade de inte nyss 300 spänn för att se matchen? Ska man då spendera den tiden i korvkön? Det är givetvis upp till var och en vad de gör med sina pengar men de behöver inte skymma min sikt.

Trist att se att han med de två långfingrarna inte var på plats senast jag var på Söderstadion. Kanske hade hans döttrar tröttnat eller börjat undra vad det var för tecken som han visade hela tiden?

Medger att jag blev lite impad av Allsång på Skansen, när Torsten Flinck gjorde entré. Han är ju fan i mig underbar. Synd att han inte fick sjunga solo. Var och såg honom några gånger förra året både med revolutionsorkestern och bara med gura, lika bra varje gång. Ångrar fortfarande att jag nobbade erbjudandet att ha honom som inneboende. Det hade kunnat kunde blivit en intressant uppföljare till Vänner. Kanske hade man fått varit med i ett sånt där program där Kristian Luuks fru kommer på besök? Troligare kanske att den där Anna Skipper gör det i så fall. Tror inte att Torsten äter för mycket socker i alla fall, möjligen lite kola då och då.

Sonen och jag gick på A-Team filmen och visst fan var den rätt kul och underhållande. Fick en grym lust att streama ner ett par av de ursprungliga avsnitten. A-Team var ju ett program som man genast tog till sitt hjärta när det gick på Trean(?) i slutet på 80 talet och frekvenserna släpptes fria. Tillsammans med MTV, Robert McCall (The Equalizer) och McGyver så var de förgrundsfigurerna i min TV när man kom hem från Bacchi Wapen på nätterna. Softa i soffan och käka varma mackor och ett glas saft eller om man hade tur en överbliven flaska Tuborg. Det är nostalgi det.

Man tyckte ju egentligen att alla dessa serier var rätt cheezie och de var de ju men om man tänker lite på vad som passerat genom kanalerna sedan dess så inser man att det trots allt inte var det värsta som gjorts. Tänk på alla galor på TV4. Tänk på alla program med René Nyberg. Tänk jönsiga tävlingsprogram från USA där man ska äta snor eller bada i en tunna skit. Tänk Statskampen.

 

Det finns säkert många som anser att A-Team är skit men dessa personer kan säkerligen ledmotivet till serien också så….

 

 

Nåväl det känns lite ledsamt att se BA Baraccus göra töntig reklam på TV Shop men han kanske har det gott ställt ändå. Liten kul detalj är i alla fall att både Dirk Benedict (Faceman) och Dwight Schultz (Howling Mad Murdoch) har cameoroller i den nya versionen. Schultz är dessutom den av skådespelarna som efter seriens nedläggning haft klart flest roller, ofta anlitad som röst i animerade filmer men även i övrigt rätt flitigt anlitad.

Det jag nu väntar på är en film om McCall. Givetvis så måste Jack Nicholson spela Robert McCall eller finns det andra alternativ?

Visst är det livet ibland förunderligt. Söndageftermiddag på Medis. Vi valde givetvis Kvarnen eftersom man ju är Hammarbyare. Min son Rasmus var mycket glad över detta eftersom vi varit på riktiga Kvarnen och käkat förut och som han sa ”Bästa lunchen någonsin”.

Nu är Kvarnen på Medis och Kvarnen vid Björns Trädgård inte samma ställe. Exempelvis så har man på riktiga Kvarnen serveringspersonal. Det har man skippat på Medis. Fråga mig inte varför men man förlorar nog en del pengar på det om man konsekvent ignorerar kunderna. Vi väntade i tjugo minuter innan vi gick bort till köket för att hämta en meny. På en del etablissemang så brukar faktiskt servitriserna dela ut så kallade menyer i förhoppning att man ska beställa mat. Så inte på Kvarnen Medis. Då vi har hämtat menyerna så tror vi alla tre att de fått upp ögonen för oss och ska komma till vårt bord så man kan få en öl eller liknande i sommarvärmen. Jag har hört talas om ställen som har som filosofi att erbjuda drycker till sina kunder, men tyvärr så har vi inte kommit till ett av dessa. Efter ungefär en halvtimme så kommer en person i servitriskläder till vårt bord. Hon har precis avslutat en ganska lång sms dialog med någon och är givetvis inte så glad att vi stör. Hon har en helt uttryckslös min, ungefär som en fånge på death row som ska avrättas samma kväll. Det spelar ingen roll längre minen. Nu gör hon en liten ny grej som jag inte varit med om förut, istället för att hälsa oss välkomna så säger hon kort och gott. ”Har ni bestämt er?” Vi ser det lite som ett hot, ifall vi inte har bestämt oss så kanske hon aldrig besöker vårt bord igen.

 

 

 

Nu lovar vi varandra att inte sitta här och gnälla på de stackars servitriserna. Vi gick ju hit för att äta en god lunch och ha trevligt. Det går sådär. Maten är toppen och det är säkert 25 år sedan jag åt isterband. Rasmus frågade vad isterband vilket ju inte är det enklaste att svara på. Vi enades om att det var typ en grynig syrlig korv. Ju längre lunchen pågår så lägger vi märken till folk som viftar med armarna hela tiden. Efter ett tag så förstår vi att ingen på hela restaurangen har en droppe i glaset och att allt fler går till baren och letar efter menyer. Servitrisen på den bortre sidan har en bra taktik för att lösa detta. Hon ställer sig i ena änden av restaurangen och vänder alla kunderna ryggen, på så sätt så är det minimal risk att hon ska behöva servera någon, men ni förstår säkert att det inte håller i längden. Jag har en inneboende tro att alla människor är sociala och trevliga, så även servitrisen på motsatta sidan, och när ytterligare servitör dyker upp på jobbet så blir frestelsen för stor. De måste bara umgås. På detta sätt så får de en trevlig och lång pratstund alla tre. Det är kul att se folk som trivs på jobbet. Tänk om de kunde ha använt dessa leenden när de servade sina gäster. Den nya servitören gör snart en lov genom restaurangen. Storslaget tänker jag, men istället för att gå runt och ta beställningar så går han ut och ställer sig utanför restaurangen och står där ett tag och bara myser.

 

 

 

 

Vi ber slutligen om notan eftersom vi inte vågar oss på en ny beställning, man vet ju inte hur lång tid det tar. Då vi väntat i ungefär tjugo minuter så kommer den uttryckslöse servitrisen och undrar: ”Ska jag ta det på kortet?” ”Ja” svarar jag ”det var därför jag la det och notan i glaset.” Vi har redan kommit överens med våra bordsgrannar, som inte heller är så imponerade över servicen, att ge EN krona i dricks vilket vi ansåg skulle uppmärksammas mer än om man inte gav någon dricks.

 

 

 

 

Efter detta går vi till Big Ben där en servitris och en bartender servar ungefär dubbelt så många gäster utan problem. Fick dock vänta innan jag kom in på muggen. Magnus Bettnér hade varit före och dragit en lina något annat kan han knappast ha gjort. Varför är man annars inne på pissoaren i tio minuter?

Okej jag vill bara säga följande att en räkmacka ska ha dessa ingridienser:

The Kaka (inte engelskt uttal)

Ägg

Mayonnaise

Plocksallad

Dill

Citron

 

 

 

 

Mängden och balansen är ju det som gör mackan minnesvärd. Att påstå att de jovialiska typerna från våra västra delar av landet skulle vara bättre på detta, som en del gör här, kan inte riktigt vara korrekt. De har fiskekyrkan men den är uppfräschad efter Kungshallsmodellen, så jag tror att de bästa räkmackorna görs i öster.

Vad som kan konkurrera ut en räkmacka, är en macka som min brorsa lärde mig att göra på landet när vi var små.

Skiva kall kokt potatis på en smörad knäckebrödsmacka, gärna en halvmåne Leksandsknäcke. Lägg på lagom mycket majonnäs, det ska inte vara för mycket utan bara lite lagom. Hacka gräslök och salta och peppra.

Plockat från Sverigescenen. Det vill säga Firman Boys i AIK´s egen hotelse hemsida som tydligen alltid får vara öppen:

Nä livet är inte speciellt rättvist. Att se Ghana krascha mot ett vilt fäktande Uruguay var tufft. Visserligen så hejade jag vilt på Uruguay men det var synd om Ghana. De gjorde sin bästa match i turneringen och brände en straff i 120:e minuten. Tungt. De som tyckte att Hitler hade det jobbigt i bunkern våren -45 kan fråga hur Asamoah Gyan kände sig dagen efter. Det var knappast som denna tokiga dag i Bayern.

Att Nederländerna besegrade Brasilien var ingen större överraskning för mig utan mitt faktiska tips. Detta väckte stor munterhet runt bordet på Dahlgren, Fjällborg, Stolts och min broder. De började fatta i början på andra. I slutet så fattade också att Wesley kommer att bli VM-kung. Att Holland vann var fullkomligt rättvist.

 

Paraguay hade förtjänat ett bättre öde, men föll mot de spanska konkvistadorerna. Med lite större skärpa hade de bärgat segern. Rocky borde ha dragit in en kvittering i slutskedet och jag tror att det hade varit bra om man behållt Nelson Valdez på banan lite längre. Valdez gjorde mig hungrig. Det var jätte länge sedan som jag, på grund av VM-matcherna, fick se ”Vad blir det för mat” med Per Morberg och den där killen var ju hans sydamerikanska kopia. Man kan tänka sig hur de kommunicerar.

”Nelson ska du ta frisparken?”

”Nej det funkar inte, jag tänkte marinera en hjort i gräsklipparbränsle, så ta den du.”

 

Suarez avstängd i semin gör att det kommer att bli en repris på VM-finalen 1974. Kanske den bästa som någonsin spelats. Johan Esk kom på en god idé. Bollar som räddas med händerna på mållinjen av utespelare borde dömas som mål. Ja varför inte, det vore ju rimligt.

Vilka slutsatser kan man dra så långt? Angående spelet så har vi sett lite tendenser som Kajjan Svensson skulle ha sagt.

 

Det klart snyggast klädda ledarna är tyskarna. Jochen Lööw har Beatlesfrilla och blå långärmad t-shirt till sin kavaj. Oerhört stilenligt. Det tyska ledarteamet ser ungt ut, de ser kompakta ut, de ser kompetenta ut och de ser ut som ett par killar som vet vad det gör.

 

 

Om vi går över till Argentina så sa min kompis Råttan att Maradonna ser ut som en uppstoppad köttbulle, och där har han ganska rätt men man ska ju inte narras med folk bara för att de har viktproblem. Hela Argentinabänken ser ju rätt komiska ut ändå. I sina Colombianska knarkhandlardräkter så skänker de detta VM:et en icke värdighet vi kunde vara utan.

 

José Muhriño gick i bräschen för det nya välklädda snygga tränarna. Samtidigt så klädde han sig som en Stureplansstekare vilket gjorde att hans stil inte är fullkomlig. Tilläggas ska att Murre är en stilig kille ändå. Det säger jag som man utan att skämmas.

 

Argentinarnas bänk ser ju ut som om de ska dra till Kharma redan i paus.

 

Jag har alltid tyckt att tränare borde klä sig propert och inte i träningsoverall som Lagerbäck. Varför ska ett lag se snyggt ut i sina dräkter medan tränare klär sig som en lodis?

Jag var oerhört ambivalent med mina sympatier i denna match, men strax före avspark så bestämde jag mig för Tyskland, och så blev det ju. Det roliga med matchen var att det var så grymt teknisk fotboll och snabb (åtminstone från Tyskarna).

 

 

Miroslav Klose är som Kommissarie Keller ungefär. Die Alte springer omkring som om han hade en klick Colemans i kallsingarna och gör nästan mål på allt. Hans 1-0 mål gjordes på ett lika oväntat sätt som när Frank Andersson vann OS-guld på en halvnelson. Vem tusan gör mål direkt på utspark? På en touch? Det skulle i så fall vara en engelsman. Klassiska Wimbledon, som var kända som ett riktigt skogshuggargäng, brukade träna avslut med start från målvakt, men då skulle de göra det på tre tillslag. Kloses framspelning till 2-0 var nästan ännu vackrare. Hur kan man i den farten, smeka fram en sån passning? Okej kommissarie Keller var inte lika snabb i benen, men han var ju intelligent och å något sätt så bevisar Klose, som vanligtvis sitter på bänken i klubblaget, att ger man bara allt så går det bra. En genuin engelsk inställning med andra ord.

 

 

Matchens vackraste dragning stod Arne Friedrich för som med en tvåfotsdribbling snurrade upp Steven Gerrard i eget straffområde när England tryckte på för kvittering.

 

För tre år sedan så sa Trevor Brooking att han inte trodde att England skulle kvalificera sig till VM om ungefär fem år. Utvecklingen för de egna fotbollsspelarna går inte något vidare, men kanske är det en sådan här smäll som de behöver för att göra något åt det?

Det är lite småsegt söndagen efter midsommar, livet går liksom inte i samma hastighet som vanligt. Gör en mexikanare och sätter mig på verandan och tar en kaffe och en Bowmore, spelar lite slentrianmässiga sommarlåtar. Inget bra egentligen, men liksom klassiskt.

 

Efter holmgången mellan England och Tyskland så är man lätt mör. Stuart Baxter satte fingret på det hela när han sa att man emellan matcherna glömmer bort att det är just så här det är i matcherna lagen emellan. En hejdlös satsning, offensiv fotboll och dramatik till hundra procent. Helt solklart fick engelsmännen en påse bortdömd vid ställningen 1-2, vilket ju var taskigt. Man frågar sig vad det är för mörka krafter som jobbar emot målkameror? Eller vilka mörka krafter som gör att en linjeman missar en boll som är en meter innanför linjen? Alltså en linjeman har två uppgifter: Kolla offside och att kolla vem som rörde bollen sist före inkast. Vid båda tillfällena så ska de göra ett tecken med flaggan. Svårare än så är det inte. Linjemän kallas dessutom för assisterande domare numera, för min del så är detta obefogat och man kan med gott samvete fortsätta att kalla dom stinsjävlar.

 

Generellt sett så är nivån på domarna i detta världsmästerskap undermålig. Trots att det inte är årstid för det så beter de sig oftast som tomtar eller i vissa fall som tomtenissar. Inget ont om Tomten, men fotboll ska han inte döma.

 

Oavsett domarinsatsen så var den en sjukt bra match och jag rejektade faktiskt Hammarbymatchen direkt efter. Åtminstone ett tag till det är ju två halvlekar.

Taxiresan hem blev riktigt skön. Jag i baksätet, Keegan satt fram och hade en lång diskussion om biobränslen, gengas, elbilar och annat. För första gången i mannaminne så reser vi med en taxichaffis som är både smart, nykter och kunnig i ämnet. Det är ovanligt. Inte att Keegan förlorar ännu en diskussion utan att chauffören pratar om möjligheter med elbilar, om hur man i framtiden kan skippa bensin, att det finns möjligheter att skapa en bättre miljö. Ovanligt att höra från en taxichaufför.

 

Min egen uppfattning om taxichaffisar är följande: 80% är av utländsk härkomst och de är oftast trevliga, de andra, och de är dom jag upplever som jobbiga, är medlemmar av nazistpartiet och åker omkring med en uppdämd aggression inom sig, därför så har jag slutat med att sitta i framsätet. Vill jag träffa Travis Bickle så tar jag kontakt med honom själv.

 

Jag minns fortfarande hur jag för tio år sedan blev upphämtad av en taxi för en resa till Arlanda halv fem på morgonen. Jag satte mig fram för att min son var liten och ville sitta med sin mamma. Vi svängde upp på vägen och då förklarade han i förbifarten att vi skulle vara jävligt glada att han hade en stor bil för att annars så hade inte väskorna gått in i bagaget. Okej, men var inte hela poängen att vi skulle åka till Arlanda med våra väskor och inte utan? Betänk återigen att klockan ännu inte slagit fem. Sedan berättade han om en gång då han blivit arg på en resenär som ville att hans väskor skulle levereras till adressen som de åkte till, varpå han hade kastat ut väskorna på gräsmattan.

Vidare så berättade han att det även fanns folk som trängde sig i taxikön, så kallade svartskallar och dom var inte bra för taxinäringen. Därefter så blev han väldigt personlig och berättade om bastun som han byggt i bostadsrättsföreningen som han bodde i. Det finns ju något fint i alla människor eller hur. Historien avslutades med att han hotade ordföranden i bostadsrättsföreningen, en kvinna, med en hammare för att hon försökte basta före honom. ”Då var hon inte så jäkla kaxig kärringjäveln” sporde han. Nej, tänkte jag, vem är det om man blir hotad med en hammare?

Det var ytterligare historier om hur någon hade givit denna hedersknyffel en parkeringsbot bara för att han parkerat fel och då…Ja antagligen så drog han up lien och skipade lite rättvisa

 

 

 

Jag minns också att året efter när vi skulle göra en liknande resa så tvingade jag min ex-sambo att sitta fram. Föraren visade sig givetvis vara en av de tre timidaste personerna i Stockholm och pendlade regelbundet, under vintern, mellan Kanarieöarna där hans fru och han hade ett hus. En synnerligen trevlig man, åtminstone av vad jag kunde höra för jag satt ju i baksätet och hörde inte så mycket.

 

Det ska dock tilläggas att jag valde att sitta där bak själv.

Alla onsdagar startar inte på samma sätt men oftast så är det en bra dag för att man kan läsa skivrecensioner i tidningen, så det startar ju bra.

 

 

Kul att träffa Abbe och förbundskapten Ture. Det är alltid lika roligt faktiskt. Ture är en jävligt underfundig person som alltid har en gliring eller ett skämt bakom örat, eller var han nu bär dom. Abbe vet man ju aldrig riktigt om han skämtar eller om han driver med en och jag uppskattar sånt sällskap för då får man lite att bita i. Golfbanan är ju inte något ställe som jag beträder så värst ofta men de har ju ett fik, men ett uselt kaffe, vilket jag tycker spelar mindre roll om man har ett kul sällskap.

 

Satt hela morgonen och spelade Dancing on my own med Robyn. Knäckande bra låt. Jocke Åhlund skulle jag tippa på har gjort den men måste kolla det. Det är roligare att kolla låtarna på tuben än att spela dom på Spotify. Jag gillar verkligen boxningsdansen i videon. Man blir liksom lite tagen av kraften i kombinationen. Som om skjuten ur en kanon fäktar hon sina små armar. Boxar och slår. Makalöst.

 

För 15 år sedan så såg jag, vad som kan ha varit, ett av hennes första framträdanden, på Blacknuss på Kungsgatan. Man häpnade över hur bra hon sjöng men låtarna var ju lite så där, å andra sidan kan man göra en hit av ”skvaller bytta bing bong” så är man fan i mig ett geni.

 

 

Det är lite euforisk stämning när man lugnt och avslappnat kan vara uppe så länge man vill på en söndagnatt. Det är Dalziel (uttalas Di-Ell) & Pascoe mellan nolltvå och fyra och innan dess är det How I Met Your Mother i en hel timme. Man tar en kopp the, hämtar morgontidningen i reklampausen och jag har lyft ut sängkläderna till soffan. Jag är lycklig ägare till en sån där schäslong variant som man nästan kan ligga raklång i. När jag går ut och hämtar tidningen så doftar det av regnvåt asfalt, syrén och lite svagt av kaprifol. Sen borrar jag ner mig under täcket igen och ser när Dalziel får ett av sina koleriska anfall.

 

Den utmärkte Warren Clarke (Dalziel) har ett minspel som är noll eller minus ett men det är ju lite det som är grejen. Tyvärr så får han i princip bara såna här roller, men det kanske är synd att klaga. Framåt fyra så börjar det bli ljust och upplösningen är på gång och jag känner mig pigg och sugen på att gå ut och ta en nypa av den där luften igen för jag vet att det inte kommer lukta likadant när jag vaknar igen.

Efter en samling ganska halvtråkiga matcher så exploderade det helt plötsligt när Tyskland och Australien drabbade samman. Okej Australien exploderade ju inte direkt men Fritzarna gjorde det ju desto mer. Vilken underbar och underhållande fotboll, man liksom ville att det skulle fortsätta lite till för det fanns nog någon kombination som man inte hade provat ännu. Man kan inte spela fotboll om man inte kan geometri och de otaliga romber, parallellogram och kvadruplar som Tyskarna visade upp var ett tecken i skyn på att de gjort sin hemläxa.

 

 

Vi har plågats med försnack inför VM om vem som ska bli den där kungen, den där spelaren som ger oss det lilla, lilla extra. En som gjorde ganska mycket extra var Werder Bremens Mesut Oezil, och han har vi inte ens nämnt i de sammanhangen. Fullkomligt briljant i sitt spel, med en teknik och kvickhet som var fulländad. Speluppfattning och blick för situationerna gjorde att han tillsammans med Sweinsteiger (jag gillar verkligen det namnet) styrde matchen, endast 22 år gammal. I det lugna landet lagom så spelar man fortfarande U21 spel eller står på tillväxt för att göra debut vid 29 års ålder. I det tuffa Tyskland där man kräver resultat direkt så kliver såna här spelare direkt in och dominerar. Messi kommer få ett hårt motstånd om att vara den mest lysande tekniska ekvillibristen i detta VM.

 

 

Sedan kröner man detta med den pratsjuke, fullkomligt galne och samtidigt förkrossande briljante Björn Ranelids orerande. Tror aldrig att jag hört någon prata så vackert direkt i TV, utan manus i så lång tid, på frågan vad fotboll och poesi har för likheter. Då blir det en sån där kväll när ett kilo väger sjuhundra gram.