Eftersom Cobran är totalt utschasad efter julkalendern och behöver ladda batterierna en smula så har jag tagit hjälp av en av mina lärljungar, Wingfields store filosof och författare Linus Larsson. De som träffat Linus vet att här kommer ett stycke kvalitet, och ni andra kan bara luta er tillbaka och njuta, men jag ska ge er en liten bakgrund. Linus Larsson är född 1977, nådens år, och vi möttes då jag försökte hjälpa hans fotbollskarriär att ta fart i Tyresö FF i början av 90-talet. Kort sagt en spelare som inte stod där man ställde honom och det gällde både på och utanför planen. Troligtvis den mest egensinniga person jag stött på under mina 20 år som tränare. Då Linus arbetade i London i starten på milleniet så hände det att jag bodde hos honom något som alltid var trevligt även om det töjde levern till bristningsgränsen. Den famösa fotbollsmatchen mellan Motley Crewe och Crewe Exiles, där Linus nätade fem gånger i en match som slutade 4-4, efter en kväll där ett helt flak med Boddingtons fick sätta livet till är en klassiker.

Numera så har han dragit sig tillbaka till Vingåker och lever ett något lugnare liv och försöker som bäst sig på att brejka som författare, konstnär och filosof.

Jag rekomenderar ett besök på hans hemsida och det går utmärkt att knäppa på hans namn nedan så kommer ni dit utan problem.

Lyckoforskning

Jag tänker gå igenom ett par olika faktorer som påverkar din lyckonivå och jag har valt dessa eftersom jag anser att de är påverkbara genom ett förändrat förhållningssätt och träning. Din egen inställning till dessa faktorer kommer i förlängningen att påverka hur lycklig du känner dig.

Förenklat kan man säga att det finns två typer av lycka; känslomässigt välbefinnande och livstillfredställelse emellan vilka det inte finns något perfekt samband, utan det ligger mellan 0,5 och 0,7, där 1 är perfekt och 0 är ett obefintligt samband. För båda av dessa två lyckotyper är personligheten en viktig faktor. I västvärlden, dvs. i länder där de grundläggande behoven är uppfyllda – basen av Maslows pyramid – vi har mat för dagen, tak över huvudet och vi behöver inte oroa oss för att krig när som helst ska bryta ut, har studier av tvillingar visat att omkring hälften av variationen i lycka kan förklaras av gener. Emotionell stabilitet, dvs. hur pass mycket vår inre trygghet påverkas av yttre faktorer är en del av personligheten som påverkar vår lycka; är jag väldigt emotionellt stabil och inte låter mig påverkas så mycket av att t.ex. bli av med jobbet, så är jag också en lyckligare människa. Är jag tvärtom harigt lagd och tycker att världen faller samman för att mjölken är slut, så är jag också en olyckligare människa. Ett annat personlighetsdrag som påverkar din lycka är huruvida du är extrovert eller introvert. Forskning har visat att extroverta personer tenderar att reagera mer positivt på viss stimuli än introverta personer. Denna positiva respons leder till ökat välbefinnande och ökad känsla av lycka. Jag har själv blivit oerhört mycket mer stabil under 2011 genom bl.a. avsevärt förhöjd självkänsla och detta har också gjort mig avsevärt mycket lyckligare, vilket också har gjort mig mer extrovert – ett samband som jag vill hävda går åt båda håll. Emotionell stabilitet går absolut att träna genom terapi och meditation och andra personlighetsutvecklande insatser för att stärka självkänslan. Och när tärningen väl är kastad kommer du att få mervinster i form av att du blir mer social, har lättare att umgås med människor och, i förlängningen, även lyckligare.

Naturligtvis spelar också yttre faktorer viss roll för din lycka och ditt känslomässiga välbefinnande. I en amerikansk studie över kvinnor som ombads skatta gårdagen, framkom att kvinnor som har en hushållsinkomst på under $20 000 per år upplevde att de var på dåligt humör en tredjedel av gårdagen, medan kvinnor med en hushållsinkomst på över $100 000 upplevde att de var på dåligt humör en femtedel av gårdagen. Om kvinnorna var ensamstående eller inte, spelade däremot nästan ingen roll alls för deras känslomässiga välbefinnande. Vad som däremot spelade stor roll var friheten i arbetet. De kvinnor som upplevde sin arbetssituation som övervakad var på dåligt humör nästan 37 procent av tiden, medan de kvinnor som inte hade en övervakad arbetssituation, utan hade stor frihet i sitt yrke, bara var på dåligt humör 19 procent av tiden – alltså i princip hälften. Den stora skillnaden var dock i vad kvinnorna i undersökningen trodde om välbefinnande och olika inkomstnivåer. De trodde att kvinnor med en årlig hushållsinkomst på under $20 000 (ca 11 500 kr/månad) skulle må dåligt nästan 60 procent av sin tid, vilket alltså inte, turligt nog, var fallet. Vidare trodde de att kvinnor med en årlig inkomst på över $100 000 (ca 58 000 kr/månad) skulle må ungefär så dåligt som de gjorde – en fjärdedel, jämfört med utfallet på en femtedel. Men det intressanta här är alltså att man trodde att det skulle skilja på nästan 35 procent, beroende på om man var höginkomsttagare eller inte. Men det visade sig alltså att det rörde sig om en skillnad på lite drygt 12 procent. Sammanfattningsvis om detta kan alltså sägas att vi tror att yttre omständigheter spelar betydligt större roll än det faktiskt gör för vårt känslomässiga välbefinnande och vår lycka (Kahneman m.fl 2006). Ej förvånande spelar de yttre faktorerna större roll för den delen av lyckan som vi kallar livstillfredställelse och mindre roll för den delen av lyckan som vi kallar för känslomässigt välbefinnande. Det förefaller också logiskt att status och livstillfredställelse går hand i hand. Det kan också vara en förklaring till att antagandet och utfallet i studien ovan skiljer sig så mycket åt, dvs. att deltagarna i undersökningen inte helt fått klart för sig skillnaderna i livstillfredställelse och känslomässigt välbefinnande. Men sammanfattningsvis kring detta kan alltså sägas att de yttre omständigheterna spelar mycket mindre roll för din lycka än du tror.

I en europeisk undersökning av Filip Fors vid Umeå universitet framkom tydliga skillnader i livstillfredställelse och känslomässigt välbefinnande beroende på individens socioekonomiska status. Vad han kom fram till är att en persons socioekonomiska status, dvs. utbildning, arbete, inkomst osv., påverkar livstillfredställelsen i nästan tre gånger så stor utsträckning som den påverkar vårt känslomässiga välbefinnande. En förklaring han ger till detta är vår anpassningsförmåga, något som Layard (Happiness, 2011) också tar upp och här återkommer vi till jämförelsens olycka för lyckoutvecklingen – den som först har en BMW är lycklig tills alla andra har en BMW, då vill han eller hon ha en Porsche och den välfärdsinflationen är, som jag ser det, en nyckelfaktor till att lyckan inte hänger med välfärdsutvecklingen. Medicinen mot detta är som jag ser det en inverterad välfärdsutveckling. Jag tjänade t.ex. hälften av vad jag gjorde tio år tidigare senast jag förvärvsarbetade, vilket ger perspektiv på inkomst – som något som inte bara växer i takt med din ålder och din buk. Dessutom medförde detta att jag fick dra in ca 15 000 kronor i månaden i krogbesök, vilket ledde till en avsevärt förhöjd fysisk och mental hälsa, vilket i sin tur naturligtvis var en katalysator för mitt känslomässiga välbefinnande. Jag hävdar också att min livstillfredställelse ökade då jag planerade mina resurser och på så sätt kunde få ett bättre liv för mig själv – som jämförelse så kostade en kroghelg lika mycket som en ny familjebil gör i månaden och såhär senare i livet är det ganska uppenbart vilket jag värdesätter. Men jag tror att siffrorna som sådana gör mig mer ödmjuk över det som jag tidigare benämnde som välfärdsinflationen. Jag spenderar också min tid på ett betydligt mer konstruktivt och kreativt sätt nu – med min familj, på fotbollsplanen, i ateljén, eller i författarstudion – till skillnad från tidigare på ett stressigt kontor eller vid bardisken eller i sängen långt in på söndagarna, något som naturligtvis också påverkar min lyckonivå.

Avslutningsvis skulle jag vilja gå igenom lite forskning från Layard (2011) av vad du ska göra med din tid och vilka du ska umgås med för att bli en lyckligare människa. Vi är som lyckligast när vi har sex och som olyckligast när vi pendlar till och från jobbet. Den aktivitet som vi tycker något bättre om än att åka till och från jobbet, är att vara på själva jobbet och jobba. Vi blir sedan något lyckligare av att städa och tvätta och lite lyckligare av att sitta vid datorn och ännu lite lyckligare av att ta hand om våra barn. Men vi blir ännu lyckligare av att prata i telefon och ännu lyckligare av att laga mat och shoppa, för att inte tala om att se på TV. Vi blir så ännu lite lyckligare av att träna, men tyvärr ännu lyckligare av att äta. För oss som ber eller mediterar hamnar det här på lyckoskalan. Men ännu lyckligare blir vi av att ta det lugnt och ännu lite lyckligare blir vi att socialisera med andra människor (med undantag enligt nedan). Men, det som gör oss som allra mest lyckliga är alltså sex vilket forskningen också visar att personer i en kärleksrelation är något lyckligare än singlar. Om lycka och interaktion med andra människor kan sägas följande: Vi är som lyckligast när vi umgås med våra vänner. Vi föredrar sedan släktingar framför både maka/make och våra barn. Vi blir lika lyckliga av att umgås med kunder som med kollegor. Sedan kan vi konstatera att vi hellre är ensamma än umgås med vår chef.

Forskningen är tydlig: spendera mer tid med sådant du vill göra med människor du tycker om att umgås med och mindre tid mtelefon och ännu lyckligare av att laga mat och shoppa, för att inte tala om att se på TV. Vi blir så ännu lite lyckligare av att träna, men tyvärr ännu lyckligare av att äta. För oss som ber eller mediterar hamnar det här på lyckoskalan. Men ännu lyckligare bli vi av att softa och ännu lite lyckligare blir vi av att socialisera med andra människor. Men, det som gör oss som allra mest lyckliga är alltså att ligga med varandra... i telefon och ännu lyckligare av att laga mat och shoppa, för att inte tala om att se på TV. Vi blir så ännu lite lyckligare av att träna, men tyvärr ännu lyckligare av att äta. För oss som ber eller mediterar hamnar det här på lyckoskalan. Men ännu lyckligare bli vi av att softa och ännu lite lyckligare blir vi av att socialisera med andra människor. Men, det som gör oss som allra mest lyckliga är alltså att ligga med varandra...ed sådant du inte tycker om att göra med människor du inte tycker om att umgås med (Jeremy Bentham, m.fl.). Strunta i statusstressen – du blir inte lyckligare för att du tjänar med än grannen och du har råd med en dyrare bil. Säg upp dig från jobbet eller gå ned i tid och ägna dig åt saker som verkligen spelar roll; dina barn, din familj, de människor du tycker om. Arbeta deltid på ett äldreboende, engagera dig ideellt, eller varför inte bara vara ett tag – det är inte vad du gör som spelar någon roll, det är vem du är. Lyckoforskningen har kommit fram till att yttre attribut är av mindre vikt, för alla utom dig själv, så det är dags att du släpper fokuset på dig själv och slutar sätta dig själv i första rummet! Det kommer ge dig möjlighet att kunna se världen objektivt och ge dig ökad självkänsla, vilket leder till ökat känslomässigt välbefinnande och en äkta inre lycka. Det är därifrån lyckan kommer; lyckan är intrinsic – inneboende och inte något vi ska ”jaga”, så stanna upp och lägg ifrån dig VISA-kortet och se dig om…

Och med dessa visa ord så kommer Cobran att dra sig tillbaka till Gran Canaria i en vecka, för att öka på sin egen lyckokänsla. Ha det så skönt i snöblasket.

Alltså jag tänker på hur sjukt vi tänker i vårt samhälle, eller åtminstone de ifrån härskarklassen. Härskarklassen är alltså de som förut kallades adel, men numera innehåller en hel drös med olika typer av personer, då adeln inte klarade av att behålla regler för uppförande på egen hand. Någon jävla bolsjevik kom också och tog bort den regel att rösträtt ska basera sig på inkomst, så då måste man ta med en del personer som arbetar på riktigt för att kunna vidmakthålla läget, för nu blåser vindarna åt rätt håll igen. Svenskt näringsliv, Kungen, Alliansen och en försvarlig del av det slödder är nu inkluderade i den nya adeln. Den Nya Adeln är från början det som Reinfeldt tänkte kalla De Nya Moderaterna men någon mer strategisk person förhindrade detta, inte ens hans slogan om Sveriges Enda Adelsman gick igenom.

Okej ovanstående rader kanske kan lite verka lite överdrivna, det här är ju det som härskarklassen försöker hålla för sig själva. De erkänner ju ofta att de är en härskarklass men en snälls sådan, en som vill alla väl, att alla sjuka ska ha jobb och så vidare. Men då händer det ibland, olyckan är framme och en tragedi för nationen utkristalliseras. Jag pratar inte om Per Unckels död, det var visserligen tragiskt men den kom ju lägligt för partiet för då kan utredningen om fotbollsvåld läggas på is igen, utan jag pratar om att Katrin Zytomierska, vars tjänstehjon har rymt. Katrin som jobbar med att blogga för Alliansen hade tagit med sig sin barnflicka, som inte fick komma in i landet, men Katrin ordnade detta genom sina kontakter och vips så var barnflickan inne i USA. Trots att Katrin varit snäll mot sitt tjänstehjon och tydligen skickat choklad till hennes släktingar i Polen och även låtit henne träffa sin familj någon gång så rymde hjonet. Detta föranledde Katrin att använda sin blogg till att sätta ut en efterlysning så att hon kunde få tillbaka sin ägodel, och när inget hände, att  hon skriver på svenska och det är väldigt få amerikanare som kan det språket kan ha varit nyckel till att det inte gav något resultat, så gick hon ut och berättade att hon i framtiden skulle se till att förstöra  hennes liv och se till att hon inte skulle få idka slavarbete igen.

Det brukar ju funka bra så länge som de som äger inte blir av med något, då kan man hålla fasaden utåt intakt, men när något går förlorad så krackelerar den. Kanske var det sådana här saker som fick Erlander att ta bort tjänstehjonen förra gången?

Alltså man kan skriva så mycket som man vill om Carema, men man måste inse att det egentligen inte spelar någon större roll, för de kommer att få fortsätta med sitt skit så länge vi har en borgerlig regering i det här landet. Man kan skriva en massa skit om skolan också men det lär inte hända så mycket i den branschen heller eftersom sossarna, eller åtminstone en sosse, sitter och tjänar 256 miljoner på att skolungdomarna spelar Counter Strike på lektionerna.

Kollade in det mycket eminenta programmet debatt igår och fick mig en riktigt skön diskussion till livs. Den pågick mellan hon som skrev boken om knugen och några tappra rojalister. Kungligt skulle man kunna säga. Kungen är ju ett päron och får i runda slängar 120 miljoner om året från statskassan vilket ju är på tok för mycket. Fast om man tänker efter så kanske man håller med den där tanten från Rojalistiska Föreningen som sa ”..men lite lön måste han ju få för sitt arbete…ni anar inte hur mycket post han får och sånt tar tid att svara på.” Det säger man två dagar efter att man nekat industriarbetarna 600 kronor i löneökning i löneförhandlingarna. Det är kul att det dyker upp såna där personer i alla fall, nu när Sune Hjort, UFO-forskaren inte är med i TV längre.

Den andra debatten angående huruvida skolor ska fira lucia i kyrkan ser jag dock lite allvarligare på. Vad ska de egentligen där att göra. Skolan är för alla och då tror jag nog att man gör klokt i att hålla sig borta från kyrkan. De har ju inte gjort något vettigt sedan korstågen.

Istället för att beklaga sig om saker man inte kan göra något åt så är det bättre att kolla sport. Visst överraskande att båda Manchesterlagen missade slutspelet i CL, tråkigt för Mellberg att han blev blåst på slutspelet på övertid efte en mirakulös vändning i slutminuterna. Efter de bedrövelserna så kommer räddningen från Norge, och det är inte Petter Northug som kommer med den den här gången utan norsk TV. Här har man arrangerat en match mellan lite gamla bollproffs och andra och utrustade spelarna med varsitt elhalsband, som man använder för hundar, fastsatt runt låret. Programledarna gav stötar då spelarna uppträdde oetiskt och filmade och vid liknande situationer, något som de sedan struntade i efter ett tag, och delade ut stötar lite här och där. Det är riktig idrott och måste ju vara en enastående underhållning. Alla som har sett Familjen Simpson på elchocksfamiljeterapi vet vad jag menar. Klicka på länken nedan och strunta i det fjantiga språket de pratar:

http://www.youtube.com/watch?v=HuKva8GUwBk&feature=player_embedded#!

Nåväl veckans person är inte någon på Carema eller skolverket, ej heller någon från BorgarAlliansen, det är Texasguvernören Rick Perry, nej inte han från Beverly Hills, det är Luke Perry. Han kandiderar till presidentämbetet i Förenta Staterna för närvarande. Denne stockkonservative, religiösa fanatiker har precis startat ett krig mot Obamas krig mot religionen där han fördömer Obama, och att han förhindrar skolbarnen att be i skolan (det togs bort 1962 av högsta domstolen) och givetvis så är han också emot att det är bögar i försvaret. Om man kollar hans videor på FoxNews så är givetvis kommentatorsfältet stängt, men nu lever vi ju i YouTubevärlden och där kan man kolla ett par rätt mysiga videos. Den första när han debatterar med andra och inte vet ett skit:

http://www.youtube.com/watch?v=MEhH2R42Ar8

Den andra är från ett tal från en skola där han hoppas att alla som fyllt 21 ska rösta på honom, för han har glömt bort att man får rösta när man är 18.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=wnJDboqAwnI

Den sista är från hans krig mot Obamas okristliga regering:

http://nation.foxnews.com/rick-perry/2011/12/07/perry-strong-ad-obamas-war-religion

Det känns som om det här kommer vara killen som tar hem valet och äntligen rensar upp i den där hippiestaten. Inte en dag för tidigt. Vad som slår en är ju varför jänkarna är så skraja för muslimska fundamentalister när de (ofta) själva är kristna fundamentalister. Vad är skillnaden mellan att böna och be mot Mecka på skoltid mot morgonbön i skolan egentligen? Ännu ett skäl att inte fira lucia i kyrkan. Personligen så anser jag ju att det är rätt fint i kyrkor och jag går ofta in och kollar läget så jag har inget emot dem som byggnader, och jag har lagt ett par spänn i deras tiggarbössor (som om de behövde det) i Notre Dame men jag förstår inte riktigt vad man ska dit och göra på julen? Jaja Jesu födelse, men hur många kan med handen på hjärtat säga att det är därför vi firar jul? Det gör ju inte ens Runar.

Behövs det så mycket mer än ett pepparkakshjärta med grottlagrad gorgonzola och en väl tilltagen mugg (med en tomte på) med glögg från Tegnér & Son. Det är livskvalitet. Ännu bättre blir det om man skiter i julmusiken och spelar gamla Violent Femmes och då rekommenderar jag först och främst Good Feeling från det första albumet. Hittade även deras variant på Do You Really Want To Heart Me som även den passar bra till glögg. Ifall glöggen räcker längre så kan man fortsätta med Joe Strummers version av Bob Marleys Redemption Song.

På torsdag så bär det av till Brighton, en stad som genom åren vittnat om fulla språkresenärer och semestrande bleka Saxare. Det är i nuläget rätt oklart vad som väntar de goda Brightonborna till helgen. Hjördis, jag och Broder Flinckius bordar planet på eftermiddagen efter en regelrätt Arlandalunch, där jag misstänker att snaps kommer att ingå. Ross Noveau, Draper och en del andra suspekta Leksandsbor åker vid andra tider så det gäller för mig och Hjördis att hålla ordning på Flinckius gigantiska resväska. En uppgift som kan bli tung. Är det något som Dr Flinkstein är bra på så är det att packa. Torsdagen ska tillbringas med incheckning på The Iron Duke ett hotell med anor från 1828, och diverse joxande. Förhoppningsvis ett besök på the Ember, där det serveras cask ale.

Fredagens plan är att besöka the Gingerman för lite ostron, det är alltid bra att hetsa upp sig lite och få till den där erotiska känslan som annars kan utebli om man reser ihop med ett gäng grabbar.

På lördagen så ligger the main event som man säger, då vi ska åka till Southampton och se sydkustderbyt mellan Saints och Brighton & Hove Albion. Givetvis ska vi försöka ta oss in på King Alfred som är stället där hemmafansen möter upp innan matchen. Kan hända blir det även en öl där?

Ja så ser i alla fall planen ut sen vet man ju inte vad som egentligen händer.