King Cobra

Rubriken har jag stulit från Stefan Sundströms nya skiva. Jag gråter inte i min koj eftersom jag är världens gladaste människa. Något kolerisk men ändå. Stefan däremot är ju världens bästa.

Är lite tagen efter en tre timmar lång mashing för att få ihop en något sånär sammanhängande historia om Londonresan. Jag utelämnade ett par detaljer och kom på ett par nya. Många som läser det jag skriver tror att jag är onykter när jag gör detta. Det är ju då man skriver bäst, och man kommer på alla de skruvade saker som jag skriver om. Dessutom så skriver jag ofta på natten och det är ju en rätt enkel slutsats att tro att eftersom klockan är sen så är man onykter.

Det är fullkomligt fel. Jag får vara uppe hur länge jag vill. Jag skriver bäst när klockan är sen för att det är då som hjärnan och tankarna arbetar som friast. Jag får också arbeta ostört. Visst kan man ta ett glas vin eller ännu hellre en whiskey medan man skriver, men inte så mycket mer. Tro mig jag har försökt och dessa försök har jag raderat dagen efter. Det mesta kommer jag på under dagen och om jag kommer ihåg det så skriver jag ner det. För det mesta är jag nykter på dagen också.  För det mesta.

 

Det svåra med att skriva onykter är att man tappar fokus och man får ingen struktur i berättelsen vilket gör att det blir rätt trist. En konstnär som är packad kan säkert lägga på en massa färg på en duk och ändå få det att se bra ut men ord är svårare i det avseendet. Att måla en tavla är svårare i alla andra avseenden.

 

 

En annan svår sak är att träffa tangenterna. Jag skriver oerhört snabbt och när man är packad så har man typ 35 stavfel per mening och det tar ungefär ett halvår att skriva en text på 400 ord. De som känner mig vet ju vilket enormt tålamod jag besitter, och då kan man räkna ut att jag hellre avstår.

En av mina fans, Janne Brännvin och jag delade rum i London och han hade stora förhoppningar om att få se Cobran i arbete live. Jag lovade dyrt och heligt att så skulle ske. Brännvin hade även tagit med sig en dator stor som en tändsticksask för att detta skulle ske. Eftersom det var en stor kväll, men min tur att ha täcket så kröp han förväntansfull upp i sängen med en rödvinsfärgad gardin som filt. Jag gav upp efter en halvtimme då hade jag skrivit samma osammanhängande historia fyra gånger utan att lyckas få upp den på blogghelvetet. Det var visserligen rätt kul att läsa de opublicerade inläggen när jag kom hem, men så värst bra var de ju inte.

 

 

De flesta gångerna så korrekturläser jag även texten, av den enkla anledningen att jag hatar folk som lägger ut en massa skit på nätet och inte kan stava. Vem blir inte irriterad på en kontaktannons som påpekar att man är "possetiv" eller gillar "tattueringar"?

 

Jag blir även upprörd när någon chef på jobbet satt upp en felstavad lapp, eller ännu värre, ett icke grammatiskt korrekt meddelande. Sådana lappar åker obönhörligen ner. Dessutom så vet jag att det sitter ett par grammatikpoliser och läser detta ibland så jag aktar mig noga. Vem vill ha ett elakt samtal från Fredrik Lindström? Eller från Plätten och Sanna?

 

Att skriva onykter är ett svårt arbete som bara de riktigt stora klarar av, typ Hemmingway. Tror dock att de läser igenom det mesta de skrivit dagen innan och kastar tre fjärdedelar. För en vanlig kratta som jag så är det givetvis ännu svårare eftersom man måste ha en handling, en mening och en slutknorr. I skrivande stund så ser jag inte någon på det här inlägget men det beror säkert på att jag är rätt så packad.

***********

Ja nu är det ju två veckor sedan jag skrev det här så nu kan jag ju publicera det. Tror att jag läst igenom det mesta, men inte fan hittade jag någon slutknorr.

En gång i tidernas begynnelse så var jag i Kemer Turkiet, det var första året som någon hade flygresor dit och det var billigt som fan att åka dit. Det var ännu billigare där, dessutom rätt tråkigt. Tiderna förändras, det är numera inte så billigt att åka till Turkiet men det är ungefär lika tråkigt. Vi upplevde en del roliga saker som berörde förhållandet man-kvinna där.

 

Nummer Ett:

Vår resekamrat Christer ska inte ha sängen närmast dörren. På grund av denna felaktighet i rumsplaceringen och det faktum att Christer sover naken och att han ibland kastar av sig täcket, gjorde att vi inte fick någon städning på hela veckan. Ett klassiskt förhållande mellan rödhårig, blek svensk och medelålders muslimsk (tror vi) hårig städerska.

 

 

Nummer Två:

På flygplatsen hem så åtnjöt vi för första gången gästfriheten hos Zultan Airlines och deras små egenheter. De ropade länge och väl i högtalarna efter en passagerare som saknades och när han inte dök upp la kvinnan ifrån sig mikrofonen och började skrika istället. Det var dock fler som var sena. Ett svenskt par. Man och kvinna runt tjugofem. Vi har redan checkat in och sitter och samspråkar i lugn ton och vi ser dem på långt håll. Han med ryggsäck på ryggen och gymnastikskor börjar springa mot disken. Hon med sin tunga väska och sina pumps, blir snart distanserad. När han nästan är framme vid disken så vänder han sig om (och då ska man veta att egentligen alla på den lilla flygplatsen tittar på dom två) och ropar irriterat: ”Men skynda på då!!” Hon såg RÄTT SÅ irriterad ut.

 

 

 

Jag har länge funderat på om hon dumpade honom på flygplanet eller om hon väntade till dom kommit hem och han somnat så hon kunde klippa sönder alla hans byxor eller något liknande. Ifall de höll ihop hur länge fick an vänta innan han fick ha intimt umgänge med sin kvinna? Någon av de kvinnliga läsarna kanske kan specificera tiden på ett sådan brott.

Då klockan är två timmar efter midnatt och det enda som hörs är hur vinden viner utanför knuten så är lugnet totalt. Det är nästan så att man inte vågar röra sig eller ställa till oväsen. Mörkret omsluter huskroppen och det enda som lyser är kökslampan. Det är då man skulle vilja ha en eldstad att kasta lite pinnar i. Jag vet att jag precis såg Robin Hood och man blir så jädra avundsjuk på de där lyckliga jävlarna som får sova på marken i skogen eller på en sten och elda hur mycket de vill. Dessutom så har de ju något att enas om, de vill ju inte betala skatt, precis som befolkningen i Täby. Det är dock svårt att se Reinfeldts som kungaparet, mer då som Sheriffen av Nottingham. Oavsett det så vill jag jäkligt gärna elda. Dricka ojäst vin ur en trämugg och äta en hel fasan utan sås och potatis, möjligen lite gelé då. Jo jag är nog den första att medge att Systembolagets viner säkerligen är godare och att ett glas från Orrefors är lämpligare att dricka ur. Fasan smakar säkert godare med lite Hasselbackspotatis (när fick man det senast? 80-talet?), och livet är nog enklare utan att någon jobbig jävel bankar på dörren och vill ha ens get.

 

Hur kommer det sig att just Robin Hood filmer är så medryckande, man kan ju storyn rätt bra vid det här laget. Ändå så rycks man med.

 

 

Kate Blanchett är ju en godbit men har du sett hennes man? Det måste vara killen med världens bästa självförtroende. Alltså jag skryter inte om mitt utseende men jag dejtar å andra sidan inte en stenrik, snygg, filmskådis. Fan jag dejtar ju knappt någon. Men Andrew kutar omkring med sin potatisnäsa och sina utstående öron och gör precis som han vill. Dessutom så har han ju gjort henne på smällen tre gånger så det är inte tu tal om att han fått komma till. Det måste vara världens mest sympatiska man eller så är han bara jävligt välhängd.

Efter att ha insupit nattens lugn så är jag helt plötsligt lite upprörd. Varför sitter jag hemma och ugglar för på en fredagskväll? Jag borde hänga utanför Dramaten utifall Cecilia Fors går förbi.

 

Någon mer än jag som blir irriterad varje gång den där förbannade räven i Foxy bingo reklamen dyker upp. Hur har man tänkt? Vi tar ett djur som marknadsför vårt spel. Låt oss ta ett som förknippas med rabies och skabb, det borde funka. Ska vi inte låta honom dansa lite med lite tjejer. Då fattar alla att de ska spela bingo på nätet.

Som den globetrotter jag är så tog jag mig till London i förra veckan. Lite oväntat fick jag en förfrågan att åka med ett par vänner som jag inte kände så bra vilket ju alltid är spännande. Bandsättningen var enligt följande:

Janne Brännvin – Sång och gitarr

Not So Sober Mike – Orgel och klockspel

Tobaccostore Matti – Kompgitarr

Big Ross – Ståbas

Plumber George – Trummor och cymbaler

Och så jag då på tamburin. Jag fick dela rum och säng med bandets sångare som startade med att plåga mig med en fyra timmar lång blueskonsert med Eric Clapton. För säkerhets skull satte han den på repeat innan vi gick och la oss. Dessbättre så hade jag passat på att hälla i mig en onämnd summa avslagen öl så jag somnade ändå.

 

 

Vi embarkerade oss på ett hotell i Richmond. Ett sånt där gammaldags hotell med pub och matsal på bottenplanet och hotellrum en trappa upp, dessutom en Youngs pub, vilket alltid är bra då de brygger bra öl.

Dag ett, vilket troligen var torsdag, så åkte vi iväg till Chiswick för ett besök på Fullers bryggeriet. Vi käkade och tog ett par öl innan så vi inte skulle vara helt nakna när vi gick på rundturen. Vid tvåtiden blev vi hämtade av Steffe Goodes farsa (måste ha varit det i alla fall) som var 72 bast och hade bruna fina gaddar och keps.

Han tog oss runt bland tunnor och säckar med malt och humle. Framför allt så var Not So Sober Mike påtagligt intresserad av humlen eller  hoops (uttalas hoooooops) som han kallade det. Steffes farsa tillika vår guide kallade det dock hops (uttalas håpps). Trots detta behöll vi alla lugnet och nådde källaren där en rätt lång och trivsam provsmakning tog vid.

Därefter gick vi till shopen och Mr Brännvin som givetvis har en hemlig bar nere i källaren köpte halva sortimentet inklusive en klocka. Själv köpte jag en mössa och halsduk som man kan ha på sig när man super och det är kallt. Därefter så återgick vi för säkerhets skull till puben för ett par öl. Innan vi åkte hem så följde alla med Plumper George tillbaka till shopen eftersom han redan slagit sönder alla glas han köpt och behövde nya.

Middagen, om det kan kallas det, intogs på en pub på ett ställe som vår indiske cabdriver Mr Gupta körde oss till. Till förrätt så fick vi mer engelsk öl. Sedan minns jag att det dök in ett par tallrikar med friterad mat som vi delade på. Tobaccostore Matti satte dock i sig ett fat med musslor, fråga mig inte hur han lyckades med det för det är hala rackare och det är skal på dom också. Not so Sober Mike hade en lång förevisning för de övriga på puben hur man bedriver stavgång innan han la ner skallen i bordet. Vad som sedan skedde var oklart men jag har ett minne av att Big Ross satt och viftade med lillfingret.

Nedan ser vi ett bildspel på Not so Sober Mike under middagen. Alla de fina och olika uttryck en rejäl fylla kan ta sig. Stavgång (bild 1) Fylleilska (bild 2) Jag älskar er alla (bild 3) Jag börjar känna mig lite trött(bild 4)

Eftersom jag varit utomlands förr så gick jag och la mig direkt efter middagen. De övriga slarvpellarna satt kvar i hotellbaren till sena timmen. Troligen på grund av ett odefinierbart antal Vodka Redbull på sluttampen av kvällen, så sov jag lite oroligt och svettades som en ungersk bäver. Janne Brännvin ville inte följa med på promenad klockan sju, när jag gick ut och spatserade. Pigg som en mört. Stannade vid en kyrka och tackade gud för Resorb och tog sedan en frugal frukost som inte bestod av bacon och ägg utan en kopp te och en macka. Det slog mig att jag började bli lite, lite trött på friterad och stekt mat.

Fredagen ägnades åt shopping på Oxford Street. Eftersom jag inte shoppar, och eftersom min son inte vill att jag köper kläder till honom, så stannade jag till på en pub och tog en öl. Köpte senaste When Saturday Comes, som fortfarande är en av de bästa fotbollstidningarna på marknaden, och tog en öl till. Efter ett par öl så ville även jag shoppa och då hamnade vi Sportsdirect där man kan köpa märkes grejor för ungefär ingenting. Där hittade jag äntligen en hygglig axelremsväska, gul och grön är två färger som passar bra.

Soho var nästa anhalt och vi hamnade på en indisk restaurang där det spisades rejält något som gjorde att morgondagen blev lite jobbig med fem toalettbesök redan före klockan nio. Efter middagen gick vi till en pub och drack lite öl, för det var ju trots allt ett tag sedan man fått en riktig engelsk öl utan kolsyra.

 

 

 

Väl hemma i vårt fina hem så satte vi oss i baren och tog en öl. Puben stängde visserligen vid elva men vi som bodde på hotellet kunde sitta kvar till två tiden. Något som ogillades av vår pakistanske nattportier. Han tillkallade guden Kali och satte i vanlig ordning igång dammsugaren så att ingen skulle kunna sitta och njuta av lugnet framför brasan. Jag fick ta ett allvarligt samtal med honom om hans dammsugarvanor och då löste sig det mesta faktiskt. Dagen innan hade han börjat plocka ur veden som grabbarna i bandet lagt på brasan och blåsa ut elden så att det inte skulle vara så varmt och mysigt. Jobbig kille minst sagt men han var den ende som kunde hälla upp en Vodka Redbull vid den tiden på dygnet så det gällde ju att vara lite diplomatisk. Vi kom överens om att ha fick dammsuga i tio minuter men sen fick det vara bra. Hotellet hade nu fyllts upp med bitiga engelska män i femtio års åldern som skulle se Rugbymatchen på Lords dagen efter.

 

 

Lördag i England är bästa dagen. Då kan man sitta på en bra pub och invänta matchen, dessvärre så skulle det shoppas även idag så vi blev sena till arenan. Jag hade stämt möte med min lillasyster som aldrig varit på fotboll i London, vette fan om hon varit det hemma heller, men med skulle hon i alla fall. Hon har någon slags lista på saker man måste göra när man bor i London och fotboll var en av dessa. Griffin Park är en av de bästa arenorna i de lägre divisionerna. De ligger en pub i varje hörn av arenan vilket gör att ett besök på Griffin Park tar lite tid, man måste ju avverka alla pubarna innan man får gå hem. Griffin betyder grip och är på Fullers bryggeriets logotype.  Fullersbryggeriet ägde en gång i tiden marken som stadion står på, där av namnet. Brentford FC är en klubb som låg i högsta ligan några säsonger på trettiotalet och därefter endast varit högre än division tre en säsong. De har också den bästa annonsplatsen i hela London då alla plan som landar på Heathrow ser Qatar Airlines loggan på taket.

Real Football for real fans som det står på deras programblad. Jävligt charmigt och gudabenådade pajer. Jag hade ett förberedande samtal med Helena så hon fattade vilka killarna i bandet var så hon inte skulle bli alltför chockad. Visserligen så slickade Big Ross henne på handen när han hälsade men hon tog det med fattning. Hur som helst så slår en dag på Griffin Park en dag på Emirates Stadium alla dagar i veckan. Inga överbetalda töntar som ligger i koma efter att ha låtsats ramla eller har fått en regndroppe i ögat. I den här ligan blåser man bara ifall någon behöver bäras av.

Matchen var en riktigt hygglig tillställning. Jag gillar verkligen när det är så där regntunga skyar och grått som det bara kan vara i London. Läktaren luktar fan i mej betong och doften av vått gräs och jord når ända upp till läktaren. Jag vet att det troligen är någon slags underachiever romantik, men det är ju här de riktiga spelarna spelar. De som har det som ett jobb men inte tjänar riktigt de där stora påsarna med pengar. Det är också jäkligt intimt man sitter på ett avstånd där man kan peta linjemannen i ryggen, vilket man inte får, och man kan skrika i örat på vänsterbacken som kastar inkast, vilket man får och ska. Dom här grabbarna jobbar hårt i veckorna och uppträder varje lördag klockan tre och de är så grymt proffsiga. Passionen på läktaren är fantastisk och jag gillar när nån gammal kärring börjar skrika på forwarden att röra lite på sig. Det var inte så mycket folk på matchen men 4 800 är ju en publiksiffra som varenda Djurgårdare skulle vara jäkligt nöjd med.

 

Vi avslutade kvällen med att dinera på en turkisk restaurang som syrran kände till och som låg nära där hon bodde. Sjukt bra mat ska det tilläggas och vi drack tack och lov vin till maten. Därefter så åkte vi tillbaka till hotellet minus Big Ross och Brännvin som skulle in till Soho och träffa några polare. Jag gick och la mig eftersom jag ville vara i fin form inför hemresan.

Hemresor är en Biaaatch. Det är väntan. Man är rastlös och lite småbakis. Man har ätit indiskt och man tror att tarmarna ska lämna kroppen. Jag är så jävla tacksam att jag fick skjuts till dörren. Mr Brännvin och jag stannade på Kaktusen och köpte några pizzor på vägen hem. Jag längtar sällan hem när jag är ute och reser men det var bra skönt att komma hem och lägga sig i soffan och äta pizza direkt ur kartongen. Jag drack faktiskt mjölk till den.

Tisdagar är dokumentärfilmdag. Dagens dokumentär handlade om Torontobandet Anvil, du kanske kommer ihåg dom från den första trash metal vågen. Inte du heller? Det som var fascinerande var vilken skön entusiasm de hade. Trots tunnhårighet, trots att de alla fyllt femtio så skulle de fan ut på turné. De skulle slå igenom ordentligt. Det hade liksom hängt sig lite den där gången för trettio år sedan. De gjorde sin grej och sen kom and som Metallica och Anthrax och gjorde samma grej och blev mångmiljonärer. Den första turnén var skön, de spelade inför 25 personer i en källare i Prag, men de spelade för allt vad tygen höll. Sen åkte de hem till sina vanliga jobb och körde ut mat eller vad de nu gjorde.

En sån där dokumentär skänker lite tröst åt andra tunnhåriga sångare som exempelvis min vän Skärgårdsdoktorn, som i Liverpool gjorde uppemot hundra försök att få sjunga Clampdown i karaokemaskinen. Jag har hela tiden trott att det berodde på att han var lite väl påstruken men tydligen så berodde det på hans frisyr för övrigt en sån där Lagrellfrisyr med två dillkvistar längst fram. Sluta inte att försöka Doktorn, när som helst händer det.

Skärgårdsdoktorn fyllde för övrigt femtio för några veckor sedan och vi var ute och tog en bira några stycken. Under kvällen kom vi in på många saker och en av dem var ålder och den gode Doktorn frågade servitrisen hur gammal han såg ut, och blev rätt besviken då hon svarade ”typ 54” . Kan ju säga att hon inte fick någon dricks från Fårdala.

 

 

 

 

Idag såg jag en fantastisk rubrik ”Skjut av feminister” hur ska man tolka den? Antingen så är det en klart brottslig handling eller så handlar det om någon som lagt ner Gudrun, och då menar jag inte stormen.

En annan rubrik från dagens Metro var ”Åntligen får Victoria och  Daniel flytta in i sitt slott”. Det var ju en av de saker som hållit mig sömnlös sedan bröllopet. Hur har de klarat sig egentligen. Jag förstår att det kan vara jobbigt att vara inneboende hos sina föräldrar när man är nygift. Det kan ändå vara en viss skillnad på en trea i Rinkeby och en 153:a på Ekerö. Det är lite lättare när man har en farsa som är kung. Som min son ungefär. Jag har visserligen bara fem rum men han ar en farsa som är kung.

Sådär så tände jag ett ljus för lille mor. Satte det på baksidan. Det är långt att åka till Sorunda varje gång men det var hennes idé om himmelriket och det var där som hon ville bli begraven.

 

 

 

40 år sedan morsan gick i graven. Det var värt en skål. Ibland undrar jag hur det blivit annars. Tveksamt om farsan skulle vart den person han är idag om inte morsan kört in i den där lastbilen. Hon hade ju en del skinn på näsan. Kanske är det det som man ärvt men eftersom jag inte kommer ihåg så vet jag ju inte.

 

 

 

Jag är rätt övertygad om att hon varit en tuff åttitaggare som hade varit hemma hos mig och kört med Ralle och sett efter oss på det sätt som mödrar bara gör. Så är det säkert och man kan bara fantisera om det. Någon riktig sanning kommer man inte närmare.

 

En dag som denna spelar man "Alla helgons dag" med Docenterna.

Så var jag tillbaka bakom järnridån. Vi flög in på låg höjd och tog oss förbi gränsvakternas radar. Nej så var det inte numera och säkert tjugo år tillbaks i tiden så kan man åka till Budapest med reguljärflyg och slipper att stryka omkring som en John LeCarre figur.

 

 

 

Sonen och jag alltså i tre dagar, brukar bli rätt plågsamt på slutet men det fungerade hyggligt ändå, vi blev bara osams en gång och det var när de inte släppte ut mig från badet. Jag är ingen rebell direkt men jag ogillar dumhet och ibland så blir de där magyarerna så där öststatliga som bara de kan vara. Vi hade varit på Szecénybadet, och just det badat. När vi skulle gå ut så fungerade inte min passerklocka och den lilla damen föreslog då att jag skulle gå runt byggnaden och gå ut på andra sidan. ”It only takes a few minutes.”  Själv föreslog jag det vågade att hon skulle använda sitt kort och släppa ut mig. När hon skakade på huvudet så föreslog jag att jag det drastiska att jag skulle kliva över det lite drygt meter höga staketet.  ”No that is impossible.” Blev svaret. Sedan så öppnade hon grinden och gick ut och sprang iväg. Hon var dock noga med att stänga grinden så att jag inte kom ut. Hon kunde ju inte veta att det är då jag dampar. Jag frågade hennes kollega om det verkligen var ett bad och inte ett fängelse och att saker och ting minsann inte förändras, sedan klättrade jag helt sonika över grinden till deras stora förtvivlan. Tillika till in sons förtvivlan eftersom han hela tiden stöttat och hjälpt dessa före detta fångvaktare i sitt värv, det är nämligen pinsamt om man inte gör exakt som bad/fångvakten säger. Sen höll han på och skämdes i säkert en halvtimme.

En annan iakttagelse var att det var mycket snygga tjejer i Budapest jag som är rätt uppmärksam av mig noterade dock att det fanns inga snygga tjejer på 40+, och det är lite skumt. Det verkar som om de har någon hemlig byrå som samlar in alla trettionio åriga kvinnor och lär dom att färga håret rött och hur man använder det gröna i sminklådan och att man ska använda väldigt mycket. Kort sagt så tar de tantrollen lite mer seriöst än vad vi är vana vid. I Sverige springer det runt 45 taggare som ser ut som Brittney Spears utan tandställning och verkar fullkomligt ointresserade av att sitta på en stol ute på gatan och invänta tandlossningen.

Nåväl jag får återkomma i ämnet. Har gjort fler iakttagelser ser ni. Chocken kom ju när man kommer hem. Man är borta i tre dagar på den tiden så har Kungen tydligen varit otrogen eller något sådant. Den springande punkten är huruvida han varit otrogen mot Silvia eller mot Anna Lindmarker? Eller är inte dom ihop längre? Tycker att det är underligt att hon inte pratat ut om hur det är att få smaka på den kungliga salamin då och då. Det vore en intressant artikel. Cobran ska mejla henne och fråga om hon vill göra det här.

Kanske uttryckte jag mig inte tillräckligt klart i mitt inlägg om öl? Givetvis vill jag inte att Hitler (eller Jimmie Åkesson) ska leda vårt land eller att vi borde haft mer utbyte med Hitlers regering (eller Sverigerasisterna) men jag vill påminna om att inte ens en så grym och hämningslös diktator som Adolf aldrig skulle ha pinat folket på samma sätt som Sveriges nykterhetsrörelse.

Blev under gårdagen uppringd av en arg man från Sikvägen. Skarven är inte den fågel som ljuger mest utan överdriver mest. Så nu vet ni det. Ibland blir det helt enkelt fel.

Vilken fågel ljuger mest?

Har nu införskaffat en stycken lägenhet och är så jävla nöjd med att jag fick den drygt trehundratusen billigare än vad jag veckan tidigare budat på en liknande lägenhet. Det är rätt kul med bostadskarusellen och man känner sig ju alltid som en vinnare. Hey There Winner. Har man hittat sitt drömhus så är man glad med det. Har man sålt sitt hus och fått bra betalt är man glad för det. Gladast är mäklaren som endast sätter på sig en dressmankavaj, ligger fyrtio minuter i solariet och sedan läser innantill från ett papper. Här krävs ingen kunskap för man har ju manus. Kvinnan som jag köpte av, blev osams med min kompis när vi tittade på lägenheten. Hon hävdade med en dåres envishet att laminatgolvet var slipbart, trots att han sa att han va snickare vilket han är, och att laminat är ett plastmaterial, vilket det också är.

Skulle du köpa någon vara av något slag av mannen till höger?

 

Tankarna vandrar till mitt förra bostadsköp, ja det var inte radhuset utan Norrmalmstorg, när jag spelade Monopol med min son. Små barn är väldigt noga med pengar har jag märkt. Vi spelade varv efter varv efter varv, och han var nöjd med de 2000 riksdaler han fick när han passerade GÅ. Han satsade på att spara ihop sina rikedomar. Sedan så började vi föräldrar att lägga oss i och uppmanade honom att börja sätta sprätt på stålarna, annars är det ju ingen mening med att spela. Är det så att vi uppfostrar våra barn till spendera. Har Gyllenhammar eller Werthén konstruerat Monopol? Det där är en judisk komplott som inte Sverigedemokraterna kommit på ännu. Likadant var det i spelet Oljan och Nya Finans, mitt absoluta favoritspel. Vem minns inte hur kul det var att få dubbelsexa när man slog gratifikationen så länge Goda Tider-kortet var uppvänt? Och den glada mysiga gubben (troligen en hårdhänt kapitalist) med mustaschen som var på omslaget.

 

Glöm inte bort er första baksmälla. Nej den var inte när ni drack häxblandning bakom cykelstället vid Ballongens daghem, utan den måndag, då man efter en ihärdig spelhelg och många intjänade miljoner, blir tvungen att stifta bekantskap med seriefigurerna Spara och Slösa. Det rådde inte något tvivel om vem som var den goda där inte. Den rättrogna Spara som gör egna mattor medan hennes polare Slösa, kanske den första kända white trash kvinnan i svensk litteratur, sätter sprätt på varenda spänn.

Budskapet är enkelt: Spara bra. Slösa dåligt. Det blir än mer klart när jag får se Vanita, absolut inte den första white trash kvinnan i svensk TV, vi har ju redan haft Anna Anka, Linda Rosing och Maud Olofsson där, som finansierar sitt liv med vad? ”Jo mitt lilla guldkort” säger hon med smurf i rösten. Sen vet jag inte vad som är värst i precis det avsnittet ifall det är hennes enfald eller hennes röst men jag lutar åt det senare. Trean, Fyran och Femman är fullt av såna här program. Fyrans missar man oftast eftersom man mest flipprar när man ser sånt och på Fyran så är det ju alltid reklam, jag fattar inte varför de överhuvudtaget bryr sig längre, det är ju som TV-Shop i kvadrat. Min personliga idol är Anna Skipper, hennes program är fullkomligt sinnessjuka fast någon dag så ska jag orka titta på, Anna Anka också, på tal om sinnessjuk alltså.

Ovan en bild på den naturliga och jordnära och charmiga Anna Anka.

Det tror jag vad jag vill om, men förr eller senare så sker det säkert, glöm inte var du läste det först. Känner mig lite som Perez Hilton, stjärnbloggaren. Det är ju tydligen mest tjejer som har bloggar om jag fattat rätt. Kollade upp ett par tips och hittade My Gerndts blogg. Hon är gängad med Alexander, skyttekungen. Otroligt intressant var den i alla fall. Man fick läsa om när hon var hos frissan och färgade håret och så vidare. Ja är inte det en bestseller så vet jag inte. Kollade även in Erton Fejzullas tjejs blogg, även den intressant och hon har varit på IKEA i Holland.

 

 

 

Själv har jag inte någonting kul att skriva, så jag är inte mycket bättre.

 

 

 

Hedman har fått nytt jobb. Han är numera DJ i en dokusåpa. Det måste vara ett långt steg att gå från att vara ett ansikte för doping och drogfria ungdomar till att gasa igenom lite kvällar med grabbarna från ”Kungarna från Tylösand”. Eller var det så? Kommer Sven Nylander att vara med i den också? Han fick ju sparken från stiftelsen ”Ren Idrott” men startade eget och sjukskrev sig direkt. Kan man göra så? Lite nyfiken på vad det stod i läkarintyget är man ju. Det finns en Hassansketch där Kristian Luuk ringer sjukkassan för att han tagit kola på Café Opera. ”Inte en chans att jag går till jobbet de skickar hem mig direkt.” säger han, både ärligt och häpet. Den stackars damen i andra änden av luren har det rätt jobbigt. Det känns nästan fel att de la ner den svenska versionen av Celebrity Rehab, men vad ska man göra om inte ens Kicki Danielsson ville ju vara med.

 

 

Årets bästa reklamkampanj är igång. Skorstensföretaget Schiedel säljer sina skorstenar med sex som vapen, kan man läsa i Resumé. Jag lär mig även att skorstensbranschen är mansdominerad.

Av någon anledning så kommer jag att tänka på Hattstugan av Elsa Beskow. Troligen får att det enda som fanns kvar efter att ungjävlarna eldad upp huset var skorstenen. Sen får de rejält med spö av mammans älskare som är klädd i tomteluva. Grymt bra bok, men man vill ju se filmen. På tal om Beskow så måste hon ha varit lite åt S/M hållet. Den där liraren Farbror Blå har jag alltid tyckt varit lite småskum och man är rätt osäker på vilket förhållande han har till tanterna. Tant Gredelin är jag säker på att han tuktar rätt bra. Kan han varit Hans Scheikes rolemodel? Jag tror det.

Be mig inte att kommentera bilden ovan. Jag vet inte varför Farbror Blå gör Hitlerhälsning och samtidigt smeker sig mellan benen. Det som oroar mig är att grabben härmar honom, men det kanske är en ung Hasse Scheike vad vet jag? Jag har inte ritat dom så jag vet faktiskt inte.

 

 

Belive me, att sitta vid köksbordet klockan kvart över ett på morgonen och spela den vackra och spröda ”Have You Seen Me Lately” med Counting Crowes är rätt vackert.

De som läser på Facebook vet att det är nära nu.

 

 

Dulee Johnson fast för våldtäkt och vad ska man säga om det? Fotbollspelare är ett yrke och det vore underligt att det inte fanns våldtäktsmän bland dessa. Att han sedan är AIK:are har säkert inget med det att göra. Fråga bara Hedman. Någon i min vänkrets kallade honom för Pundar-Mange men det tycker jag är lite hårt. Har man problem med kokain så har jag fullförståelse för att det är svårt att skilja på horor och vanliga tjejer.

 

 

 

Det är bra att såna som Hedman och Johnson finns det tar bort lite fokus från katastrofen i Hammarby.

Blev glad att den så triste Johan Glans blivit farsa. Är dock lite överraskad att det var med Sarah Young. Har hon slutat spela in filmer nu och sitter hemma och fnissar åt hans skämt. Drar han dom på tyska? Känner Johan Teresa Orlowski? Hur hamnade denne supersvenne i denna sörja? Var det någon som ens trodde att han kunde pippa?

Läste en grymt bra intervju med Robert Pires, som trots att han spelat i Arsenal visade sig vara en väldigt sympatisk person. Gamla Highbury har ju blivit lägenheter numera och det var en självklarhet att Pires skulle ha en lägenhet. ”Jag blir tårögd då jag ser ut över trädgården där planen låg förut.” Fint och känslosamt. Fast om man sitter och bölar varje gång man ser ut över grödorna så kanske man ska bo någon annanstans?

 

 

 

 

Var på dejt ikväll och det visade sig att jag fortfarande har DET. Jag är inte i gammal storform men får jag bara träna lite till så blir jag snart som Stenmark igen.

 

 

 

Imorgon så ska jag till Bankdirektrissan och käka upp hennes svamp. Nej det är ingen sjuk date utan en middag med min bäste vän och hans flickvän. Kan det kallas så när man är närmare 50 än 40? Fast Tantvän låter ju rätt konstigt. Fast hon är ju inte så tantig å andra sidan.

Det är kul att gå på fotboll men ibland blir jag tveksam. Var och tittade på Djurgården – AIK häromdagen och upptäckte till min förvåning att det var en av de uslaste matcherna jag sett. Två Allsvenska lag i en drabbning som åtminstone betydde liv och död för det ena och ändå så var de så usla. Djurgårdens mittbackar har nästan sämre bollkänsla än vad jag har, och då ska det tilläggas att AIK var det sämre laget. ”Penntrollet” hade svarta vantar på sig när han spelade, ja egentligen så hade han det hela matchen men Flavio som han egentligen heter spelade inte så mycket. Djurgården består mest av finska korpspelare, men även de har en sydamerikan som heter Lucho. Ärligt och uppriktig så vill jag och måste tro att det finns bättre svenska spelare att finna i vårt land än denna. Medger att jag låter lite som en Sverigedemokrat, men det måste både vara billigare och bättre (för svensk fotboll) att leta rätt på en spelare i Sverige. Det måste finnas massor av den kalibern. Dessutom så når man miljömålet lättare om man skippar hans resor till och från hemlandet.

Jag vill minnas att Simon Kuper, den holländska författaren, en gång sågade svensk fotboll i allmänhet och Fredrik Stenman i synnerhet, vid en Djurgårdsmatch. Han fick mycket skit för det, men nu förstår nog de flesta att han hade rätt.

Platserna var i alla fall kanonbra, första gången som jag sitter i en fåtölj i Sverige, när jag ser på fotboll. Emirates Stadium har ju det också, men i Sverige var det första gången. Det var även kul att se Lars Ohly stå och sjunga ”Hammarby – Här kommer Gnaget”. I klassamhället Sverige satt Lars Ohly på den vanliga läktaren medan Mona Sahlin satt på hedersläktaren, tillsammans med mig då. Det är skönt att se på fotboll med ett staket omkring sig så att inget slödder kommer in.

 

 

 

Denna härliga höstmorgon när skyarna ligger tunga och blå, och vinden viner runt knuten ska jag snart sätta mig på cykeln och trampa ner till sjukgymnasten. Därefter ska jag förtvina ett par timmar på mitt nya jobb. Det är så erbarmligt tråkigt att jag ibland funderat på att stoppa in en spikpistol i munnen och trycka av. Det är dock skönt att sitta här i lugn och ro och titta ut över vinbärsbuskens gulnande löv och se hur vinden sliter i dom. Mindre glad är jag för att jag snart ska sitta i denna blåst och försöka cykla.

Trist att se att Fadde lägger ner sin blogg. Många minnesvärda litterära ögonblick har funnits på den bloggen. Speciellt gillade jag kärleksdikten till hans nya kvinnas silikonbröst, att kvinnan sedan såg ut som en bodybuilder transvestit gjorde det än mer effektfullt. Även bildesrien från när han sköt in ett kilo botox i huvudet var intressant. Saknar dock klipp från hans, korta men intensiva stå up karriär. Intressant film om test av skyddsväst med skarpladdade vapen…jo alla träffade västen. R.I.P. Någon mer än jag som tycker att han ser ut som Hitler utan mustasch? En glad Hitler då.

 

 

Nu har jag gjort det. Jag googlade upp den där låten med Marina & the Diamonds. Nu vet jag i alla fall att den heter I´m not a Robot. Jag som hela tiden trott att den hette I´m not a roadblock eller ibland I´m not a rowboat. Nu vet jag bättre.

 

 

 

Har sett att den svenska editionen av Four Four Two har skärpt sig ett snäpp. Vanligtvis så är det 30 sidor om Zlatan och sen handlar det mesta om Champions League eller landslaget vilket är rätt tråkigt att läsa om. I detta nummer så hade de en bra artikel (troligen kvar från den engelska upplagan) om de 25 övergångar som skakat fotbollsvärlden mest. Intressant och kul skriven. Det skulle ju dessutom ha varit kul om Maradona tagit klivet till Sheffield United som 17 åring, Blades styrelse tyckte att fyra miljoner var för mycket för en junior. Visste inte att Kevin Keegan försökte värva Zidane till Blackburn Rovers heller, inte heller han ansågs tillräckligt bra. Att Harry Redknapp är galen vet vi men att han nobbade Shvetjenko på grund av att han var för dålig är ju rätt kul.

 

 

 

Har totalt snöat in på duetten ”Picture” med Kid Rock och Sheryl Crowe och alla Mats Möller låtar som han gjorde med Docenterna. Ska man bli glad i hågen, vilket jag anser att man ska bli, så ska man spela Ken Rings ”Nu måste vi dra”, det svänger katten. Annars så spelar jag mest det fabulösa albumet Moment of Truth med Gangstarr. ”You Know My Steeze och ”Moment of Truth” är grym musik. För en gångs skull så spelar jag hela skivan för att man då får ett sammanhang, åtminstone vill jag tro det. Ska man spela något nytt så ska man spela ”Dum av Dig” med Daniel Adams Ray. Att två killar från en rätt töntig grupp som Snook skulle göra 2010 års bästa popmusik känns lika troligt att Brittney Spears gör en CD med Slayerlåtar.

En makalös upplevelse ska det vara. Jag hade fått friplåtar till matchen mellan Djurgården och Luleå i hockeyserien och det är ju den sporten som är mest fräsig för närvarande. Okej jag gillar inte Hovet. Jag älskar Hovet en av Sveriges bästa arenor alla kategorier. Bra akustik. Bra stämning även när det är lite folk. När det är mycket så är det grymt. Ikväll var det mycket folk, typ sextusen och det är bra för en hockeymatch påstås det.

 

 

 

 

 

Jag reflekterade över ett par saker. För det första så sjunger man inte på hockey man kör ”kämpa Åshöjden” i fem minuter eller till någon halkar då ropar man bu och utvisning. Jag saknar sångerna.

 

 

 

 

En viktig del i svensk hockey är att man ägnar mycket tid åt spelupplägg, passningsspel och att försöka spela som Charlamov-kedjan gjorde 1975 och det är det roligaste och finaste som finns. Jag ser inte så mycket hockey men OS-finalen mellan USA och Canada var magisk. Liten rink. Hejdlös forchecking. Ett grymt tacklande. Bästa matchen jag sett på åratal. En känd krogägare i stan, tillika min vän, blev djupt upprörd över att jag ansåg att detta var kul att se på. Denna offensiva galenskapen borde rimligtvis ha föregåtts av två timmars passande bakom egen målbur för att bygga upp spelet. Tankeverksamheten i spelet borde vara större. Nej jag håller inte med. Att som ikväll se två lag som spelar på detta sätt var vansinnigt tråkigt. Sätt 50 kronor på allmänhetens åkning och se hur spännande det är. Krymp rinkarna och återinsätt regeln att man får tacklas i hockey. Det skulle göra det roligare.

 

 

 

 

En annan sak som gör en konfunderad är hur folk som sitter på VIP läktaren är funtade. En ganska stor del höll på Luleå. En ännu större del satt och åt under hela matchen. Det ska medges att det var bra käk men hallå! Det är ju ändå match. Bäst var killen med jätte mycket gelé i håret, som ställde sig bakom oss när vi kollade på matchen. Med ryggen vänd mot rinken förklarade han hur svårt Heile Gabirsellaisse hade haft det som barn och att han ibland fick springa till skolan. De tre tjejerna som stod runt honom lyssnade andäktigt och var oerhört imponerade av hans kunskaper. Varför var de på hockey för? Kunde de inte ha stannat hemma på Lidingö och ryktat hästar istället. För han berättade massor av ointressanta saker under hela sista perioden. När Djurgården gjorde 2-3 och det återstod två minuter så sprintade de ner och satte sig på läktaren. Ja man får de fans man förtjänar eller?

Ja det var det verkligen inte enbart för det långa samtalet med ”Talskrivaren” det var en bonus. Kul var det ändå att man kan komma så bra överens med någon man aldrig sett, hört, eller ens haft en aning om hur hon ska vara.

 

 

 

Roine gick i pension idag och jag blir ju så förvånad varför. Roine var en rätt ung snubbe, dessutom så färgade han håret rött för ett halvår sedan och det är ballt. Min tanke var att jag också ska gå när jag är 60 men det visade sig senare att Roine var 67. Skön kille är han i alla fall, och jag hoppas att han ska få användning av pimpelspöet som Erik köpt åt honom. Erik ska för övrigt ta hand om alla pensionavgångar för han är så grymt avväpnande med sina sjuka presenter och sina roliga tal. Han stormar in som en kusin till Kurt Olsson, och börjar plocka upp saker ur en påse och man slutar aldrig skratta.

 

 

 

 

Lakanet kom och hämtade mig på jobbet så vi kunde åka och köpa öl sen käkade vi skaldjur och champagne, som han bjöd på. Eftersom han röstar blått så hade han tänkt att dricka den efter valresultatet men kunde inte förmå sig att dricka den eftersom Sverigenazisterna kom in i riksdagen. Tur för mig, mindre tur för folket. Bra skumpa till skaldjur från Mickes Fisk är en BRA middag. Det påstås att han säljer sin aioli på burk till Göteborgarna. Smart drag.

 

 

 

 

Vi satt länge och pratade politik, vilket alltid är kul när man inte röstar på samma parti. Det var inte hetsigt utan utvecklande, bara så ni vet. Därefter tre timmar med Talskrivaren. Kan det vara så att jag har funnit Nirvana? Så är det säkert inte men man kan ju alltid hoppas.

Jag har lite svårt för Göteborgare. Alltså det är som så att jag spenderat en rätt stor del av mina ungdomsår i Sveriges andra stad och dessutom en hel del tid i mitt arbete. Jag gillade dom från början. Självklart de är ju grymt trevliga. Dessutom alltid glada. De vill alltid bjuda på fisk, för det är bara i GBG som den är färsk (de har inte hört talas om att man kan köra fisk på 4 timmar från deras hamn till Stockholm), åtminstone var det så en servitör förklarade saken. ”Den blir dålig på flyget. Därför tar vi tre gånger så mycket betalt som i Stockholm. Färskt.”  Okej vad säger man?

 

 

 

Jag spenderade som sagt mycket tid i GBG när jag var yngre på grund av att min faster Gun bodde där. Hon var rätt cool. Vi köpte ett veckokort på Liseberg så slapp hon se mig resten av kvällarna när jag var tolv. Jag köpte en dosa snus som jag gömde i en rabatt varje kväll och sedan så åkte jag flumride 18 gånger per kväll. Eller Loopen. Det var innan man började kalla den Göteborgsvarvet. Faster Gun hade även en trevlig granne som hon sa var en s.k homofil.

 

Det låter ju onekligen väldigt idylliskt så när började jag tycka illa om Göteborgare? Det gör jag inte egentligen. Kan de bara vara lite som normala människor så skulle jag verkligen gilla dom. När jag började arbeta med dom så fick jag enbart goda erfarenheter ända tills jag insåg att jag inte kände en enda och de ville nog inte känna mig heller.

 

 

 

 

 

När min son var i fyraårsåldern så pratade jag med en fotbollsförälder (en Göteborgare) väldigt länge och när han gick så undrade Rasmus lite. Ja barn är ju så har du vänt dom ryggen så hör dom inte. Med klar och ljudlig stämma undrade han ”Från vilket land kommer han ifrån?” Ja vad säger man. Det tråkiga i det hela var att fotbollsfarsan blev jävligt irriterad, istället för göra att som alla andra gjorde:skratta.

 

På vår överliggning i Göteborg, som låg ett stenkast från Ullevi, låg även socialtjänsten. Vi bodde på våning sex medan socialen låg på tvåan. Ibland så fick man sällskap av någon gammal pundare. Min arbetskamrat Berra träffade två Göteborgspundare i hissen en dag. Berra har en rätt bred söderdialekt och var för dagen skrudad i solglasögon, även i hissen, något som roade de båda pundarkillarna. Det hör till saken att Berra är en person som verkligen inte tar skit från någon, så när de började göra sig lustiga över hans solglasögon så brydde han sig föga. När en av dem frågade: ”var har du köpt dom där snygga solglasögona” så svarade han Berra på utan att tveka.

”Jag har köpt dom i stan. I Stockholm alltså.” vilket förärade honom en rak höger, och en präktig blåklocka.

 

 

 

 

 

De kan dra hur många Kal och Ada skämt som helst men jag tror inte de har någon humor alls. Inte på riktigt i alla fall. Fast den där staden har ju ändå skänkt oss ett band som Ace of Base så lite humor måste de ju ha.

Det är ju så ibland. Det är höst och kallare. Efter att ha gått på kryckor i sex jävla månader så är man rätt trött på allt och alla. Utom Farbror Alkohol då, vi är fortfarande goda vänner, men jag har upptäckt att jag aldrig kommer att bli någon Plura Johnsson eller Tom Waits som kan berätta deppiga historier om fylla och slagsmål och smärta, för jag dricker ju tamejfan inte när jag är deppig.  I en av de bästa Eldkvarn låtarna, Första Klass, ligger Plura i sängen med en urdrucken flarra whiskey ståendes under sängen, och det har jag aldrig gjort. Har dessutom en lite halvskum sockel som man inte får in en flaska under om man inte lägger den ner. Önskar ibland att jag skulle vilja kunna göra sådär och bara glömma allt skit.

Fast det är ju så att det kan vara så jävla jobbigt allting. Spelet stämmer liksom inte. Jag är ju dessutom funtad så att jag avskyr regression och har man tagit två steg bakåt och ett steg framåt så länge så blir man till slut trött på eländet. Man är som ett fotbollslag på nedflyttningsplats, man behöver ett par billiga poäng som man inte förtjänar, för att komma på rätt väg igen. Det är lite stolpe ut nu och lite mörkt.

 

 

 

 

Förut så gillade jag verkligen höstarna, krogarna fylldes av vackra kvinnor som antingen skiljt sig under sommaren eller andra kvinnor som längtat hela sommaren efter en romans men nu var besvikna och desperata. Då kunde man veckla ut vingarna och cirkla som en gam över målet och lägga in sin stöt, och gå hem lycklig. Inte ens det känns kul för tillfället. Djup depression med andra ord, eller hur.

 

Dessutom är Gordon Gecko tillbaka på biograferna och Anders Borg (dom är rätt lika i tänket) är kvar i sitt rum på Rosenbad. Dessutom så ska man i fyra år dras med ett uttalat rasistiskt parti i Sveriges riksdag. Det känns lite som om vi är i Berlin på 30-talet. Jag översätter alltid såna här situationer till olika låtar som jag har i min skalle och till Jimmy Åkesson skickar jag ”Sieg Heil” med Stockholms Negrer. Oavsett hur många låtar jag skickar så sitter äcklet där i vår riksdag och då känns dagen som en natt.

 

Jag kommer fortfarande ihåg hur man under 80-talet gick och oroade sig för att Ronald Reagan skulle starta ett kärnvapenkrig. Det finns en fin John Lenin låt som heter ”Kung av Krig” som jag förknippar med detta på ett högst personligt sätt. Tråkigt nog så finns den inte ens på YouTube.

 

En av mina absoluta favorit depparlåtar är Alla Helgons Dag med Docenterna, på den tiden när läkaren från Huddinge Sjukhus, Mats Möller var sångare. Det är få sånger som får en att aktiveras som denna. Fast den handlar ju å andra sidan om kvinnor. Jag har ju alltid varit svag för skånska sångare typ Nisse och Peps så det är ju inte så konstigt kanske. Möller har en skön soul i sin röst. ”Varje Morgon” är en låt som man ska ta med sig till jobbet, varje morgon. Varje jävla morgon.

Efter ett par timmars sulkande så brukar jag ledsna på det hela och komma in på lite gladare låtar typ Ken Rings ”Nu måste vi dra” eller den fantastiska trion Plura, Hellstrand & Sulo med ”Höga Låga”.

 

 

 

 

Det finns många exempel på lag som legat fast förankrade i botten och sedan rest sig då det verkligen gäller och kravlat sig upp över strecket. Det är därför målvakten Jimmy Glass dyker upp i mitt minne. Glass var en s.k journeyman som spelat för många klubbar och aldrig egentligen tagit en tröja, faktum är att han endast spelade 129 matcher på tio år och då spelade han i mindre glamorösa klubbar som Cambridge United, Oxford United, Kingstonian och Lewes. Att påstå att Glass var en stor målvakt är enbart fånigt, men i nordöstra England är han en hjälte av gigantiska mått.

 

1999 så fick Carlisle United dispens, eftersom de inte hade några friska målvakter kvar, och då kan man få göra ett extra lån även fast transferfönstret är stängt. Valet föll på Jimmy Glass, då tredje målvakt i Swindon Town. Carlisle hade haft en förfärlig säsong och låg under strecket inför sista matchen mot Plymouth Argyle. The Cumbrians var tvungna att vinna och då tio sekunder återstod så gick Glass upp på en hörna och slog in segermålet. Detta skedde i 94:e minuten dessutom. En grymt häftig fotbolls saga.